Hannas Plats

Jag kände pressen från mig själv. Pressen att hålla tal på min barndomsväns bröllop. Dels för att vi go way back, men dels för att det liksom är det jag gör. Jag håller tal. Men gissa och prestationsångesten är total. Sen tänkte jag att hon kanske inte alls förväntade sig att jag skulle hålla ett tal. Vi umgås trots allt inte så mycket nu för tiden. Så undrade hennes syster om jag bestämt mig ännu. Jag sa att jag inte hade det. Då berättade hon att bruden var säker på att jag skulle hålla tal. Ja, så då bestämde jag mig. Klart jag ska hålla tal. Det är två dagar kvar nu och idag satte jag mig äntligen. Jag har funderat fram och tillbaka på en användbar anekdot. Det vill säga inte när hon sov i tunnelbanan i London, eller hur jag höll henne hår när hon kräktes på alla fester i gymnasiet. Något rumsrent och något som kan tilltala hela publikum. Det vill säga inget allt för internt.

Idén jag har haft länge bygger på en i sig ganska tråkig anekdot. Men idag tror jag att jag kan ha hittat skruven. Jag har valt att kalla talet team brudenochbrudgummen. Temat är att kämpa för laget och rotmetaforen finns med andra ord i sportens värld. Jag har mer eller mindre tidigare lovat att inte hålla ett allt för sentimentalt tal. Det är något jag lätt kunde lova med tanke på att jag inte precis är den som säger känslosvallande ord. Sport är nog något som aldrig fått bruden att gråta så jag får väl vara rätt nöjd med valet av metafor. Nu hoppas jag bara att det går hem hos publiken - och bruden förstås. Det är lite läskigt ändå. Jag har hållig många tal, men det här tar ändå priset. Det är verkligen live och mitt i verkligheten inför en lite tough crowd. Brrr... Jag är dessutom lite rädd att jag ska trilla över bordet i mina små klackar. Tur att min kjol är så vid att den kanske fångar upp mig innan jag dimper ner i bröllopstårtan.