Hannas Plats

Den här hösten har jag agerat lite i lönndom, känns det som. Jag sitter och ruvar och hoppas på att kläcka ett ägg vackrare och mer speciellt än något jag någonsin sett tidigare.

Men det finns en gräns för hur länge man kan ruva. Till slut måste man börja prestera. Inte för att jag inte har presterat, men för att jag borde prestera något som också syns eller märks eller som åtminstone renderar någon form utav inkomst.

Prestationsångest. Och den ångar om mig. Jag vill så mycket. Kan också så mycket. Men det fastnar någonstans på vägen. Det största hindret är jag själv och min prestationsångest.

Den här känslan av prestationsångest har krypit in i allt jag gör. I dansen, i matlagandet, i skrivandet, i bloggandet, i sovandet. Restulatet är att pauserna har blivit längre än själva prestationspassen. Det motsägelsefulla är att jag i pauserna finfint kan sova även om jag har prestationsångest över sovandet på natten. Jag kan dansa loss som en galning fastän jag har prestationsångest på klasserna. Vem har någonsin sagt att livet ska vara fritt från motsägelser?

Mitt uppe i alltihop sitter jag och tänker på Panama. Inte som ett sätt att rymma från hela skiten. Utan som ett sätt att ha det riktigt gott medan jag prestationsångestångar.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationsångest, ruva, paus