Hannas Plats

Jag och mamma var i byn på landet och firade byns dag i lördags. Vi mös mest runt och tittade på loppisar där allsköns skräp såldes till lägstbjudande. Åt en glass och köpte lakritsremmar (ett måste). När vi gick förbi gästhamnen så hörde vi ett mulligt ljud från bensintankarna. Folk flockades snabbt runt dem för att kika ner på mastodontbåten som låg där och just skulle rivgasa iväg. Jag stod och tänkte på hur mycket bensin den måste sörpla i sig och som på så vis går ut i vår vackra kanal. De satt och såg ganska loja ut som att de var vana vid all uppståndelse. I alla fall startade den så småningom och stod och spottade ut bensin så att vi alla kunde insupa denna helighet. Jag önskade som mest att jag alltid skulle ha med mig en stor banderoll där det stod "Rädda miljön". Då hade jag snabbt rullat upp den och stuckit upp den under deras små hakor. Eller också skulle jag ha velat sätta en stor sticker på sidan av båten med samma text innan de lämnade hamnen.

När båten vände ut till havs såg jag i baken på båten texten" Ecological nightmare". Jag blev så förbannad. Jag tyckte att det var oerhört nonchalant text. De är väl medvetna om vad de gör och de bryr sig helt enkelt inte. När jag vände mig för att gå (jag hade ju kunnat skrika något efter dem men motorljudet dödade precis allt annat) undrade en tant bakom mig: "Vad är det vi tittar på?" "Miljöboven som spyr ut sina avgaser" sa jag ganska högt i hopp om att så många som möjligt skulle höra.

Vad är det vi gör med vår miljö egentligen? Och framför allt - är det verkligen värt det?

Jag känner mig helt bakis idag. Seg, trött och lite uttorkad. Vad hände inatt när jag sov egentligen? Det känns ju lite trist att få de tråkiga delarna av drickandet utan att alls få det roliga. Det känns nästan värre än att käka kola med papper på. Då har man ju i alla fall fått ner kolan i magen, även om den inte smakar något. Men nu! Jag har inte ens fått smaka på alkoholen. En förnimmelse av alkohol - eller?

Uttorkningen kan bero på att jag sov med öppen mun. I alla fall var den öppen när jag vaknade. Och trött är jag ju nästan jämt nu för tiden. Kombinationen kändes bara så trist.

Drar till landet snart. Ska bara leka workinggirl någon timme till.

Nu får man väl säga att halva sommaren har gått. Det känns bra med tanke på att jag även har jobbat halva tiden på sommarjobbet. Det innebär att det bara är lika mycket kvar tills jag får lite ledigt. Men det känns också lite trist eftersom jag knappt har hunnit rasta halva min sommargarderob ännu. På jobbet sunkar jag mest runt i några kjolar eller jeans (eftersom vi numer har luftkonditionering). Men jag har inte haft så många tillfällen på mig att få "klä upp mig" lite. Jag känner mig fånig att komma allt för piffig till jobbet där tanterna sitter och harvar i inte så piffiga kläder. På helgerna har jag definitivt ingen anledning att klä upp mig eftersom jag mest är på landet. Där glider jag runt i mina fantastiska rosa adidasshorts och bikini. Ja, men sommaren är alltså i halvlek nu, imorgon typ. Det börjar väl bli dags att dra ut de kläder som inte har fått vara med att leka ännu. Men när? När jag går till ICA eller? Jag får helt enkelt börja fingå på kvällarna innan jag lägger mig. Klä på mig söndagskjolen och dra på mig några slampskor och trippa runt här på trottoarerna i det sista sommarkvällsljuset som den här sommaren kommer att ge. För snart börjar det bli lite mörkt på kvällarna också. Mörkt och fuktigt med en stor augustimåne. Det är också mysigt, men de här torra, varma, ljusa sommarkvällarna är något alldeles speciellt.

Idag på jobbet blev de förvånade när jag sa att jag skulle sluta redan 11 augusti. Jag anser själv att det är på tiden vid det laget. Men de vill nog att jag ska vara kvar och harva runt med de där avstämningarna nu. Det som känns trist är att min roomie drar på semester nästa fredag och inte kommer tillbaka innan jag slutar. Jag gillar henne skarpt. Hon är som jag, fast en si så där dubbelt så gammal. Hon kan vara mycket spydig och brukar ibland säga "nä, nu var jag elak" när hon lägger på telefonluren. Hon hånskrattade åt mig när jag skulle få vara med och stämma av de konton som hon suttit och svurit åt den senaste veckan. Men jag är ganska bra åp att ge igen och oftast skrattar vi tillsammans. Hon är också vädligt rakt på sak. Det uppskattar jag. Det kommer att bli mycket mer långtråkigt när hon drar. Men å andra sidan gäller det bara tre veckor så jag ska väl uthärda.  

Jaha, och imorgon ska jag till hemstaden och gå på teater med mamma (utomhus visserligen). Det borde ju vara ett ypperligt tillfälle för mig att dra på mig något lite vårdat. Men det är ju det där med mina extrema skador på fötterna. Jag vill ju helst slippa jumpisarna om jag nu anstränger mig upptill. Hmmm, kanske blir ett beslut att överlämna till morgondagen då jag vet vilket väder den har i sitt sköte.

Han har varit försvunnen ett tag nu. Jag har sökt på hitta.se men han är borta nu. Jag har velat ha lite koll på honom för att se vad han företar sig i livet. Så med jämna mellanrum har jag kollat upp honom. Lite stalkerfasoner jag vet. Men det är ju inte så att någon vet om det. Nu vet jag dock inte var han är längre. Hur kan man försvinna sådär bara? Det finns fortfarande ett mobilnummer som är registrerat på föräldrarnas hemadress. Jag väntar mig nog att han kommer att poppa upp igen så småningom. Jag hoppas att han flyttat ut ur landet. Det vore nog roligt för honom att göra något annat. Han verkar lite orotad ändå. Som jag minns det i alla fall, det var ju länge sen jag såg honom. Eller så sitter han i fängelset. Varför skulle man annars plötsligt registrera sig på sina föräldrars adress? För jag tror inte på fullaste allvar att han har flyttat hem. Men det är lite märkligt. Jag går undrandes eftersom jag inte har någon att fråga. Men jag hoppas han mår bra. Suck...

Sommarfötter har fått en lite ny innebörd för mig. Det är sommar nu och mina fötter är hemskare än någonsin. De har skavsår, blåtår och skrapsår. Eller de, snarare min vänstra fot. Den är mest bara öm på alla möjliga vis. Så borde jag ta fram min fantastiks fotfil och snygga till fötternas undersidor också. Men det känns ju som ett mindre problem när jag knappt kan ha skor på grund av min stora sår på hälen.

Jag har gjort det igen idag. Tagit ett ickebeslut. Jag är verkligen expert på det. Det är väldigt bekvämt och typiskt mig. Ickebesluten innebär att jag inte binder upp mig på något, men löser situationen för stunden. Idag gällde det inte precis ett livsval, men ändå.

Jag hade bestämt mig för att köpa uppladdningsbara batterier när mitt 20-pack tog slut. Dagen var kommen idag. Så jag traskade till Teknikmagasinet för att inhandla mig ett schysst set. Det visade sig kosta närmare 400 kr. Jag velade en mikrosekund och tog sen ickebeslutet. Jag köpte med andra ord ett nytt 20-pack i väntan på att jag ska bestämma mig. Nästa gång kanske. De långsiktiga fördelarna är stora med de uppladdningsbara batterierna: miljövänligare och förmodligen även billigare i längden. Jag äter ju numer ett par batterier i månaden, eller snarare är det väl min mp3-spelare som äter, men.

Det finns gånger då mina ickebeslut varit större. Ska jag säga byta jobb? Äh, de kommer snart att dra ner personalstyrkan och då lär jag stryka med ändå. Mycket riktigt. Det är nu nästan fyra år sen och det förändrade mitt liv drastiskt. Men jag hade svårt att släppa taget om det jobbet eftersom det kom att bli min livsstil. Jag hade så otroligt kul under mina två och ett halvt år där, på mitt första riktiga jobb. Men hade jag varit kvar hade jag förmodligen blivit alkis. Det festades en hel del. Å andra sidan försvann alla de trevliga samtidigt som jag så det är nog inte särskilt kul där längre bland stofilerna.

Ska jag flytta? Äh, det funkar här också. Jag skulle gärna ha lite större, men jag trivs ju så bra. Det här är ju mitt hem. Jag kan inte lämna min älskade lägenhet som varit mitt hem i sex år nu. Tiden går...

Jag borde köpa en ny soffa. Äh, jag kommer nog inte att bo här resten av mitt liv och soffan kanske inte passar in i en större lägenhet. Jag väntar.

Vad ska jag jobba med den här terminen/sommaren? Äh, det rektryteringsföretag jag är student-anställd i ringer alltid förr eller senare så det löser sig.

Ska jag göra något bra med mitt band/lösa upp bandet och starta ett nytt eftersom vi inte kommer någonstans? Äh, vi kör på. Det är ju kul att repa i alla fall.

Det värsta är att livet flyter förbi mig och jag kommer ingenstans. Senaste åren har jag inte gjort några större framsteg i mina besluttaganden. Det är lite jobbigt när man lever själv också. Det finns liksom ingen annan som kan ta besluten åt mig. Hur länge ska jag behöva vara stillastående? Så inbillar jag mig lite att jag kommer att börja ta beslut så snart min utbildning är klar. Som att det är det jag går och väntar på. Det är i så fall bara ett halvår kvar tills jag måste börja välja vägar - på riktigt. Det är som att gå i väntans tider. Men jag har gjort det i 26 år nu. När ska det ha väntats klart?

Mitt nyårslöfte i år var att bestämma mig. Ja, vi får väl se hur det går...

Jag kanske var Garfield i ett tidigare liv, för jag älskar verkligen lasagne. Har precis nyligen börjat tillaga den från scratch. Det är inte ens särskilt omständigt. Men det finns ju viss risk för att bechemelsåsen bränns vid. Jag gjorde lasagne idag och jag känner att det verkligen var alldeles för varmt för såna företag egentligen. Bara att stå vid spisen var jobbigt. Jag är helt överhettad nu. På det så springer jag benen av mig eftersom jag även har tvättkväll ikväll. Känner mig helt slut faktiskt. Varm och trött, men åtminstone mätt. Mätt på god lasagne.

Barn

Jag älskar att de är så små och söta.
Jag älskar att de är så tillgivna.
Jag älskar att de är så oförstörda.
Jag älskar deras nyfikenhet och törst efter ny kunskap.
Jag älskar att de är så lättroade.

Jag älskar framför att de har egna föräldrar.

Jag hade tänkt att jag skulle få popcorn idag. Jag var lite småbakis från igår och champagnen. Min mage har liksom ekat hela dagen. Så jag fick pizza till middag. Jag äter sällan spontana pizzor. Men det var för jobbigt att sätta igång och laga mat så jag köpte med mig en på vägen hem. Sen hade jag tänkt att jag skulle få popcorn. Blev så himla sugen igår, för när jag gick hemifrån på kvällen luktade det popcorn på hela innergården. Mmmm... Det är annat än lukten av chips det. Ja, men nu blev det inte så. Istället somnade jag förstås till någon timme ikväll efter pizzan (som jag för övrigt fick i mig hela av). Jag kunde verkligen inte sitta upp. Helt slut efter en hård dag på jobbet. Otroligt att jag alls pallade. Jag klarar inte att parta i veckorna längre. Eller knappt annars heller för den delen. Men det var mysigt att få ta den där turen hem i sommarnatten. Helt underbart faktiskt! Och ljuvligt svalt. Kanske är det jag behöver för att kunna andas ikväll. En liten tur i den lena sommarnatten. Eller popcorn.

Hade en massa saker som jag skulle ha skrivit om igår tänkte jag. Hade till och med fört anteckningar under dagen. Men allt omkullkastades eftersom jag fick en inbjudan jag inte kunde motstå.

Anna tyckte att jag skulle komma över och fira Roger en gång till. Nu på riktigt eftersom han fyllde nu och inte för en månad sen då de hade 100-års fest. Jag förstod ju att Han skulle vara där. Min två års långa nyfikenhet skulle äntligen få utlopp. Injudan kom vid 20.15, vid 21.15 var jag på plats.

Anna har då, som sagt, snackat om Honom de senaste två åren. Hon tycker vi skulle bli ett så bra par och hon har försökt hitta tillfällen att tussa ihop oss på. Det har dock aldrig funnits något. Däremot har alla kommit att kalla honom min "tilltänkta" och lite andra passande epitet. Lite märkligt att nästan redan ha pojkvän som man aldrig träffat. Men igår var det alltså dags.

Jag var helt stissig när jag kom dit eftersom jag klämt i mig två koppar kaffe precis innan. Jag kan få lite skakningar då och bli allmänt uppe i varv. När jag kom dit fick jag dock konstant påfyllning av champagne, så darrningarna avtog så småningom och förbyttes mot ett annat rus. Lite bubbligare sådant.

Jag får väl säga att vårt första möte var något skakigt. Minst sagt. Till en början gick det ganska bra, det var så länge vi inte pratade med varandra. Men sedan gick det liksom bara snett. Han högg på precis allt jag sa och det störde mig otroligt mycket. Jag blev ganska provocerad och uppretad av det och orkade liksom inte fortsätta att prata. Bland annat undrade Han vad jag ville göra när jag var klar med min utbildning. Jag målade förstås upp mitt drömscenario. Då tyckte Han att "jaha, men i så fall önskar jag att jag kunde gå runt och prova chips på måndagen och sedan prova öl på Spendrups på tisdagen..." Där någonstans slutade jag lyssna. Dels tyckte jag att det lät som ett skittrist jobb, men dels ogillade jag skarpt Hans attityd. Till och med en annan kille hoppade in i samtalet och tyckte att "ja, men då är väl det ditt drömjobb då. Du undrade ju vad hon ville göra". Det gick Han i alla fall med på så Han omformulerade frågan till vad det var sannolikt att jag skulle göra. Då svarade jag att jag förmodligen skulle göra lön någonstans (vilket jag sommarjobbar med men inte har alls med min utbildning att göra) eller stå i kassan på 7-Eleven. Då var det Hans tur att tycka att mitt svar var dumt. Men jag orkade bara inte. Sen gick jag därifrån. Anna undrade om vi redan hunnit bråka. Jag sa ja.

Senarem under en vild spontan dans i hallenm lyckades Han trampa hårt på min fot. Min mittentå är nu helt blå och svullen. Jag var lite orolig att den var bruten. Men det hoppas jag inte. Det har dock varit svårt att gå idag. Det var ungefär så jag skulle vilja sammanfatta hela mötet.

Under resten av kvällen sa vi inte mycket mer till varann. Det var nog lika bra. Anna undrade om det var kört. Jag svarade att hela grejen blivit så otroligt upptrissad att jag tyckte att det här nästan var över förväntan. Det kunde ha blivit ännu värre, eller så kunde jag ha undvikit honom hela kvällen. Jag behöver låta saker och ting lugna ner sig lite.

Det roliga var att analysen pågick för fullt i köket. Alla möjliga blev dessutom inblandade. Jag undrade om Han visste vad Annas plan var. Hon sa att hon sagt ett det fanns en tjej i hennes klass som skulle kunna passa Honom, men hon hade aldrig sagt mitt namn. Några killar som varit ute på balkongen med honom sa att Han sagt att Han trodde att Anna försökte tussa ihop oss. Anna frågade vidare om han verkade intresserad. Han hade inte verkat ointresserad i alla fall för Han hade inte varit negativt inställd. Petras radar hade dock gett kraftiga utslag. Hon tyckte att Han bara frågat mig saker och inte varit intresserad av hennes inlägg i samtalen. Hon tyckte att det definitivt fanns något där.

När jag gick så sa jag hejdå till honom och Han höll på med något så Han hade nog tänkt vinka lite bara. Då sa Anna lite uppgivet nästan: "Ni kan väl kramas i alla fall". Det var lite roligt. Så vi gjorde det. Han tyckte jag skulle stanna och att det varit roligt att se mig dansa. Eller hur han nu uttryckte det. Det var som att Han ville släta över det första dåliga mötet lite. Det var ganska roligt.

Jag kan med gott samvete  vidhålla att jag inte tror på ihoptussningar. Särskilt inte när man eldat upp förväntningarna i två år. Petra frågade till och med Anna: "Vad tänkte du? Varför skulle de passa så bra ihop?" Det sammanfattade väl lite mina tankar.

De här ljusa sommarnätterna framkallar en så stor melankoli i mig. Utanför mitt fönster flyger skrikande svalor förbi. Det är över 20 grader fortfarande och ljuset vägrar ge med sig. När det är så här vill jag bara gå ut och se staden. Det är ju så vackert på sommaren så att det gör ont i mig. Jag önskar att jag hade en plats att vara på ute där jag bara kunde vara. Jag skulle känna mig obevkäm på bakgården, det blir för intimt med andra människor. En balkong skulle vara trevligt men jag skulle nog känna mig lite instängd. Jag kanske hör hemma i ett hus på landet ändå.

Jag tror att melankolin främst ligger i alla minnen jag har som hör hemma i ljusa sommarnätter. Kvällar på Stadt men tillhörande promenad hem under ungdomsåren. Galna afterwork-kvällar som slutadt frammåt småtimmarna. Långa hemmakvällar på någons solbalkong. Just nu verkar sommarkvällarna dock mest bestå i att komma hem, baka, städa, blogga och sova. Vad hände med alla galna kvällar. Vart blev de av och varför? Var det för att alla flyttade till förorten och blev med hus eller vill jag inte riktigt längre. Eller ännu värre: orkar jag inte?

Igår låg jag och funderade på hur mycket kärlek jag har. Jag har bara så svårt att kanalisera den på ett sätt så att den tillfaller någon annan bara. Det är nog väldigt få som har fått ta del av den. Ändå kan jag upprymmas av kärlek ibland. Till en låt, till livet, till sommaren, till sömnen, till det som finns runt omkring mig i stunden. Men det blir så svårt att ge verbala uttryck för den just i samma stund. Det är som att jag blir så fylld av känslor som känns nästan irationella. Ingen skulle förstå min kärlek i just den stunden. Jag har ett exempel på när jag försökte verbalisera den.

När jag var liten var vi oftast på landet på somrarna. Men ibland var mamma tvungen att jobba eller så. Hur som helst var vi i stan tillfälligt någon gång. Men det var aldrig så att vi åkte iväg och badade någonstans då. Inte med mamma i alla fall. Eventuellt någon gång om pappa var ledig. Hur som helst kom min mamma en dag med idén att vi skulle åka och bada på ett badställe i närheten dagen därpå. Jag blev alldeles upprymd. När dagen kom visade det sig dock att det var dåligt väder och vi ställde in. För att försöka visa hur mycket jag uppskattat förslaget sa jag till mamma: "Kan du inte fråga någon gång igen?" Hon förstod inte alls vad jag menade och jag kunde inte förklara för att det var så känslosamt för mig. Hon kom aldrig med förslaget igen.

Jag har överlag väldigt svårt att prata om mina känslor. Det är som att det på något sätt kommer att ge någon annan överläge. Ett överläge som jag aldrig är villig att ge bort. Därför undviker jag sånt. Det var framför allt så en period i tonåren. Ibland tror jag att jag hittade en avstängningsknapp och att jag sedan dess varit emotionellt avstängt. Jag har bara så svårt att hitta påknappen igen...

Jag älskar när jag hittar något i min garderob som plötsligt känns fantastiskt trots att jag inte kunnat ha det någonsin. Idag hittade jag ett par svarta skor som jag trodde var tröstlöst försmå. Men icke. Idag kändes de inte alls så små. Grejen med mina fötter är att i sneakers har jag lite för stora skor eftersom det är mest bekvämt. Men på sommaren kan jag inte ha så förstora skor eftersom sommarskor sitter tightare på fötterna och får inte glappa. När jag tog på mig mina lättare sneakers från förra året tyckte jag först de kändes små. Men sen vande jag mig och nu tänker jag inte på det. Så idag när jag prövade några gamla svarta skor med lite klack (precis vad jag behöver!!) så kändes de inte så himla små. Däremot råkade jag skära upp ovansidan av foten på dem. Men jag tror att jag ska kunna gå i dem till jobbet. Måste prova någon dag. Jag tycker sånt är lite läskigt. Tycker att alla stirrar som att de ser att jag inte brukar ha såna skor och att jag går konstigt i dem. Dessutom blir jag sinkad av "finskor". Jag har mest sneakers av den anledningen. Jag vill kunna springa om jag måste. Det gör jag knappast i dessa skor. Så känns det konstigt att dra på mig dem på väg hem från gymet i mina träningsbrallor. Men det är ju inte så långt så det kan jag nog leva med.

Jag har en ganska jobbig helg bakom mig. Först idag ordnade den upp sig lite. Jag har umgåtts med la grande familia och jag börjar inse charmen med att ha en egen, vald familj. Jag kommer oftast överens med dem, men ibland blir de bara för mycket. Särskilt lillebror. Vi kom ihop oss redan på fredagen då mamma bad honom om något och han bjäbbade emot. Jag kunde bara inte hålla mig utan tog till ett kraftuttryck å mammas vägnar. Det fick jag försås tillbaka med något sant men för sammanhanget inte helt relevant påhopp. Jag tycker dessutom inte att man bjäbbar emot mamma och hennes önskemål eftersom det är hennes landställe. Men där är jag och min bror olika. Det blev hur som helst alldeles för jobbigt för mig. Mamma verkade inte ha märkt den stämning som blev kvar efter det här, för idag sa hon att hon tycker det är så härligt när vi alla är är samlade runt henne och att vi kommer överens så bra. Jag svarade inte på det. Förstår inte riktigt att hon inte blir mer galen på lillebror än jag. Jag håller på att gå upp i limningen ibland. Efter incidenten blev jag tvungen att vandra runt på egen hand nån timme. Det var väldigt mörka tankar och jag undrade hur jag skulle stå ut resten av helgen. Dessutom kändes det jobbigt att inta ha någon på min sida som jag kunde prata med. När jag kom tillbaka till slut kändes det lite bättre. Då hittade jag dessutom andra brorsan som jag tog en ny timmestur med. Det var ju en vän också.

Andra dagen blev jobbig eftersom storebror var helt besviken på sin nya båt som inte fungerade. Han gick ner sig totalt i det och det la sordin på stämningen minsta sagt. Han blir väldigt utåtagerande och samtidigt introvert. Det var jobbigt rätt länge till han till slut insåg att det kanske faktiskt gick att råda bot på den sura motorn. Då blev det bättre och bröderna stod och mekade motor ett bra tag. Lillebror måste dessutom ha känt att något blev fel kvällen innan för han var ovanligt "snäll". Han sa inget elakt i alla fall och skulle greja runt mig hela tiden. Jag var inte heller sur direkt, men lite reserverad. Jag kände att det var onödigt att göra någon mer grej av det. Ibland känner jag mig mest vuxen i syskonskaran - trots att jag är yngst.

Idag har jag haft det lugnt till slut. Vi gjorde till och med ett unisont practical joke på storebrorsan i och med hans motorhaveri. Vi låtsades att båten som han inte idits förtöja ordentligt hade blivit stulen från stranden.
Något har jag väl lärt mig av den här helgen också. Kanske mest att they don´t understand me men att jag har lärt mig att förstå mig själv och ta hand om mig själv. Förut kunde jag vara rätt bra på att sura, men det går ju alltid ut över mig själv i slutändan. Det fanns ändå aldrig någon som tog på sig att försöka muntra upp mig. Så det är ju ett moget steg frammåt i min utveckling. Men att min mamma inte ens förstår mig. Jag hade möjligheten att kolla hur hon uppfattat situationen i fredags, men jag gjorde det aldrig. Det hade blivit för känslosamt för mig tror jag.

Måste passa på att kommentera programmet på 4:an idag om lyxiga skor. De påpekade att med högklackade skor blir kvinnan sexig och får makt och status. Ska det verklgien behövas högklackat och sex för att ge kvinnan makt och status? Det känns helt befängt och totalt sexistiskt. Jag säger inte att det inte är så det fungerar. Men i så fall är det väl verkligen dags att ändra på det. Själv tycker jag att stadiga skor ger mig större pondus än när jag vinglar runt 10 cm ovanför marken. Men vad sen omvärlden uppfattar av mig är en annan sak. Kanske ska vi börja tvinga på män högklackat i större utsträckning för att få lite jämlikhet i det här avseendet.

Ibland funkar det faktiskt. Att shoppa efter jobbet. Det är något jag sällan tvingas till eftersom jag kan shoppa på dagtid på terminerna. Det är det allra bästa med att plugga måste jag säga. Så lugnt och skönt och jag kan shoppa fritt i timmar. Samtidigt har stresshoppingen sin egen charm.

Eftersom jag rekade lite igår så visste jag vart jag skulle. Jag hade precis en och en halv timme på mig från att jag gick från jobbet tills min tvättid började. Jag körde på och började fråga ut skoförsäljerskan om min egentliga skostorlek. Min vänsterfot är aningen större än min högerfot vilket normalt resulterar i storlek 40 i skor. Det funkar så länge det är sneakers. Men andra skor glappar lätt om de är förstora. Hon tyckte att det  "inte spelade någon roll om de var lite små när det är läder". Mhm, intressant. För henne eller för min vänsterfot som får trängas tills skorna är utgådda. Jag kom i alla fall därifrån med ett par skor i storlek 39. Jag fick inse att det inte höll med 40-orna. Jag gillar mina fötter i storlek 39. De ser så små och nätta ut. Tyvärr var skorna vita. Skulle verkligen behöva ett par svarta lite mer rockiga skor. Men, inte den här gången heller...

Efter skoshoppingen gick jag vidare till Top Shop. Har inte varit där på ett bra tag. Men jag fick faktiskt möjlighet att utnyttja min studentrabbat med en grön top. Väldigt snygg färg måste jag säga. Den är dessutom väldigt somrig och kommer att bli skitsnygg med mina vita byxor. Det som känns lite tråkigt är att jag knappast kommer att klä upp mig i något av det nya imorgon eftersom jag ska direkt till landet sen. Det känns lite opraktiskt att komma i "nätta" skor eller vita byxor när jag ska springa i skogen. Men det är ju en vecka nästa vecka också. Jag gillar bara inte att vänta.

När jag och 20 % av det företag jag då jobbade på blev uppsagda för några år sen, fick vi gå på en kurs. Ja, man kan väl säga att det var en jobbslutarkurs. Hur som helst skulle vi berätta vad vi velat bli när vi var små. En kille sa att han velat bli sockerbagare. Alla tyckte att det var otroligt charmigt. Just nu kan jag också tänka mig att bli det. Man kan väl nästan säga att jag är det. Jag har bakat mitt eget bröd det senaste halvåret och det har även blivit en del annat. Det är kul att baka! Det är verkligen ett skapande. Samtidigt är det otroligt gott med hembakat bröd - särksilt när det fortfarande är varmt. När jag var liten och min mamma bakade svor jag att alltid äta "köpbröd" när jag själv fick välja. Jag kan iofs förstå att jag var trött på mammas bröd. Det fanns inte jättemånga varianter precis. Men nu tycker jag inte att det finns särskilt många varianter att köpa. Inte goda iaf. Det är dessutom svårt att hitta färskt bröd. Men ändå verkar det hålla. Jag undrar vad de pular i de där limporna egentligen. Jag hade glömt en bit bröd längst in i ett skåp en gång. När jag hittade det långt senare var det förvisso lite mögligt, men fortfarnade som färskt i konsistensen. I mitt bröd vet jag vad det är i åtminstone. Jag har några nybakta bröd på gallret i skrivande stund. Ska nog gå och ta mig en liten kvällsmacka. Mmmhmhm.

Nu frågar jag mig igen - vart tar mina dagar vägen. Jag skulle ju ha en massa tid att ta det lugnt på nu när jag jobbar istället för pluggar. Men istället kommer jag hem sent varje dag, eller har folk här sent. Sen är jag helt slut och somnar. Det positiva är i alla fall att jag sover gott om nätterna. Det är ju inte helt vanligt. Men å andra sidan är jag ändå helt trött på dagarna. Mina ögon känns som att de ska falla ihop hela tiden. Jag tror verkligen inte att jag är gjord för att jobba. Gå upp tidigt på morgnarna kan inte vara bra. Det fuckar liksom upp hela min dag. Jag går och lägger mig lika sent som när jag pluggar - det vill säga runt tolv. Men jag hinner ju aldrig sova mina åtta timmars skönhetssömn (vilket oftast brukar närma sig nio på terminerna). Just nu blir de snarare runt sex, sju. Men jag måste ändå säga att jag tar vara på helgerna. Åker till landet tidigt på fredagen och hem till la stada igen sent på söndagen. På landet kan man ju dessutom aldrig sova längre än till nio, då mamma senast går upp. Om brorsdottern är där blir det snarare halv åtta då hon ska äta frukost. Men där känns det inte så jobbigt. Ligga i solen tär inte så hårt :-) Jag vill ha helg nu!! Imorse vaknade jag och hade ingen aning om vilken dag det var. Jag önskade mig för brinnande livet att det inte skulle vara måndag bara. Onsdag är i alla fall halva veckan passerad. Snart helg! Jag längar efter en kall folle i solen på berget vid sjön. Jag sitter på ett berg vid en sjö på mitt land. På lördag i alla fall...