Hannas Plats

I min i-pod går en spellista jag skapade i somras. När jag började skapa den påminde många låtar mig om Australien. Nu påminner spellistan mig om sommaren. Jag lyssnade på den mycket när jag var ute och motionerade på min grusväg på landet i somras. Jag kan visualisera en specifik plats där jag tar in både hästhagar och det glittrande havet i blickfånget. Jag saknar det.

Och plötsligt förstår jag vad det är jag saknar i livet. Naturen. Gråa, blöta Stockholm gör inget för mig. Jag vill vara i och med naturen. Bada utomhus. Hoppsastega längs grusvägar. Rulla mig i snö. Klättra i ett berg. Vad som helst som ger mig naturen i varje andetag. Inte avgaser.

Så jag har börjat göra mer än drömma mig bort. Betong får mig att självdö.



Mitt skogsmullejag.

Läs även andra bloggares åsikter om natur, skogsmulle, längtan

Jag har funderat på varför jag så sällan skriver om det mitt liv handlar mest om just nu. Dans. Svaret gissar jag är att det oftast känns onödigt att skriva om normaliteten. Det är som att skriva om hur man varje dag andas. Få inlägg i bloggosfären tror jag handlar om att andas eller hur vi gör när vi går.

Dansen är grundstommen som håller upp mitt liv. Framför allt nu. Den gråaste av dagar där hela min livsspiral pekar neråt går jag med lätta steg genom regn, blåst eller snöstorm för att dansa. På vägen hem, full av endorfiner, känns hela världen solig och varm, eftersom jag strålar på insidan.

Hur många har ett fritidsintresse som alltid känns så kul och som man inte skulle klara sig utan och som så totalt utgör en grundpelare i ens liv? Jag vet inte. Men jag önskar att alla fick ha det.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, livselixir

Jag längtar efter julens första skinkmacka med mammas starka senap.

Läs även andra bloggares åsikter om skinkmacka, vegetarianism

Det lackar mot jul insåg jag förvånat i och med att det är advent i helgen.

Jag ställer mig tveksam till att det kommer att komma upp några julstjärnor i fönstren i den här familjen eftersom den enda familjemedlemmen påstår sig vara milt handikappad. Vilket jag antar är skäl nog för att slippa klättra upp på pallar.

Däremot skulle jag gärna vilja ha någon trevlig adventskalender. Typ en som innehöll ett mål mat om dagen, så jag slapp laga.

Läs även andra bloggares åsikter om julstök, svepskäl

Csn skickade ut ett (pappers)brev där de informerade om att de blivit gröna. Årsbeskedet skulle komma elektroniskt för att spara på miljön.

Intressant grepp. Hur mycket papper sparades egentligen på den åtgärden?

Läs även andra bloggares åsikter om klimatsmart, tveksamt

Jag är inne i en period av dålig karma just nu. Många små saker tycks gå emot mig. Det känns som att jag studsar in i en vägg varje gång, blir blåmärkt och lite ömmare varje gång.

Om jag fick önska mig något så skulle det vara att det hände något positivt som fyllde upp mig och gjorde att de där ömma punkterna bleknade, glömdes bort. Just nu är det allt jag kan fokusera på.

Blåögt nog trodde jag att jag hade gött min karma, men jag hade fel. Det är något mer jag måste ge för att få. Eller så är det något jag ska förstå med allt det här.

Under tiden kurar jag ihop mig till en boll för att undvika göra av med onödig energi.

Läs även andra bloggares åsikter om karma, blåmärkt

Energi.

♥ Är en ständig rörelse och att uträtta något.

♥ Får jag av människor som tror på mig, som ser min styrka och potential och som visar sin tillit till mig utan att behöva säga att jag är "bra".

♥ Utstrålar människor som ger av sig själva.

♥ Uppstår i samtal om viktiga saker, sånt som betyder något. De senaste dagarna har jag haft många viktiga samtal.

♥ Måste utnyttjas för att fyllas på, den går inte bara att lagra.

Energi är inte alltid så självklart.

Läs även andra bloggares åsikter om energi, potential, rörelse

Män får bättre vård än kvinnor, något jag pratat med sjuksköterskor och andra inom vården länge. De har berättat om sina erfarenheter och undersökningar.

I Aktuellt får Håkan Sörman, vd för Sveriges kommuner och landsting, frågan om varför det är så.

- Det beror på könsstrukturerna i samhället. Det här är ett exempel på att vi inte behandlar män och kvinnor lika. Genom att peka på fakta, blir det betydligt större kraft i rörelser för att ändra på det, säger han.

När jag hörde honom säga detta, liksom göra det verkligt genom att säga det högt, lyfte jag händerna över huvudet och skrek.

- Äntligen!

Vad annat kan man göra? Ens år 2009.

Vill du se det med egna ögon? Kolla in detta. Runt 04.37.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, könsttrukturer

Äntligen måndag! Och vilken måndag sen. Jag i det närmaste medvetslössov i total harmoni efter mitt kyrkbesök. Veckan är helt intecknad av arbete. Jag hoppas på energi, produktivitet och självförverkligande. För det är väl sånt man uppnår av arbete?!

Ibland känns det här med harmoni så enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om harmoni, energi

Jag har haft en söderslackig söndag. Jag har fått drunkna i kärlek från en lillkille, sex veckor gammal.

På dansen idag insåg jag att jag inte inbillar mig det här med att polisen är överallt. För idag var de även på dansen. Jag är dock ganska säker på att de inte var där för att dansa.

Söndagkvällen har som sig bör avslutats i kyrkan. Att stiga in i en kyrka är alltid en speciell känsla. Atmosfären och lukten i en kyrka är alltid densamma oavsett vilken den är. Det luktar ljus, frid och värme. Idag var jag där för en konserts skull. Det är inte det lättaste att veta hur man ska bete sig i en kyrka för att det inte ska vara vanvördigt. Det gör att jag ibland knappt vågar röra mig för att inte orsaka onödiga ljud. Den här gången var jag skamligt kissnödig, så där så att jag var tvungen att gå ut. Bakom mig satt en tant med någon form utav kyrklig dräkt, hon såg ut som nunna. Hon såg inte road ut av springet.

En timme i en kyrka ger en rum att förlora sig i tankar. Det känns nästan renande. Som att jag har hittat nytt fokus.

Efter guds kärlek kommer gräddkärlek. Så avslutas min kväll i soffan. Med ett lugn på insidan.









Läs även andra bloggares åsikter om Söderslack, Sofia kyrka, frid

Jag har fastnar framför SVT Play även idag. Sport. En helt okänd norrman som vann längdåkning frammanar ännu en gång mina sporttårar.

Vad är det med sport som triggar mina känslor så?

Läs även andra bloggares åsikter om sporttårar

Poliser. De tycks vara överallt nu för tiden. I pikéter, på gatan, på cykel, i bilar. Det vimlar av dem.

Det är inte det att jag inte gillar´t. För det gör jag. Men vad är det frågan om? Är det bara på Knivsöder som de tycks finnas överallt?

Läs även andra bloggares åsikter om polis, vimmel

Fika + prata dans = underbar kombo.

Ibland behöver man prata av sig och inte bara dansa av sig.

Snart nog ska jag även dansa av mig. Behöver energi. Både ge och få.

Läs även andra bloggares åsikter om dans

Så skönt det är att vakna på morgonen och dricka kaffe framför SVT Play.

Läs även andra bloggares åsikter om morgongåva

Grannens alarm står på. Sen hur länge vet jag inte. Men hon bor på lite alla möjliga olika ställen, så det är svårt att svara på när hon kan komma och dyka upp för att stänga av den.

Kanske är det dags för henne att skaffa en väckarklocka som stängs av automatiskt efter en stund.

Om inte annat så för grannarnas skull.

Jag är glad att hon inte är min närmaste granne.

Läs även andra bloggares åsikter om alarm, moderniteter, grannar

Jag minns mig själv som en stark och självständig 20-åring, ibland med förvåning. Lät ingen sätta sig på mig, framför allt när det gällde jobb. Jag var bra på att säga ifrån och säga vad jag tyckte. Ibland kan jag tänka att jag tappat den där motståndskraften.

Är det det som händer när man blir vuxen? Den där inre ilskan lägger sig, man låter oftare saker passera.

Jag längtar efter att få bli vuxen. Att få känna mig vuxen. Att kunna säga "jag är vuxen". På ett sätt kändes det lite så att bli 30. Jag är faktiskt vuxen nu och kan ta ansvar för mina handlingar, behöver inte stå till svars för andra inför mina val. Det är som att jag tror att när man är vuxen så är det inte lika många som ens försöker sätta sig på en.

Samtidigt som jag vuxnas är det som att något i mitt inre krymper. Jag vill känna en trygghet, även i större sammanhang. Känna att jag är någon som tillför något och en person om inte backar.

Hur gör man egentligen för att bli vuxen?

Läs även andra bloggares åsikter om vuxen, motståndskraft, vara någon

Den här hösten har jag agerat lite i lönndom, känns det som. Jag sitter och ruvar och hoppas på att kläcka ett ägg vackrare och mer speciellt än något jag någonsin sett tidigare.

Men det finns en gräns för hur länge man kan ruva. Till slut måste man börja prestera. Inte för att jag inte har presterat, men för att jag borde prestera något som också syns eller märks eller som åtminstone renderar någon form utav inkomst.

Prestationsångest. Och den ångar om mig. Jag vill så mycket. Kan också så mycket. Men det fastnar någonstans på vägen. Det största hindret är jag själv och min prestationsångest.

Den här känslan av prestationsångest har krypit in i allt jag gör. I dansen, i matlagandet, i skrivandet, i bloggandet, i sovandet. Restulatet är att pauserna har blivit längre än själva prestationspassen. Det motsägelsefulla är att jag i pauserna finfint kan sova även om jag har prestationsångest över sovandet på natten. Jag kan dansa loss som en galning fastän jag har prestationsångest på klasserna. Vem har någonsin sagt att livet ska vara fritt från motsägelser?

Mitt uppe i alltihop sitter jag och tänker på Panama. Inte som ett sätt att rymma från hela skiten. Utan som ett sätt att ha det riktigt gott medan jag prestationsångestångar.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationsångest, ruva, paus

9.45. På väg ner i tunnelbanan. Fram med skämsremsan.

"Odenplan", säger jag, får ett leende och en stämpel. På väg därifrån kikar jag ner på stämpeln. 9.15. Jag vänder, går tillbaka till kuren.

"9.15?" säger jag, får ett urskuldrande leende och en ny stämpel. 10.00.

10.45. Sitter som på nålar. Nu får jag avrunda mötet snabbt.

10.55. På väg ner i tunnelbanan. Håller leende upp skämsremsan mot kuren och slinker igenom.

Jag gjorde det igen. Ett möte. En stämpel. Så ska det alltid vara.

Läs även andra bloggares åsikter om skämsremsa, snål, speedmeeting

Rösterna i mitt huvud, de där som är mina egna, har gått i stå. Människorna som besöker mig till middagen besöker mig även innan jag ska sova, till frukost, till förmiddagskaffet, i duschen. Och ja, de börjar bli tröttsamma. Alltid samma saker som avhandlas, sällan tillförs nya perspektiv eller ens ämnen.

Jaha, tänker du. Men det är alltid i slutändan dina egna perspektiv och tankar.

Ja, det är sant. Men det är besökarna som förlöser mig, får mig att säga nya saker. För det är ju så viktigt vem man pratar med för att få ett givande samtal där kanske något nytt förs fram.

Så jag inser att jag behöver stänga vissa besökare ute. Låta nya komma in, ta plats. Jag tycker bara det är så läskigt att bjuda in nya personer till mitt huvud.

Läs även andra bloggares åsikter om inbjudan, hjärnspöken, perspektivbyte

Alltså Bengt, börjar det inte va dags för min 5-i-topp-lista?

Veckans lista handlar om musik man dansat till som man skäms för, men som man nu börjar inse storheten i.

På femte plats. Jennifer Lopez.

Säga vad man vill om det tidiga 2000-talet, men nog hängde Hanna mer på klubbar på den tiden. Det både skakades och trycktes en hel del till JLo. Vem som helst kan dansa till Waiting for tonight. JLo får upprättelse i mitt protokoll.

Läs även andra bloggares åsikter om Jennifer Lopez, 5-i-topp, skämsmusik

När du tittar på mig, ger mig din uppmärksamhet, har jag hela makten, hela härligheten.

När du vänder dig från mig, förintar du mig.

Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla

Jag vet inte vad det är hösten gör med mig, och om den alltid gör detta med mig. Denna melankoli. Hela det här året är ett myller av tankar och tankar, längtor och längtor. Inga svar, inga öppningar, ingen ventil. Men de briserar inom mig.

Hannas nya lilla svarta är att gråta. Till böcker, till filmer och till vardagen. Som en ventil. Som inte funkar.

Resultatet idag var 10 timmars sömn. Jag vaknade pigg. Och halva dagen hade gått.

Läs även andra bloggares åsikter om tiden, längtan

Jag vill bli serverad kaffe i stor mugg. Jag sitter så skönt i soffan, inmurad bakom datorn, uppbunkrad bland kuddar. I mitt fort. Mitt fort, från vilket jag kan titta ner på mänskligheten.

Men det saknas kaffe och någon att raljera över mänskligheten med.

Läs även andra bloggares åsikter om sällskapssjuk

Ord. Jag stal några av mina gamla ord, från en annan blogg.

Mål. Ett nytt projekt har startats upp. Ett nytt mål satts. En bok. Förstås. Därav orden.

Sinnesfrid. Jag tror den kommer i och med att både tiden och målet ska fyllas upp.

En god natts sömn. Är alltid lättare med ett visst mått av sinnesfrid.

Yes, där satt den!

Läs även andra bloggares åsikter om bönhörd

Idag behöver jag ord. Sinnesfrid. Mål.

Bara det lilla. Och en natts god sömn.

Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om sinnesfrid, ord, bön

Månadens nyhet.

Min kropp hittar ständigt nya sätt att plåga mig. Den senaste tidens månatliga besvär heter ryggvärk. Jag önskar den välkommen!

Även i den ringa åldern av 30 hittar kroppen på nya intressanta tortyrknep. Som att den vill misshandla mig inifrån. Snacka om domestic violence.

Den skriker åt mig, vill att jag ska fatta något. Klocktickandet har blivit till hammarslag.

Jag fortsätter ihärdigt att ignorera.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, tortyrredskap, ryggvärk

Stora åtaganden sänker mig. Motivationen sviktar och självkänslan dalar.

Jag har köpt små sillburkar, en efter en, och avslutat dem i rask takt. Men så köper jag en stor med en tanke om att det blir mer ekonomiskt med storpack. Efter att ha ätit av den en gång tröttnar jag. Burken kommer antaglien aldrig avsluas. Den blir mig övermäktig.

Allt har sin tid. Det ska vara väl avsatt tid. Så att jag kan checka av det och sedan gå vidare. Är det rastlöshet eller kontrollbehovet som styr mig?

Jag tror att kontroll i varje situation är viktigt. Att jag kan överblicka och se slutet för att kunna uppskatta färden. Möjlighet att påverka utvecklingen i varje led.

Sillburken är det den är utan att jag kan påverka dess mängd eller smak. Så jag tröttnar.

Jag måste ha blivit för smart av all fisk jag satt i mig på sistone.

Läs även andra bloggares åsikter om sillinsikt, kontrollbehov

Insikt: Vanans makt håller mig stången.

Insikt. Jag är själv. Självvald självhet, inte oreflekterad, men oemotsagd.

Patrik skrev om självmiddagen, när man lagar gott och dukar fint åt sig själv. Han beskrev den med ångest. Jag läste och tänkte att så där är det hos mig nästan varje dag. Fast utan ångest. Jag vill alltid ha god mat. Jag lagar den alltid själv. Jag äter den alltid själv. Och jag njuter varje gång.

Kanske beror det på att jag är van sedan så länge. Det är ett vara.

Kanske beror det på att jag alltid har trevligt sällskap till bordet, via länk i mitt huvud. Jag delar min middag med den jag känner för just för dagen. Under långa perioder kan det vara en och samma person. Under åren har det varit mycket varierat sällskap. Kanske har det till och med varit du.

Är det det som kallas livslögn? Att aldrig vara i verkligheten så som den är nu och här. Själv. Ensam.

I så fall är det en livslögn att dö för.

Läs även andra bloggares åsikter om livslögn, ensamhet

Min trötthet kanske har fysiologiska orsaker.

Som test äter jag i dag broccoli för att se vad som händer. Resultat meddelas imorgon.



Läs även andra bloggares åsikter om broccoli, blodvärde, flexitarianism

Ny vecka - nya projekt. Så brukar det se ut. Men isen har lagt sig. Över mitt medvetande. Inga dead-lines att passa. Så lugnet beror. Jag sitter insnöad i en stuga, långt till nästa vår. Men här brinner brasan och det finns konserver så det räcker. Jag kryper ner under täcket och tittar ut över isen som gnistrar och snön som är så där vackert vit och oförstörd.

Snart nog är det islossning.

Läs även andra bloggares åsikter om vintermetafor

Trötthet. Jag ligger och försöker läsa, men vill bara glida in i dimmorna. Så jag låter mig. Den mjuka kudden är snart utanför mitt medvetande när jag svävar en meter ovan marken.

Trötthet. Boken är helt underbar men mina ögonlock så tunga. Någon stjäl min energi.

Jag har tänt ljusen i fönstren. Tändstickorna luktar kyrka. Kommer alltid att göra för mig.

Glögg och pepparkakor. Och ett grattis-sms på fars dag. Det första jag skickar på många år.

Läs även andra bloggares åsikter om fars dag, juletid, trött

På väg ner i tuben ser jag en liten väska ligga på marken. En liten necessärstor väska som när jag tar upp den verkar innehålla både det ena och det andra. Det skramlar av pengar och kanske används den som väska för pengahandlingar slash smink slash mobilhållare. Jag drabbas av ångest. Lämnar snabbt in ångestpaketet i kuren vid spärren. För att bli av med ångesten. Helst vill jag ropa högt: vems är den? Jag vill rota runt i den tills jag får fram en identitet hos tapparen, så att jag kan kontakta personen och återlämna sakerna. Tappa bort sitt liv är inte lätt. Inte att tappa bort delar av sitt väskinnehåll heller.

Jag rusar vidare ner i tunnelbanan och glömmer snabbt bort ångesten, ger plats åt annan ångest.

Läs även andra bloggares åsikter om lost and found

Bloggbrist. Det är inte det att jag får för lite blogg i mig. Men det är som att det är något som saknas för att jag ska kunna skriva. En form av frihet. En uttrycksfrihet. Det är som att jag håller på att brinna inne. Det som är inne kommer inte ut. Det är för hett, för explosivt. För att uttrycka på en blogg. Så det får finnas kvar där inne.

Allt medans bloggen torkar ut.

Brandskador och torka på en gång. Vad ska man göra? Vem ska man säga det till?

Bloggexistensiell kris?

Läs även andra bloggares åsikter om TNT

Vanlig fall:

Fredag = vin

Ovanligt fall:

Fredag = inget vinsug = Herrljunga cider

En liter pimplade jag igår. Det här med vin känns överskattat när det finns cider. Vi snackar barnvarianten nu. Mmmmm...

Läs även andra bloggares åsikter om mer cider åt folket

Morgonen har spenderats utan internet. Självklart strular mitt nya modem. Det är som en naturlag. Det gav mig ro att spendera morgonen med "Maken" av Gun-Britt Sundström. Den fångade mig direkt. Älskar tonen och tankarna. Som 60-70-talets genustankar. Som jag. Fast då.

Igår kväll fick jag ännu ett återfall av min kärlek till Niklas Mat. Det kan bero på att jag tittar på det när jag kommer hem från dansen, som ett monster av hunger, tuggandes på - förvisso goda, men ändå - äggmackor. Jag vill gifta mig med Niklas, och det är en stor kompromiss i mitt liv.

Dagen är också Röd, på alla vis. Kärleken till Eskiltsunabandet har inte dämpats på de 14 år jag varit anhängare. När som helst dimper Röd ner i min brevlåda. Som jag längtar.

Kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om Röd, Maken, lugn

Inser att jag försummat Mammas nya kille. Avsnitt på avsnitt har tankats ner, lagts på hög. Idag var det så äntligen dags att lyssna av dem.

Jag gick till dansen med mungiporna vid öronen. Vad jag saknad mina favoritkaraktärer. Tur att jag har några avsnitt kvar så att jag kan få gå runt att flina så att folk undrar vad det är för fel på mig. Klart och betarrt!

Läs även andra bloggares åsikter om Mammas nya kille, återupptäckt

Jag känner att det saknas något i mitt liv. Så jag försöker fylla med saker som ska påminna mig.

Till lunch idag åt jag stekt potatis och sill. Under min tvättid stod jag i torkrummet lite extra länge, slöt ögonen och kände hur värmen riktigt yrde runt mig. I mitt hem har elementen skruvats upp och det känns väldigt gemytlig att kunna gå runt i linne.

Temat är värme och sommar. Jag saknar den. Jag skulle behöva lite extra värme. En värmefilt kanske att gosa med.

Tvättandet gav mig även en flashback från resandet. Nya fläckar fanns på kläderna efter att de gått igenom tvättproceduren. Sånt är alltid intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, längtan, värme, torkrum

Vi ser det snöar, det var ju roligt, haha. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag är i alla fall redo. Vinterjackan väntar på mig och den gör mig faktiskt glad.

Men jag ska nog vänta lite med att inviga den. Tills det blivit kallt på riktigt. Inne är det ju fortfarande varmt dessutom. Riktigt gott och mysigt har jag det.



Läs även andra bloggares åsikter om vinterredo

Jag är så trött på självhjälpslitteratur. Jag recenserar en del böcker och där är självhjälpslitteraturen stor kan jag säga, så jag har läst en och annan bok på området det senaste året.

Det är så trist att det inte finns något djup, att alla vill kunna lite om allt, men ingen orkar gå på djupet. Självhjälpslitteraturen är generaliserande och så light att man knappt hinner tugga innan det liksom ofrivilligt halkar ner i genom strupen och kissas ut en halvtimme senare. Det finns ingen substans och när man läst den har man genast glömt vad det var man läste. För det finns inget som riktigt stannar hos en. Det liksom fladdrar till och ibland kan man få en idé, en ny tanke, som känns genialisk. Men det blir liksom inget mer. Inget att grubbla och fundera vidare på. De kommer aldrig att få ett bättre betyg än två J av fyra möjliga.

Kan vi inte få böcker om psykologi, kommunikation eller sociala spel som är lite mer faktaorienterade och inte lika lättsmälta. Ge mig något med lite tyngd! För jag känner att jag börjar bli tjatig i mina recensioner: just another självhjälpslitteratur - läs om den du har sedan tidigare i bokhyllan istället.

Kan någon våga tänka, svårt, lite på gränsen, något att riktigt sätta tänderna i. Ge mig nåt som känns!

Läs även andra bloggares åsikter om självhjälpslitteratur, light, härdsmälta

Jag går fortfarande runt i min multipurpose-jacka som främst är sommarhalvårsbetonad. Har jag bara tillräckligt med kläder under så skulle jag kunna gå med den jackan resten av vintern. I tonåren gjorde jag ofta sånt. En vinter hade jag jeansjacka hela vintern. Och sneakers förstås.

Men kanske skulle jag unna mig en vinterjacka. En varm. Tror aldrig jag har ägt en varm vinterjacka som jag dessutom trivs i. Någon gång ska väl även detta ske i mitt liv.

Kanske till och med i år.

Läs även andra bloggares åsikter om vinterjacka, kyla

Ett nytt lugnt har infunnit sig i min kropp. Jag sov så djupt och rofyllt inatt som jag inte gjort på mycket länge. Vaknade med tunga ögonlock. Kröp tillbaka med en bok, mer lugn.

Det är en väntan där jag inte kan göra mer för utfallet. Bara vänta.

Det är också en ny beslutsamhet. En hårdhet. Att gå från klarhet till klarhet. Tuffa beslut ska avhandlas. Jag ska agera. Det finns inget som ska skjutas upp. Allt händer nu. Nu. Nu.

Därför är jag lugn. Allt handlar om mig. Om nu.

Läs även andra bloggares åsikter om lugn, beslutsam

Jag har varit med coach under hösten. Idag sa hon det jag känt varit på gång länge. Jag är en utmaning att coacha. Varför? För att jag coachar mig själv och reflekterar i varje led. Jag har anat att hon ser upp till mig lite för mycket. Hon säger ofta att jag är så bra, att hon blir imponerad och så vidare. Hon vet inte vad hon ska tillföra.

Jag har alltså på en dryg månad förbrukat en coach. Och då var hon ändå snabb med att dra ut på tiden emellan gångerna. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra längre.

Är jag färdig nu? Eller har jag bara bränt ut min coach?

Läs även andra bloggares åsikter om coach, förbrukad, färdig

Jag hade svårt att somna igår, inte på grund av ångest, men på grund av en fladdrande närvaro. Nära mitt huvud. Tysta steg som ändå fanns där.

Jag tände lampan och tittade mig omkring. Inget.

Idag först fick jag svar på vad närvaron var.



Denna lilla vän återfanns idag, högt sittande, väntande på att störa min nästa nattsömn. Det kommer vännen inte att få möjlighet att göra. Men vem är han?

Läs även andra bloggares åsikter om insekt i november

Jag outade mig helt igår. Snacka om att slungas ut ur den bekväma och trygga om än något orymliga bloggarderoben. Men jag antar att det var på tiden.

Kanske innebär det att jag snart kan välkomna några nya läsare. Välkommen google!

Läs även andra bloggares åsikter om outad, bloggarderob