Hannas Plats

Fick just veta att mammas barndomskompis, som jag känt hela mitt liv, har en tumör i hjärnan. Tänkt att man aldrig ska få kunna slappna av i livet. Det kommer alltid någon och väcker upp en och får en att komma ihåg att man lever, men att man är vädligt dödlig. Allt är så skört hela tiden och ju mer jag tänker på det desto mer ångest får jag. Det där otäcka samtalet kan komma när som helst. Faktum är att jag hoppar högt varje gång ett okänt nummer ringer till min mobil. Det är som att jag alltid är beredd på det värsta. Samma sak är det när mamma ringer på mobilen. Då kan det också vara vad som helst, otäckt som har hänt. Ibland önskar jag bara att jag bodde ensam i en stuga i skogen utan möjlighet att kommunicera med någon. Då skulle jag slippa den här konstanta telefonångesten.