Hannas Plats

Men också dagen efter punkt. Alltså lite seg idag. Har legat i solen i flera timmar. 30 grader kändes lite oväntat idag. Men så var det i alla fall. Var tvungen att ta en paus då jag fyllde på med vatten och energi. Man blir ju hungrig så ofta när man är lite bakis. Men så får jag inte i mig så mycket mat varje gång heller.

Det är skönt att jag inte alls känner mig dålig i alla fall. Det blandades ganska friskt igår. Från välkomstbubblor, till förrättsvitt vin, till varmrättsrött vin till allmänt öldrickande. Så vann mitt lag en flaska bubbel på brudparstipspromenaden också. Vi hade alla rätt! Helt grymt! Vid det laget var jag dock inte så sugen på bubbel längre, så det gick lite trögt. Men jag tackar mitt ständiga vattendrickande för att jag inte har ont i huvet alls idag. Känner mig på intet vis dålig, bara lite seg. Men jag sov bara ca fem timmar inatt. Vaknar så okristligt tidigt dagen efter alkohol nu för tiden. Är det någon slags åldergrej eller? Eller är det min stora alkoholnoja bara. För jag vaknar och ligger och tänker på allt som hände och om jag borde ha varit snällare, duktigare eller mindre synlig under kvällen. Så är det alltid numer. Då blir jag ändå aldrig särskilt onykter nu för tiden. Den tiden har jag som tur är lagt bakom mig. Skönt att man blir lite klokare med åren i alla fall. Jag kan bli lika nojig om jag umgåtts med människor utan att ha druckit alkohol också. Någon slags social noja. Jag är en ovan socialisatör. Eller nåt...

Gott var det med kebabpizza ikväll i alla fall. Får lite till frukost imorgon också :-)

Jag hade sån ångest igår på förmiddagen. Jag var stressad för att hinna till kyrkan i tid och för att ta mig dit i min enorma kjol. Jag var även nervös som tusan för jag-vet-inte-vad. Utanför kyrkan kulminerade det och mina händer skakade som på någon med abstinens. Väl på plats i kyrkan lugnade jag mig till slut. Bröllopet var underbart. Vigseln var fin och inte allt för känslomässigt jobbig. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera, men det gick bra. No tears.

Bruden tyckte dessutom om min kjol. Hon tyckte jag kunde bära upp den som kanske inte så många andra skulle ha kunnat. Den kändes helt enkelt "jag". Jag var lite orolig att hon skulle tycka att den var lite för mycket på hennes bröllop. Den väckte ganska mycket uppståndelse kan jag säga. Varje gång jag skulle sätta mig till bords var alla runt omkring medvetna om den eftersom den var precis överallt. Jag höll dessutom på att vispa ner presenterna varje gång jag gick förbi presentbordet. Ja, det var ganska trångt i festlokalen. Men det gick bra och uppståndelsen runt min kjol gjorde mig bara glad.

Det var många känslomässiga tal under kvällen, det ena längre än det andra. Alla väldigt nära och öppenhjärtliga. Så kom då jag. Jag är fortfarande inte så mycket för att säga känslomässiga ord. Det är helt enkelt inte jag. Men jag tror att mitt tal blev uppskattat ändå. Kort och lite underhållande med en anekdot.

Jag tror att jag blev vän med brudens syster igen också. Kanske har jag till slut vunnit hennes respekt. Hon konsulterade mig vid flera gånger under kvällen. Det kändes bra. Så jag fick även ta lite plats i lekarna för brudparet. Jag gillar att ta plats om det är någon som har missat det...

Ja, så allt var friden und fröjden. Jag fick till och med öva på min tyska under kvällen. Det var väldigt roligt! Har inte snackat tyska på riktigt sen gymnasiet vilket är åtta år sen. Vet inte ens om skolan räknas som ett ställe där man får prata på riktigt. Det är ju inte med tyskar precis. Annars snackar jag bara tyska för att larva mig. Men schweizaren tyckte att min tyska var bra. Han trodde att jag bott i Tyskland tidigare. Det får man väl ta som en komplimang. Jag har verkligen knappt varit i Tyskland.

Jag tog mig dessutom hem genom hela stan med buss mitt i natten. Det kändes som att vi var på landet. Det var väldigt vackert och grönt där. Vi hade ju till och med tur med vädret.

Jag har nu till och med skrivit ner talet. Kände att det är lättare att sluta tänka på och oroa mig över det om jag har formulerat allt på papper. Då vet jag att formuleringen finns i huvet. Har inte tittat på pappret sen jag skrev ner det.

Annars har jag idag:
Tagit reda på hur jag tar mig till kyrkan och kollat tidtabeller
Tagit reda på hur jag tar mig hem mitt i natten och kollat tidtabeller
Rakat benen
Fixat naglarna
Filat fötterna
Oroat mig över hur jag ska få plats på tuben/bussen med min kjol (dock inte rekat läget)
Börjat få ont i magen (inte magsjuka va??)
Vägt mina skulder och tillgångar mot varandra för att se hur mkt pengar jag har kvar till nästa lön (ungefär si så där 5,50 kr)
Okynnesätit chips (inte alls sugen - det är dessutom sourcream - men det fanns kvar så...)
Lagat goda hamburgare med chili (yumyum)

Jag börjar nog bli redo att möta prästen :-)

Så här kommer jag slutligen att se ut på bröllopet. Här är jag dock utan handväskan och sjalen som jag inhandlade idag. Men jag är för övrigt ganska nöjd. Jag är lite nervös över hur jag ska lyckas åka tub med den gigantiska kjolen. Mycket tyll är det.

Vill också poängtera att jag igår sydde upp den lilla tåt som hänger ner på bilden.

Jag kände pressen från mig själv. Pressen att hålla tal på min barndomsväns bröllop. Dels för att vi go way back, men dels för att det liksom är det jag gör. Jag håller tal. Men gissa och prestationsångesten är total. Sen tänkte jag att hon kanske inte alls förväntade sig att jag skulle hålla ett tal. Vi umgås trots allt inte så mycket nu för tiden. Så undrade hennes syster om jag bestämt mig ännu. Jag sa att jag inte hade det. Då berättade hon att bruden var säker på att jag skulle hålla tal. Ja, så då bestämde jag mig. Klart jag ska hålla tal. Det är två dagar kvar nu och idag satte jag mig äntligen. Jag har funderat fram och tillbaka på en användbar anekdot. Det vill säga inte när hon sov i tunnelbanan i London, eller hur jag höll henne hår när hon kräktes på alla fester i gymnasiet. Något rumsrent och något som kan tilltala hela publikum. Det vill säga inget allt för internt.

Idén jag har haft länge bygger på en i sig ganska tråkig anekdot. Men idag tror jag att jag kan ha hittat skruven. Jag har valt att kalla talet team brudenochbrudgummen. Temat är att kämpa för laget och rotmetaforen finns med andra ord i sportens värld. Jag har mer eller mindre tidigare lovat att inte hålla ett allt för sentimentalt tal. Det är något jag lätt kunde lova med tanke på att jag inte precis är den som säger känslosvallande ord. Sport är nog något som aldrig fått bruden att gråta så jag får väl vara rätt nöjd med valet av metafor. Nu hoppas jag bara att det går hem hos publiken - och bruden förstås. Det är lite läskigt ändå. Jag har hållig många tal, men det här tar ändå priset. Det är verkligen live och mitt i verkligheten inför en lite tough crowd. Brrr... Jag är dessutom lite rädd att jag ska trilla över bordet i mina små klackar. Tur att min kjol är så vid att den kanske fångar upp mig innan jag dimper ner i bröllopstårtan.

Fick just veta att mammas barndomskompis, som jag känt hela mitt liv, har en tumör i hjärnan. Tänkt att man aldrig ska få kunna slappna av i livet. Det kommer alltid någon och väcker upp en och får en att komma ihåg att man lever, men att man är vädligt dödlig. Allt är så skört hela tiden och ju mer jag tänker på det desto mer ångest får jag. Det där otäcka samtalet kan komma när som helst. Faktum är att jag hoppar högt varje gång ett okänt nummer ringer till min mobil. Det är som att jag alltid är beredd på det värsta. Samma sak är det när mamma ringer på mobilen. Då kan det också vara vad som helst, otäckt som har hänt. Ibland önskar jag bara att jag bodde ensam i en stuga i skogen utan möjlighet att kommunicera med någon. Då skulle jag slippa den här konstanta telefonångesten.

Träffade en gammal compadre på sunkbåten i lördags. Att han hängde där var ganska oväntat. Men det var kul att ses. Han har hunnit gifta sig och skaffa barn sen senast. Det var också ett par år sen jag såg honom. Det känns lite konstigt. Vi var rätt tajta ett tag då vi jobbade ihop. Det var liksom vi två mot surtanterna i vårt rum. Många långa luncher då vi snackade skit om dem. Men han var sig lik. Efter ca en minuts samtal undrade han om någon av oss var singlar. Jag sa att det bara var en i gänget som var singel. Han gissade att det var jag, varpå han skrattade gott. Sen försökte han para ihop sig med sin kompis - i vanlig ordning. Det brukar inte gå så bra när han försöker sig på sånt. Han har försökt två gånger tidigare. En gång var jag till och med på en blind med en av hans polare. Det var mest obekvämt. Men jag tror att han var lite besvärad över att jag var singel på den tiden. Eller också var det hans flickvän som var det. Hur som helst ville han se till att jag inte förblev singel - till varje pris. Det funkade inte då - det funkade inte nu. Men han var sig definitivt lik.

Igår var den stora dagen som jag haft ångest för så länge. Brudens möhippa, min första. Ångesten hann lägga sig i tid till att jag skulle lägga mig kvällen innan som tur var. Alltså kunde jag sova ganska gott.

Tydligen var jag inte den enda som svettats över den här dagen. Eftersom bruden visste att vi skulle ha möhippan den här dagen hade vi gjort om överraskningsmomentet i kidnappningen. Hon fick istället ett brev med kryptiska hållpunkter för dagen. Det hade satt myror i huvudet på henne för hon hade undrat om hon verkligen behövde ha med sig kondomer och vad hon skulle göra på Grönans stora scen. Det var skönt att hon fick grubbla lite.

Vi ledde henne till en park med hjälp av ett snöre från hennes port. I parken väntade vi på att hon skulle byta till bikini innan vi hoppade fram. Hon skulle få plaska runt lite i en damm där. Konstigt nog köpte hon faktiskt det och travade runt där en stund. Hon hade till och med fått med sig kondomerna. I parken drack vi lite bubbel och hade det mysigt. Tills spöregnet kom. Då skyndade vi oss därifrån.

I ganska snabb takt klarade vi av magdans (en magstarkt upplevelse), lunch hos mig och sedan klättring (kan ta dig till oanade höjder). Bruden var gud både på att dansa magdans (för övrigt i en alldeles fantastisk outfit) och på att klättra. Hon tyckte att båda aktiviteterna var kul dessutom - men oväntade. Det kändes mycket lyckat.

Under lunchen hemma hos mig passade brudens syster på att påminna mig om en liten incident (jag höll på att kräkas i hennes tält) vi hade en midsommar på Gotland för många år sen. Incidenten föranledes av en ganska onykter moi, som hade sagt saker jag verkligen inte borde. Det var en totalt katastrofal midsommar som jag trodde att vi helt lagt bakom oss för länge sen. Jag har dessutom alltid fått total skuld för det som inträffade inträffade trots den behandling jag utsatts för innan jag sa det jag sa. Det var en hel dags ignorerande och klankande på mig och en annan kompis till oss som utlöste mitt utbrott. Det är inget jag någonsin påvisat med tanke på det oförlåtliga som jag sa. Men om det någonsin skulle komma på tal så skulle jag definitivt ta upp det. Så plötsligt, under lunchen på brudens möhippa, passar hon på att påminna mig om detta. Jag blev lite mållös. Det var helt tyst i rummet och systern sa "Ja, det var inte precis en underbar midsommar", vilket jag höll med om. Sedan var jag tvungen att rymma fältet och börja diska lite. Jag undrar hur de andra reagerade. Insåg det hur pinsamt det varit för mig? Känner de alls till midsommaren på Gotland? Jag har verkligen slitit inför den här möhippan och även under dagen eftersom jag var värdinna vid två tillfällen under dagen. Ändå blir jag förnedrad i mitt eget hem för något som hände för sju år sen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Vi hade trots det en bra avslutning på dagen. Bruden fick naglarna fixade innan vi åt middag på en grekisk restaurang. Vi drack drinkar och gick ut och dansade till halv fyra. Jag tror att vi alla var rikigt nöjda. Så det var väl värt ångesten. Men varför läggs så stort ansvar på mig? Jag är förvisso hennes äldsta kompis, men jag är inte den hon umgås mest med nu för tiden. Tvärtom ses vi ganska sällan. Det känns som att tärnan, tillika hennes syster, borde ha känt ett större ansvar än jag. Kanske har jag fel. Jag sonar fortfarande för något jag gjort. Det känns ganska tydligt. Samtidigt är jag glad över att jag fixade så pass mycket inför detta event. Det känns bra att jag var med och gjorde det till en minnesvärd dag. Det gör jag så gärna för min äldsta kompis!

Den här eftermiddagen/kvällen har känts väldigt lång. För ovanlighetens skull får jag väl säga. Jag hann shoppa med mig det sista inför imorgon. Sen var det bara att gå hem och kedja fast sig vid spisen. Stod och lagade pastasallad så det stod härliga till. Hackade sallad, kokade pasta, gjorde fantasisk vinegrette. Sen var det middagsdags för mig och då åt jag inte av salladen. Nej, faktiskt inte. Jag fick mig lite fil och en knäckemacka. Gott, men inte så mättande i längden. Sen var det bara att börja skura lägenheten. Det finns vissa ställen som helt enkelt inte blir städade så ofta. Dessa blev det idag. Varje hörn av badrummet och hela köket - inklusive innuti köksfläkten. Jag tror inte att någon kommer att vara där och pilla imorgon, men det kändes bra helt enkelt. Sen har resten av kvällen gått åt till att försöka rota fram den perfekta outfiten för morgondagen. Det var inte det lättaste. Förutom att jag ska trivas i den och den ska kännas i alla fall lite party, så måste den rymmas i ryggsäcken tillsmamans med träningskläder, handduk, necessär, kamera och diverse annat för morgondagen livsnödvändigt.

Man kan säga att jag har svettats en del ikväll. Både av aktivitet och av allmän klibbighet. Men så kom då till slut det efterlängtade regnet. Och som det regnade ett tag. Jag var ute precis då. Jag hörde hur det började smattra mot plåttaket på huset bredvid mig innan jag kände regnet själv. Men då insåg jag vilka stora droppar jag skulle få över mig. Underbart var det. Jag gick i linne och kjol och kände mig för stunden lite avsvalkad. Men, ja, jag sprang faktiskt en bit. Det är så jobbigt med regn när jag har glasögon på mig. Eller tvärtom, det är så jobbigt att ha glasögonen på mig när det regnar.

Jag letar och letar, men bröllopsklädsel är bara inte min grej. Jag hittade den perfekta kjolen för någon månad sen på Beyond retro. Bara det att jag hittade den där. Men den är helt fantastisk. Rosa tyll till knäna. Den är så stor att när jag ska sätta mig trillar nästan stolen baklänges. Jag kan knappt gå genom dörrar. Men underbar är den! Skor till den har jag. Det får bli vita. Men vad har man upptill? Jag tänkte brunt, men det är inte riktigt rätt rosa för brunt. Helst skulle jag vilja ha någon galet mönstrad top á la 70-tal. Stora ringar eller fyrkanter i olika färger. Eller så vill jag ha något prickigt lite mer strikt, också 70-talsinspirerat. Förmodligen slutar det med någon trist enfärgad liten top. Men kjolen kommer nog oavsett stå ut - i dubbel bemärkelse.

Idag hittade jag ett par snygga guldskor som jag ska lämna tillbaka imorgon. Jag kände att varför ska jag köpa ett par klackar till när jag ändå aldrig använder de vita. Det känns ganska så onödigt. Så bekvämt är det verkligen inte att knata runt i dem. Jag kommer förmodligen falla över ändå när jag tar mig till kyrkan. Men guldskorna hade kunnat göra sig bra till guldväskan jag hittade idag. Återigen - det är inte riktigt jag. Kanske blir det en silvrig väska istället i model minimal. Som jag heller aldrig kommer använda igen. Jag tror jag måste ha fler cocktailpartyn. Eller bli inbjuden till fler - det går ju också bra. Det är lite kul att få klä upp sig. Jag känner mig lätt överklädd bara jag har höga klackar (vilket därför aldrig sker), men på en finfest skulle det ju kunna vara ok. Då är alla överklädda.

Det finns en stor charm med mina tanter på jobbet. Nu har ju min favoritroomie gått på semester men då har jag fått en annan. Hon är inte alls så lik mig, men ganska skön ändå. Allt verkar vara ganska besvärligt för henne och hon är ganska högljudd och ibland rakt på sak. Hon blir ofta irriterad på hur saker eller människor fungerar. Det gör att jag inte kan ta henne på fullt allvar - eller allvar alls. Men ändå finner jag henne mycket underhållande. Härom dagen kom hon in där jag satt och började muttra om hur folk var funtade medan hon grävde runt efter en pärm. Jag spädde på hennes mutter med att säga att samma händelse varit på tapeten tidigare. Då utbrister hon: "Nu får dom väl ge sig!" I början av meningen lät hon helt normal men bara lite trött. Men när hon kom till "ge sig" så gled hon på varje stavelse väldigt länge så att det lät som att hon var ytterligt trött på människorna och bara ville kasta pärmen genom fönstret. Jag fnissade lite för mig själv just då. Men senare när jag satt och gjorde urtrist fyller-i-jobb så kom jag att tänka på sekvensen. Då fick jag en skrattattack som varade ganska länge. Eftersom hon sitter i samma rum undrade hon till slut vad som var så kul. Det var omöjligt att återge och jag skrattade helt orealistikt mycket. Men hon läts förstå att det var åt henne jag skrattade. Hon skattade lite artigt men lät inte helt road.

Idag hade jag en liknande episod. Jag lyssnade på ett av hennes telefonsamtal och hon har så mycket underliggande i sin röst. Det gör henne väldigt underhållande att lyssna på. Återigen fick jag ett skrattutbrott långt senare som jag försökte förklara för henne.

Ja, hag har roligt på jobbet. Så roligt att det nästan är olagligt. Men det är oftast inte roligt tillsammans med någon annan utan snarare åt någon annan. Eller snarare kanske med. Hon låter alltid så spydig i tonen och jag tror inte hon är medveten om det. Oftast är hon inte så upprörd som hon låter, och det gör saken ännu roligare. Det är som att hon har ett så stort register att hon måste få spela ut det hela tiden.

Idag repade jag mod till mig. Sen gick jag till utomhusbadet för att simma. Jag började med att springa på en gammal bekant precis utanför dörren i stort sett. Visade sig att han bott i huset bredvid i ett och ett halvt år. Vi har ändå aldrig sprungit på varann. Han sa att det ska bli världens blixtstorm ikväll med uppåt 300 blixtar i minutet (eller nåt). Jag hoppades bara att det inte skulle börja medan jag låg i plurret. Vatten plus blixt brukar kunna bli ganska så otrevligt. Har jag hört. 

Jag lyckades ta mig till badet helskinnad och spanade mot himlen efter mörka moln. Åt ena hållet var det kolsvart. Men åt det håll jag gick såg det lugnt ut så jag knatade på i godan ro. Väl där insåg jag att jag måste få med mig nyckeln under simturen på något vis utan att tappa den. Så det blev till att promenera bort till receptionen först av allt för att försöka ragga upp ett gummiband á la 80-tal. Konstigt att det inte kommit någon annan variant på det där. Men det tycks ju vara ett fungerande koncept för nyckelförvaring i vatten. 

Sen var det bara att plumsa i. Det kändes väldigt skönt att simma där i solen. Men det var otroligt jobbigt att det hängde en hel klase med killar som pratade utländska mitt i motionsslingan. Det irriterade jag mig mycket på. Häng någon annanstans! För övrigt varvade jag två människor typ tre gånger på tre varv. Vad gör de i motionsslingan om de inte simmar? Drunknar? Nej, de snackade främst om någon ny man i någons liv. Det lyckades jag snappa upp under den tredje varvningen. Efter 200 meter gav jag upp. Det var för jobbigt helt enkel. Men nu kan jag i alla fall säga att jag har gjort det.

Jag fick för övrigt tidningen imorse igen. Ingen igår och då trodde jag förstås att min prenumeration gått ut. Men idag kom det alltså en. Hmm... Idag skickade de en ny räkning som innehöll 25 % rabatt. Ville de försöka lura in mig i fullbetalningsträsket eller? Jag väntar som vanligt på att de ska sälja på mig en så gott som gratis tidning på ett halvår eller så. En gång när de ringde och skulle få mig att förlänga prenumerationen, försökte jag få dem att ge bort tidningen istället. Killen blev skitsur. Jag sa att jag i alla fall väntar på att de ska ringa igen - för förr eller senare så gör de det. Varför inte bara ge mig ett bra erbjudande nu så kan jag direkt forstätta att vara deras kund. Men den gubben gick inte. Jag fick snällt vänta någon månad. Men självklart ringde de igen. Det gör de alltid. Jag har fått billiga morgontidningar i sex år nu. Det skulle aldrig falla mig in att betala fullt eller nästan fullt pris. Icke!

Förhoppningsvis är det en sommarvikarie hela veckan som inte riktigt har koll på vem som har slutat betala tidningen. Jag gillar inte att vara utan den. Jag gillar det inte.

Lördagens evenemang tar knäcken på mig. Igårkväll låg jag och kände mig helt stressad. Jag låg vaken större delen av natten. Det har inte hänt en enda gång på de fem veckor jag har jobbat, vilket i och för sig är helt otroligt eftersom jag alltid lider av sömnproblem i vanliga fall. Hur som helst fick jag äran att lyssna på någon granne som hade fest hela natten. Jag hade fönstret öppet och det hade de med. De snackade så högt att jag trodde att de satt ute på asfaltsvändplanen. Men de satt förmodligen i ett fönster och snackade. Minst till klockan fem. Hur orkar folk?

I alla fall finns stressen i att jag har bokat upp nästan varje kväll den här veckan. Tre av gångerna beror det på lördagens evenemang. Jag ska handla sprit och mat en dag, handla outfit en dag och laga mat en dag. Sen tror jag att jag är stressad över lördagens tidschema också. Jag fattar inte hur vi ska hinna med allt i tid. Jag hatar att inte vara i tid och att vara stressad. Det är i och för sig trist att ha för mycket dötid också. Men det måste väl finnas någon gräns. Puh...

Jag kom i alla fall på inatt att jag borde vara lite bättre på att säga nej. För när någon säger till mig - "Kan du fixa det, Hanna?" Ja, då gör jag helt enkelt det. Jag tycker människor som håller på och säger nej hela tiden är trista. Jag vill helst vara en person som ställer upp. En ja-sägare. Men det har definitivt sina baksidor.

Jag var tvungen att vara lite rebellisk i dag och ta kvällen till förfogande och gå och shoppa. Det gick för all del bra. Är det något jag är riktigt bra på är det att spendera. Men det blev ett mindre hål i månadens ekonomi. Dessvärre har den inte ens börjat. Lönen, som jag nallade lite av i förskott, kommer inte förrän i morgon. Gulp!

I övrigt har jag hela dagen väntat på regnet. Vart tog det vägen? Jag vill att himlen ska öppna sig.

Jag tog ett beslut igår. Helt själv faktiskt. Jag hade haft en skön dag på landet. Vi hade varit vid havet, jag hade bränt mig i ansiktet och allt var i största allmänhet bra. Då kom jag på att jag var värd en dag hemma i stan som var helt ledig. Så jag åkte hem på kvällen. Det var så sköööönt att sova i min egen säng och slippa vakna tidigt. Minns inte när jag gjorde det senast, men det måste har varit innan skolan slutade. Alltså i början av juni. Då när det fortfarande var grönt och prunkande vackert ute.

Imorse vaknade jag 10, helt så där skönt groggy som jag bara blir när jag sovit djupt och för länge. Ahhh... Jag åt frukost länge. Som jag visste skulle morgontidningen sluta komma på en helt olämplig dag. Idag. Första morgonen på länge som jag skulle haft tid att faktiskt läsa den. Nåja, ingen större skada skedd. Jag hade en veckas olästa tidningar på hög som jag kunde hugga in på. Färskvara eller inte, det funkade för mig. Sen gled jag ut i solen och la mig tills det mulnade. Jag hann även sticka iväg till gymet som dagen till ära var ekande tomt. Det är så skönt att kunna träna på dagen så att jag slipper vara helt akut hungrig och nästan stappla hem efteråt. Sen hann jag ligga mer i solen och ta en liten promenad. Jag ville bese min stad. Det var så länge sen jag gick. Jag älskar ju Slussen vid den här tiden. Det är så nostalgiskt att gå där. Spenderade större delen av mina två första år i stan i de krokarna. Those where the days...

Jaha, jag kan inte säga att jag tagit tag i sånt där som jag borde ha gjort med tanke på att jag får storbesök i helgen. Men jag hade i alla fall en riktigt skön, avkopplande och framför allt egen dag. Lite kvalitetstid för bara mig.

Jag har börjat komma in i andra andningen på kvällarna nu för tiden. Jag är helt slut på morgonen men piggar på mig ltie på dagen. Sen efter jobbet om jag sätter mig ner är det kört. Då orkar jag inte ställa mig upp igen. Men nu har jag börjat dricka kaffe efter middagen. Jag inbillar mig att det ger en liten skjuts i energin. Men sen somnar jag gott som vanligt.

Jag undrar vad som hänt med min sömn förresten. Det går så bra att sova nu för tiden trots att jag ska upp tidigt. Jag har ju inte sovit mer än sju timmar per natt de senaste veckorna. Det finns liksom inte möjlighet när jag går och lägger mig runt 12. På helgerna är brorsdottern uppe i ottan, så då är det också kört att sova. Det gör att jag har bra kontinuitet i min sömn vilket kan vara bra. Men utöver det trivs jag rättt bra på jobbet. Tanterna är assköna, jag har ingen stress och jag lommar runt där i godan ro. Jag tror att det är den viktigaste faktorn faktiskt. Jag kan ju alltid försöka lura mig själv att jag trivs med alla jobb och alla situationer. Men det är inte sant och det märkt mest på min sömn. Sånt obehag inverkar starkt negativt på min sömn. Men utöver det har jag väldigt aktiva kvällar. Jag gör så himla mycket saker hela tiden - också utan stress. Det innebär att jag antagligen tömmer all energi jag har. Det borde ju bli lättare att somna då. Ja, jag vet inte. It´s only good nights sleep - but I like it.

Min prenumeration löper ut vilken dag som helst. Det känns lite jobbigt. Vilken morgon som helst kan min hallmatta se alldeles naken och ensam ut. Har inte fått erbjudande om en ny heller - jag betalar ju aldrig fullt pris på en prenumeration. Det värsta är att jag som working girl aldrig hinner läsa den. På morgonen äter jag inte ens frukost hemma längre. Jag gör en macka som jag fikar i mig på jobbet. Jag saknar att läsa tidningen. Men om jag får ett nytt erbjudande kan jag ju köra igång den lagom till semestern eller när skolan börjar igen. Då lär jag ju få tid igen :-)

En annan jobbig sak med tidningen är att man måste bära ut den. Jag har inte riktigt haft tid med det på ett tag (heller) så just nu sväller det över att tidningar i min garderob. I skrivande stund har jag egentligen inget viktigt för mig (förutom att blogga då) så jag borde ju verkligen sticka ut med dem. Jaaa, jag får väl göra det nu.

Jag har fått dagen att gå idag på något sätt. Det känns inte som jag fått mycket gjort på jobbet - men ändå. Jag lyckas göra allt extremt långsamt vilket gör att jag drygar ut på det jobb som finns. Jag blir bättre och bättre på att löka vad sommaren lider. Så hinner jag tänka på en massa andra saker som jag hellre tänker på än löner. Tanterna älskar mig ändå, för på något vis är jag ändå snabbare än dem. Dessutom har jag lyckats med att bli überfürer på bokföringsprogrammet nu också. De kommer till mig med frågor rent av - och jag har jobbat där i fyra veckor. Det är helt sanslöst. Men de gillar inte riktigt att bokföra vilket gör dem illvilligt inställda till systemet från början. Jag har inte någon dålig relation till bokföring så för mig är det ett system som vilket som helst.

Idag skickade vi lönerna i alla fall och då blir alla galna. Förutom att det är allmänt kaos brukar all spänning släppa efter att lönen är skickad. Då är alla flamsiga som tonåringar. Det är ganska kul!

Appropå skickad lön. Jag är så pank. Trodde jag hade en liten marginal, men jag blev varse idag att det var felaktig information. Imorgon ska jag klippa mig och sen är det noll på kontot. Måtte helgen bli gratis! Hur gick det här till - igen!

Jag har varit och grillat med mina gamla compadres ikväll. Det är märkligt hur man hänger ihop med vissa. Vi jobbade ihop till 2002. Då slutade jag och sen dess har fler troppat av. Men vissa jobbar fortfarande ihop. I alla fall har vi små get-togethers ibland med ojämna mellanrum. Det var dock ett bra tag sen sist. Vi höll på att försöka öppna en twist-to-open öl ett bra tag. Den gick runt bland killarna, den ena biffigare än den andra. Jag tjatade länge att få försöka. Till slut tänkte de väl att det inte spelade någon roll. Om inte de fick upp den skulle inte jag det heller. På så vis skulle de få ett nytt försök. Nettan, som hostade ivkäll, satt och hjälpte mig psykiskt genom att vrida sina händer. Till slut gled korken upp. Det blev rätt tyst runt bordet när den minsta, yngsta och tanigaste tjejen vred upp flaskan. Innan hade en kompis precis sagt att de inte skulle underskatta den som förmodligen tränade mest (alltså mig). Jag vet inte om det spelar så stor roll om man ändå är tanigast dock.

Jag tror att jag kan förvåna folk ibland. På jobbet idag hade vi problem eftersom IT hade kopplat om en telefon till mig som var en annan tjejs som idag kom tillbaka från semestern. IT hade dragit på semester så det verkade som hon skulle bli utan telefon. Då insåg jag att kopplingsrummet låg precis intill vårt rum. Jag begav mig alltså in där för att botanisera lite (jag jobbar med lööööner). Efter en stund kom jag ut igen och tittade på den telefon som jag ville återuppliva. Den hade mycket riktigt fått tillbaka sin gamla anknytning genom min lilla omkoppling. Jag blev rätt nöjd, men tanterna blev framför allt helt förvånade. De undrade om jag inte skulle praktisera på IT medan de hade semester.

På något vis blir jag alltid en liten allt-i-allo på alla jobb jag tar. Särskilt sen jag blev konsult. Jag halkar runt på så många olika ställen att jag alltid lär mig något nytt på varje ställe som inte hör till mina arbetsuppgifter. Det känns lite kul när man får glänsa lite i alla fall...