Hannas Plats

Varför heter det logga in och inte blogga in?

Läs även andra bloggares åsikter om blogga in

Jag råkade kika ner i min aldrig sinande källa av SF-biljetter. Jag minns att jag gjorde ett tappert försök i våras att konsumera dem. Med ett knapphändigt resultat tydligen. Två biljetter mindes jag blev kvar. Nu hittade jag två bonusbiljetter. Har det kommit nya?! Vem är det som förser mig med dessa?

Idag ska jag på bio i alla fall. Sen har jag ju julen på mig. Biljetterna måste konsumeras innan februari. Hur kan det vara ett problem?

Tro mig, det är ett problem och att betrakta som hårt jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion, biobesök, presentkort

Sökare hittar hit. Och på något vis hittar de hit genom väldigt sammanfattande sentenser om mig.

Vill ha det jag inte kan få. Ja, det vill man väl alltid. Men ibland tycks jag inte ens veta vad det är jag vill ha. Och vad jag inte vill ha.

Duktigflicka syndromet bok. Duktigflickasyndromet är något jag lider av. Har alltid gjort. Kanske skulle jag skriva en bok om det. Fiktion möter verklighet. Subtilt. Få min omgivning att vända sig emot mig.

Bäst före utgången av. Ja, när är mitt bäst-före-datum? Har det varit? Närmar det sig? Jag har egentligen aldrig oroat mig. Men ändå. Är det så här det ska förbli? Eller kan det bli värre?

Hannas mat blogg. Mitt liv. Kort och koncist. Mat och blogg. Blogg och mat. Det är meningen. Kasta in lite genus and we make a night of it.

Läs även andra bloggares åsikter om sammanfattning, sökord

Istället för att ta det lungt har jag förstås planerat och provpackat idag. Till slut även sammanfattat en lista på vad jag ska försöka få med mig. Hittade någon cheklista på nätet. Jag har dock svårt att ta tips som att ta med 4 par kalsonger på allvar. Eller tvål + eventuellt schampo och balsam. Det är tydligt vilket perspektiv den personen har. Så jag letade fram min egen gamla lista och började modifiera den.



Nåt sånt här.



Välpackad och tjock. 10 kg tyngre också. Jag tror det ska gå bra.

Läs även andra bloggares åsikter om packning, resa, checklista

Jag sov visst loss rejält idag. Men det är ju lördag, adventsstjärnorna är redan upplockade, det regnar ute och jag har sangriabakfylla. Då får man ligga i sängen. Jag passade på att resa bort i tanken. Till varmare breddgrader. Inte soligare, bara varmare. Jag är så bra på verklighetsflykt att jag snart tror på den själv.

Jag vaknade dock tidigt med ett ryck. Ett typiskt lördagsångest-jag-ska-inte-arbeta-med-uppsatsen-idag-ryck. Tankarna rusade runt i huvudet. Det var nog både en bra och en dålig idé att ha handledning fram till 21 en fredagkväll. Många nya tankar och samtidigt ro. Panik och säkerhet. Det flyter på. Men forsen är lite, lite vild.

Nä, jag ska ju inte arbeta med uppsatsen idag. Istället ska jag dricka julmust till lunch, lösa korsord och läsa om vampyrer. Kanske slumra till lite om yrseln vägrar ge med sig. Och resa tillbaka till den varma platsen. Eller bara aldrig lämna den.

Läs även andra bloggares åsikter om inre resa, oro, handledning, sangriaångest

Juletid innebär mörker in the house of Hanna.

När man, som jag, bor i en gammal lägenhet, innebär fler eldon ständiga prioriteringar. Jag har ca 2 vägguttag per rum (inget i hallen). Så om jag vill ha en adventsstjärna tänd måste jag släcka något annat (varje uttag är redan belamrat med förlängnings- och grenattribut). Att samtidigt behöva ladda något, typ kameran eller mobilen är bara att glömma. Eller att vilja använda skrivaren för den delen.

Vad säger en elektriker om sånt här? Hur många grenuttag får man ha i ett rum egentligen? När börjar propparna poppa? Hittills har det gått bra. Men det känns som att de elektriska gadgetarna blir fler och fler för varje år .

Inte undra på att jag får ont i huvudet. Mörker och energikrävande funderingar...

Läs även andra bloggares åsikter om elektronik, ljus, juletid

Ja, vad ska man egentligen ha på sig/med sig när man sticker iväg? En fråga som allt oftare aktualiseras. Och jag har förstås börjat fundera. Något praktiskt och bekvämt som jag ändå känner mig som jag själv i. Varmt och kallt, inte för tungt eller skrymmande.

Kanske blir det något av detta. Inser att det antagligen kommer att inkludera stora delar av mitt Monkibestånd. Den gråa med stor hals ny.


Läs även andra bloggares åsikter om packning, huvudbry, jorden runt

Jag är visst ledig idag. Man får vara det när handledaren tar vid och arbetar på uppsatsen.

Aaaah...

Läs även andra bloggares åsikter om ledig, handledning, partner

Konsumtion skänker mig inte längre någon glädje. Detta har jag vidhållit många gånger den senaste tiden. Därför får man väl anta att jag idag är olycklig.

Och portad är jag från Monki. Jag har portat mig själv. Jag behövde egentligen inget av det jag fick med mig, förstås, jag lever ju i ett I-land. Men 80-talsnostalgin gör att det suger till i varje åder i min kropp. Jag längtar och trängtar. 80-talet var allt.

Så nu sitter jag här. Lite olyckligare. Lite fattigare.

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion, olycka, Monki, 80-tal

Sjöjungfru heter det ju. Men hon borde inte kunna få barn. Vad blir en sjöjungfru med barn, en sjösköka?

Och vad är den manliga motsvarigheten. Knappast sjösvendom. Jag såg förslag på havsman. Och då skulle hon bli havsfru. Jag skulle föredra havskvinna. Fru ställer henne i relationen till mannen på ett annat sätt än vad "man" gör med honom.

Varför är hon alltid definierad av sexuell in/aktivitet eller en man?

Kan jag bestämma att sjöjungfru från nu blir havskvinna?

Läs även andra bloggares åsikter om genus, sjöjungfru, havskvinna, havsman

Jag ser ut lite som Mr Kidd i håret. På gott och ont. Mest ont gissar jag. Men jag har inte hunnit odla slokmustash än i alla fall.


Mr Wint och Mr Kidd

Läs även andra bloggares åsikter om Mr Kidd, Diamonds are forever, hårdag

Det finns inget i bloggar (eller andra webbplatser för den delen) som irriterar mig så mycket som ljud som väller fram det första som händer när man kommer dit.

Osmakligt och obehagligt tycker jag att det är.

Tiga är guld.

Igår gav jag upp för sista gången.

Jag satt i telefon med min mamma när jag petade i min konstigtluktande köttfärs som blivit till en pastasås. Mamma berättade om sin goda fisksoppa som hon gjort och som hon skulle få även nästa dag.

Då kom det. Ska det verkligen vara så här att äta middag? Nej, det ska det verkligen inte! Jag skrapade ner resterna av den bonngårdsluktande köttfärsen i sopen. Idag ska jag jaga ut resten av vad som är kvar av den. Och för all del alla andra köttfärsprodukter jag hittar i frysen.

Varför har jag ens försökt peta i mig den - trice. Jag skulle egentligen inte vilja äta av den om så mitt liv stod på spel. Nu gjorde det inte det. Ändå åt jag av den. Eller åt och åt. Jag satt och petade i den lite för syn skull. I något slags försök att stävja de goda sidorna hos matgudarna. Man ska inte kasta mat...

Köttfärs göra sig inte längre besvär i detta hem. Det är något skumt med den. I min mun i alla fall. Men synd är det, på ett så lätthanterligt livsmedel.

Händer det här bara i min mun eller sker det också i yttervärlden?

Ikväll blir det kalops.

Läs även andra bloggares åsikter om köttfärs, obehag, bonngård, matlycka

Good times on the rise. It´s all in your hands.

Jo, It pays to belong gör mig fortfarande glad. Får mig lyfta blicken från marken och le. Vilken grå dag som helst. Den andas sommar, frihet, val och trygghet.

Men idag fick den mig att tänka. Att allt är i mina händer, vägen är uppåt. Men hur spelar man en hand som man inte vet hur den ser ut. Tryggheten är falsk och skör. Jag väntar på en resa. Men jag kommer också att komma hem från den. Vad väntar då?

På andra sidan väntar ovisshet och kanske ingenting. Om ingenting är allt: vad har man då?

Det enda jag ser är slut. Jag undrar fortfarande vad jag ska fylla de där dagarna med.

Läs även andra bloggares åsikter om slut, förväntan, trygghet, ovisshet

Ordningen är återställd. Ljudet av ditt hjärta inmundigas dagligen, tredje delen i Stephenie Meyers serie om Bella och Edward.

Det är kärlek. Och sträckläsning.

Jag borde kanske gå och se filmen.


Läs även andra bloggares åsikter om ljudet av ditt hjärta, stephenie meyer

Jag har sett en trend vad gäller författarens tack.

Stephenie Meyer tackar sin man för hans tålamod och för att han inte har något emot att äta uta (annars kunde han väl laga mat åt henne...)

Marisha Pessl tackar också sin man för att han han inte ställer frågor när hon smyger iväg och sätter sig i ett mörkt rum och arbetar.

Kvinnor verkar alltså tacka för att deras män står ut med dem när de är "dåliga" fruar som försöker skapa sig en karriär, göra något de tror på och vill.

Män däremot tackar sina fruar för deras praktiska stöd under arbetet eller för deras kärlek.

Khaled Hosseini tackar sin fru för hennes många genomläsningar av manuset och för hennes peppande i hans svackor.

Det är väldigt mycket desperate housewifes över detta fenomen. Jag vet inte varför jag följer den serien fortfarande. Jag blir arg varje gång. Kvinnor som det går bra i karriären för måste urskuldra sig för vänner och män. De måste laga mat fast de kommer hem mitt i natten. Män däremot kan ha garageband fast de inte har tid. Frånvarande män som inte hinner lära sina barn cykla, blir curlade av barnets mamma som försöker dölja detta faktum för mannen - för att han ska må bra. Det fortsätter och fortsätter. En tv-serie. Javisst. Men det säger något om vår värld, om stereotyperna.

Är det fortfarande medeltiden detta? Jag vet, jag behöver knappt ställa mig frågan. Kvinnor kommer alltid ha andra krav på sig. Om inte annat så tar de på sig dessa krav. Normer är normer. Någon/något kommer alltid finnas där som målar upp kraven, som bestämmer vad du borde tycka/känna. Utifrån kön.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, författarens tack, stereotyper, krav

Så Naturligt och Önskvärt.

Jag vet att jag sa det igår. Men jag kände det idag igen. Snö. Gör. Mig. Lycklig.

Jag känner mig som en valp när jag pulserar genom snön. För precis så känns det. Som att jag pulserar. Svävar och halkar fram på modden. Kan inte komma fram snabbt nog. Som att åka vattenrutschkana. Ett högtryck. Jag vill rulla mig. Tumla runt. Aldrig sluta.

Allt är spår. Allt har kanter. Allt blir isolerat och separerat. Det här väg. Det här är inte väg. Däremellan. Barriär. Nya barriärer. Men också nya vägar. Undrar vad som finns där under? Varför går jag inte alltid här?

Snö gör världen ny. Idag är världen ny. Imorgon, kan den redan vara gammal.





Läs även andra bloggares åsikter om snö, vacker, ny värld

Jag är galet effektiv idag. Jag jobbar längre än 40 minuter i stöten.

Frågan är vad det är jag rymmer ifrån för annat jobb...?

Läs även andra bloggares åsikter om scribblar, rymning

Äntligen måndag. Slut på helgångesten.

Läs även andra bloggares åsikter om pluggelipluggplugg

Tydligen så är jag grym på att få saker gjorda. Det har jag läst. Tydligen är jag en procrastinatör.

Alla vet ju hur lätt det är att hitta ursäkter för att slippa göra det där man verkligen "måste" göra. Man städar, lagar mat, skriver eleganta blogginlägg och så vidare.

Om man alltid har ett projekt där högst upp på listan, högprioriterat, då kommer man att få allt annat gjort. Det gäller bara att ha något högprioriterat som känns jobbigare och mer oöverstigligt än annat du måste få gjort. För förstå vad det där trista projektet föder kreativitet i allt annat. Kanske får du en bok skriven under tiden, ett strålglänsande hem, en levande blogg, en god middag.

Så nu måste jag börja prioritera om. Det måste finnas något som är betydligt viktigare än en uppsats. Faktum är att min inlämningsuppgift som jag lämnade in härom veckan hade just den effekten på uppsatsen. Jäklar vad kul det var att skriva uppsats för att slippa den jobbiga uppgiften. Måste ha mer sånt. Med en vag deadline.

Den här studietekniken kan verkligen komma att funka på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om få det gjort, procrastinatör, projekt

Vit. Jul. Snö.

Jag tror att snö är lycka för många stockholmare. De flesta faktiskt. Det är något speciellt, något ljust, förknippat med så många minnen och lukter (inte bara gul snö... ).

Äntligen pratar människor positivt om väder. Och de har något att säga om väder.

De enda som antagligen inte uppskattar det är bilförarna. Men å andra sidan, när är de någonsin nöjda?!

Läs även andra bloggares åsikter om snö, lycka

Undrar vad Anna Skipper skulle säga om det här? Nå, det är ju kvar, jag har ju inte ätit upp det. Men en del börjar gå ut i datum. Kanske dags att hugga in.

Läs även andra bloggares åsikter om frossa, sockerkoma

Nu är tomtemor matt. Och lite så där rosig om kinderna som man kan bli av bitande kyla och varma kök.

Läs även andra bloggares åsikter om julbak, julstök, julmust, julröd

Jag känner att jag kan ta helg på riktigt för en gångs skull.

Veckan har fått sina ljusglimtar:

♥ Middag och bubbel med en fin vän (borde göra oftare)
♥ Vacker, vit snö som lyser upp tillvaron (äntligen åker vinterjackan på!)
♥ Fika med en gammal räv till vän (som ihärdigt går vid min sida)
♥ Inspelat avsnitt av Madagaskar avslutade min fredagkväll (I like to move it move it)
♥ Lång morgon i sängen (jag unnade mig det)
♥ Saffransbrödsbak väntar mig (och glögg och pepparkakor :)

Yrseln består dock, men det är en världslig sak...

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek

Äpple ♥ ingefära = sant.

När kontrasten mellan att må bra och att inte må bra är stor så är det lätt att säga det - jag mår bra. Nu. Efter att ha genomlevt morgonen från helvetet.

Mensvärk gånger 1000. I fosterställning, gnyendes, utan möjlighet att ligga still, kallsvettandes, till slut kräkandes. Mer fosterställning. Genomblöt. Vilja att skrika. Tanke: jag klarar inte mer. I en timme.

Sedan frossa.

Det värsta under den här smärtan är att det inte finns något att göra. Jag kan inte ringa ambulans och säga att de ska hämta mig och ta bort min smärta. För det är normalt. Det ska vara så. Ibland. Jag undrar vad jag har gjort för att straffas med den där smärtan.

När smärtan till slut släpper, så känns det som att gå in i bomull. Nu vet jag att jag lever.

Idag kan jag också uppskatta att jag inte lever med kronisk smärta.

Läs även andra bloggares åsikter om mensvärk, djävulens påfund, straff

Hett bad, ljus, Kent och en kvarglömd cider som jag hittade i kylen (den smakade tonår).

Det var precis vad jag behövde.

Min middag idag:
♥ färskpressad äpplejuice med ingefära
♥ en dumleklubba
♥ en cider
♥ några pringlechips
♥ snart lite ingefärste med citron

Det är hälsa för själen.



Läs även andra bloggares åsikter om dekadens, balsam för själen

Dåligt idag:

Ont i halsen = ingen dans idag heller = inga endorfiner = ännu mindre energi = ännu mer yrsel.

Då kan man lika gärna käka dumleklubbor...

Läs även andra bloggares åsikter om ja, jag är PMS:ig också

Jag provar mig fram med musik.

Timbaland - Apologize - idel tårar
En famn för dig - Melissa Horn - en liten tår
Morissey - Disappiontment - ingenting
Marit Bergman - 300 slow days in a row - lättnad
Embassy - It pays to belong - ett litet leende

Där är jag nu. Fläckvis.

Det här är ingen vanlig dag.

Hela världen håller andan.

Vet inte vad jag ska skriva, inte vad jag ska göra idag. Det blev blankt igår. Så jag sitter. Så meningslöst.

Min kropp står på stand-by. Varje muskel känns som en fiolsträng, magen i kramp, halsen som ett sårigt, tyst skrik, andningen i bröstet, pupillerna små små, ögonen torra, håret på ända, mina sinnen på helspänn, ändå luddiga.

Panikångestattack light.

Jag väntar. Håller andan. Det har passerat.

Only monsters in my head. Eller?

Jag håller andan.

Läs även andra bloggares åsikter om lugn

Min hud är vit under mitt armbandsur.

Inte bara där. Jag bleknar. Och det har inte med hösten att göra.

Allt oftare finner jag mig stå som en duracellkanin påhejandes allt och alla. Peppar, bejakar, håller med.

Det måste finnas en gräns någonstans. Vart tog mina åsikter vägen? Jag är så rädd för vad andra ska tycka hela tiden. Andras åsikter är mitt fokus. Ett fokus jag är ytterligt trött på. Någon slags duktigflicka-syndrom som jag dras med och som vägrar släppa sitt tag.

Jag drunkar i genusanalyser dagligen och orkar inte dra en enda slutsats längre. Allt är redan uttjatat. Allt är sagt. Jag ser det knappt längre. Och jag orkar inte höra att kvinnor har sig själva att skylla, att det handlar om att ta för sig, att det nu är männen det är synd om och som diskrimineras, att jag är konspiratorisk, att jag har fel.

Jag ser inte längre. Jag orkar inte se.

Och jag fortsätter blekna. I allt. Jag orkar inte tycka något.

Under tiden blir det meningslöst. För det enda jag kan tycka om, är genus. Allt annat kan andra få tycka om. Eller bara allt. Jag kan hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, tyckare, åsikter, trött, bleknad

Det snurrar i mitt huvud.

Beror det fortfarande på vågsvallen från i söndagsnatt?! Tveksamt. Jag kommer nog hålla något elakt virus ansvarigt. Jag håller även det ansvarigt för min extrema trötthet.

Imorse fick jag tjuva till mig en halvtimmes sovmorgon. Galet, jag vet! Men jag har faktiskt jobbat effektivt idag.

Trots att det går runt i huvudet. Som att jag ska trilla av stolen när som helst.

(När jag tänker på det minns jag att jag gick runt med någon konstig yrsel förra hösten också. Kan jag vara allergisk mot höst?!)

Läs även andra bloggares åsikter om yrsel, virus, arbetstrött

Känsliga läsare varnas för starka bilder.




Snart lunch!

Läs även andra bloggares åsikter om helstekt kyckling, lunch

Vänligen faxa in dokumenten.

Vem har en fax nu för tiden?!

Läs även andra bloggares åsikter om fax, stenåldern

Inköpslista (att köpa)

- vaccin
- reseförsäkring
- visum
- energi
- julkonsertbiljett
- en hel kyckling
- popcorn för kastrullbruk (verkar inte finnas i den här stan!!)
- inspiration till inflyttningspresentinköp
- pengar

Läs även andra bloggares åsikter om behov, shopping

Jag vill skolka.

Bibliotekshoppa. Det är jag. Det har sina för- och nackdelar.

Igår insåg jag att min bok skulle lämnas tillbaka idag. Jag hade halva kvar att läsa. Ja, så jag blev tvungen att ta paus från studierna redan vid halv 6 för att läsa skönlitteratur resten av kvällen. Det gick bra. Nu är det bara de sista rafflande sidorna kvar.

Det är fördelen med att låna böcker. Tvångsläsandet är obligatoriskt.

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotek, tvångsläsning, skönlitteratur

Dumleklubban - på utdöende eller redan död?

För mig andas Dumleklubban gäckande barndom. Det är mustig choklad på hård och söt kola. Allt serverat på träpinne. Kolan blev seg och kunde dras ut när man värmt den i munnen en stund. Det var då.

Dumle har aldrig smakat så sedan dess. Inte nu heller.

Dumleklubbor fick följa med mig hem. En besvikelse. Kanske en typisk barndomsbesvikelse. Kanske en konsumentbesvikelse. Kolan är inte lika söt, chokladen inte lika hård, kontrasterna inte desamma. Träpinnen har bytts ut mot papper som gärna vill följa med in i munnen. Det blir aldrig som då.




Läs även andra bloggares åsikter om Dumleklubba, barndom, godisminne

♥ Hos mormor får man bo i sommarstugan. Den ligger i lägenheten under hennes egen. Där finns en liten mark att bruka. Inne växer även tomatplantorna sig stora. Sommarstugan ter sig som ett hotell. Där är färdigbäddat när man kommer, godisar väntar på en i en skål, det finns reklam om transport i området och handdukarna ligger prydligt ihopvikta redo att användas.

♥ Hos mormor behöver man aldrig vara hungrig. Där väntar alltid hemlagad husmanskost på en. Kålpudding, köttbullar och karelsk grytstek. Emellanåt fika med hembakat fikabröd. Eller finskt, kolmörkt rågbröd som inte alls smakar som det som finns i svenska butiker. Betydligt mörkare, betydligt godare.

♥ Hos mormor är kortspelandet inte ett tidsfördriv utan hur man bäst umgås utan att behöva enas om ett språk när inte alla är två- eller samspråkiga.

♥ Hos mormor plockar man lätt poäng genom att prata finska. Kan man inte finska kan man alltid diska.

♥ Hos mormor får man basta varje dag.

♥ Hos mormor får man alltid äta Marianne i hur stora mängder som helst. Allt ska bort. Och det gäller allt som intas.

♥ Hos mormor känns alltid tiden ur led. Mattiderna, sovtiderna och åldrar. 84 år blir hon snart och ändå orkar hon hålla på och serva oss så där. Det är inte tal om att hjälpa till, så länge hon orkar med så kommer hon att vara den som ser till att allt finns som ska finnas.

Det blåste inatt.

Det vet jag för att:

- jag fortfarande rullar på de där vågorna som jag rullade på inatt. Det går runt i ben och huvud.
- jag vaknade av att hyttdörren smackades upp mitt i en stor krängning

Läs även andra bloggares åsikter om blåst, väder, sjögång, sjöben

Globetrottern är lite trött. Nätter på en finlandsfärja kan gärna göra det mot en. 6.30 imorse landade jag i vackra Stockholm igen. Vackra, kyliga, Stockholm. Lite nöjdare. Mycket fattigare. En finlandsfärja kan gärna ha den effekten på mig. Särskilt om jag går med någon annan i Taxfreen.

Det roligaste med finlandfärjan en fredagkväll är att sitta i baren och dricka drinkar och håna folk på styrdansgolvet. Folk som är fulla, som inte kan dansa, som kör kopulationsdans, som dansar Ole Bramseruddans, som ålar sig mot en extremt stel kille, som grabbar tag för hårt och på fel ställen om tjejen.

Tills jag själv blir uppbjuden. Brorsan är oduglig som vakthund betraktat. Den här gången var det av en full, finne i 18-årsåldern. De har annars en tendens att vara i medelåldern, finnarna som bjuder upp mig. Jag svarade (på svenska) att jag väl var så illa tvungen. Tror inte han hörde det. Sen skrattade jag hela tiden. Inte för att det var så roligt att dansa. Men för att det var så roligt att dansa.

Igår tog jag ett eget initiativ. Bjöd upp mamma till en finsk humpa. Det gick finfint det!

Läs även andra bloggares åsikter om dans, styrdans, finlandsfärja, hån

Laivalle.

Jag ska till båten nu. Den där som flyktingarna från öst kommer med. Finlandsbåten.

Jag har en Skandinavien-runt-månad nu kan man tro. Oslo förra veckan, Finland den här.

Jag hoppas kunna få en anständig kväll trots att jag ska sova i en hytt inatt. Det brukar ju ha en tendens att kunna gå sådär...

Hyvä joulua!

Läs även andra bloggares åsikter om Finland, finlandsfärja, juletider

Jag är publicerad. I Jusektidningen.

Finns även på nätet bland bokrecensionerna.

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, publicerad

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång...

Orden kommer till mig utan att jag hinner värja mig. Min dator och jag har lite problem med synkning just nu. Jag tänker betydligt snabbare än min dator. Det verkar liksom stocka sig någonstans. Jag vill gärna hjälpa, men jag stjälper nog mest.

Så jag klickar frenetiskt här och där. Till slut säger den ifrån, piper högljutt. Jag hoppar till. Förlåt...

Sen gör den inget på en bra stund. Inget alls. Jag hinner trycka ctrl + alt +  del. Inget.

Jaha, det var det, tänker jag och ser min uppsats få vingar eftersom jag inte backat upp den senaste dygnet. Inget att göra. Fine. Några minuter senare (ja, jag lyckas sitta still flera minuter) händer allt på en gång. Alla klick jag gjort kommer i en rasande fart. Min fina dator har tänkt klart och tänker utföra allt jag bett om. Det är då Per Gessles ord rusar förbi min hjärna. Ofrivilligt.

Min dator är pålitligheten själv.

Den här gången. Nu har jag backat upp. Men vi arbetar unisont. För stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om datorminne, trög, osynk, väntan

Tydligen har man hittat en ny planet i ett annat solsystem. Den har 318 gånger jordens massa. Kan vi flytta in där eller? Det skulle ju lösa våra problem med de fem jordklot vi behöver för att kunna konsumera som vi gör.

25 ljusår är väl inget att resa för att få behålla sin livsstil.


Läs även andra bloggares åsikter om ny planet, solsystem, klimatsmart

En höstdag i november. Livet ter sig. Ute regn. Då är det skönt att komma hem med en sån här väntandes på en. Eller ja, väntandes är väl kanske att ta i. Jag får ju så snällt hugga upp och pressa frukterna själv. Men det är det värt.





Märk väl den fina juicepressen Multifruit i bakgrunden. Den andas tidigt 90-tal. Den har nog pressat en och annan morot. Men det var inte av mig.


Läs även andra bloggares åsikter om ananas-apelsin-ingefärs-juice, pressat

Jag börjar darra på manschetten. Det här med resandet börjar bli allvar. Snart ska jag betala för resan.

Gulp.

Jag tänker främst på långa ensamma flygningar och långsamma timmar på någon trött flygplats i San Salvador.

Jag letar öar. Öar. Som jag alltid gjort. Detta är min ö. Och jag ska besöka flera stycken. Det blir kul! Det blir kul. Det går bra.



Läs även andra bloggares åsikter om jorden runt, resa, ensamflygningar

Siempre la misma musica.

Inte längre. För i helgen fick jag en massa nya musiktips. Så nu betar jag av. Glädje.

Just nu är det dock något som jag glömt att jag hittat tidigare - Melissa Horn. Sehr schön!

Sen blir det the Smiths och Morrissey som står på tur.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, matad, ständigt sökande

So it begins...

Det känns som att jag fått vila min hjärna lite de senaste dagarna. Igår lämnade jag till slut in en slutuppgift på första kursen. Inte hundra nöjd, med det är inte mitt fokus heller. Jag kände mig bara trött på den. Nu är det fokus på uppsatsen. Min oro har lagt sig, kanske lite för mycket. Jag kanske bara låter dagarna gå?

Idag ska jag sätta mig med min analys. Det som jag alltid brukar kasta mig över. Nu känns det lite läskigt. Mer vetenskapligt på alla sätt. Jag ska bara blogga lite först. Och springa ner i tvättstugan kanske. Sen är det ju nästan lunch...

Läs även andra bloggares åsikter om upssats, vetenskap, vänta

Så här trevligt blir det hemma hos mig när Ica har 20 % på frukt & grönt. Den uppmärksamme och inbitne Hanna-läsaren kan nog gissa vad jag ska få i frukostglaset i morgon bitti




Dessutom syns i bilden min nya last - nudlar.


Läs även andra bloggares åsikter om frukt, grönsaker, kroppen glad

I vissa fall är det mindre kinkigt om saker har passerat bäst-före-datum.




Det kan ha med mitt tillstånd att göra också.

Läs även andra bloggares åsikter om craving, choklad kan inte passera ett bäst-före-datum

Hela familjen involveras nu i mina skolarbeten eftersom jag inte har någon riktig stavningskontroll hemma.

Vad får man för synpunkter?

Finns det ingen lättare svenska att använda?

Det gör det väl, men då måste jag ju själv veta vad jag menar först...

Läs även andra bloggares åsikter om stavning, språk, familjearbete

Det finns för- och nackdelar med att ha datorn på matbordet hela dagarna.

En fördel är att man kan kolla upp recept och sedan baka efter dem utan att behöva skriv ut/av.

En annan fördel är att man kan plugga lite emellanåt och samtidigt ha plats att bre ut sig.

Negativt blir det väl egentligen först när man bestämmer sig att hälla ut mjöl över hela tangentbordet och samtidigt passar på att inkludera mobilen i bakandet.

Läs även andra bloggares åsikter om bakbesvär, mjöl, datoråldern

Jag bär sedan helgen på en extrem trötthet som gör sig påmind, främst på morgnarna. Det tär på krafterna att resa. Dessutom har jag burit på en del studierelaterad stress som gör att jag konstant sitter vid datorn. Återigen kommer min fågel och befriar mig från oron.

Hon har som en magisk makt över mig, min handledare. Hon leder och lugnar och säger att allt går bra. När hon var i NY en vecka var min stress som störst och jag undrade nästan vart jag skulle ta vägen samtidigt som tiden flög förbi mig. Nu är hon tillbaka och jag har lugnat mig. Hon lugnade mig också. Vi pratade om oron och hon sa att det beror på kraven jag har på mig själv. Ibland glömmer jag dem, kraven. Alltså att de finns. De finns ju där hela tiden så det är lätt att se dem som ett normaltillstånd. De är ett normaltillstånd. Men det är skönt när någon säger att kraven är onödigt höga, samtidigt som de förstås sporrar mig. Men det kan vara skönt att få sänka dem lite för en stund.

Jag känner mig lugn igen. En bra lunchkompis och min handledare har gjort susen. Jag tror till och med att jag ska unna mig en ledig eftermiddag någon dag, när jag känner att jag är igång på fullt allvar med uppsatsen. För på torsdag smäller det. Då är det vi, till etthundra procent. Uppsatsen och jag.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsats, handledare, oro, prestationskrav

Idag är det dags att göra sig av med delar av min gigantiska bokhög. De ska åter varda på biblioteket. Ett jäkla släpande kommer det bli. Men så skön luften ska bli att andas när jag inte behöver dem längre.

Just nu sitter jag på böcker hela tiden, för att de ligger precis över allt.

Bokfria zoner, kom!

Läs även andra bloggares åsikter om bokhög, bibliotek, student

Jag har kommit hem med en ny dialekt också. En vacker och bekant sådan.

Den har dock inte med norska att göra. Har knappt hört någon norska känns det som.

Skellefteådialekten har åter slagit rot i mig. Vacker är den.

Läs även andra bloggares åsikter om dialekt, Skelefteådialekt, kamelont

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om det inte är väldigt ensamt just nu. Studier med betoning på själv, mycket hemmasittande, inga dagliga möten, ingen som ens kommer hem hit efter sitt eget jobb.

Och jag har som inte tänkt på det riktigt. När jag är i självet är det inget problem. Det är inget. Det är när regler bryts som de befästs. Undantagen bekräftar regeln. Så är det. 

Jo, nu känner jag hur självet känns. Det är lite ensamt att sitta och skriva, laga mat, göra kaffe, inta kaffe, skriva, läsa, gå och lägga sig utan att ha tilltalat någon på hela dagen. Hittills har jag sagt "tack" och "ursäkta, du tappade din handske" idag till någon annan. Det är inte mycket. Det är inte utvecklande. Det driver mig inte vidare. Det för mig ingenstans.

När jag har varit i umgänge en hel skön helg. Sagt godnatt till någon innan jag somnat, ja, då känns ensamheten lite ensammare. Självet som en påtvingad vän.

Jag tror det är därför jag är en så bra dagdrömmare. Ingen kan dagdrömma som jag. Jag kan gå och mysa och le förälskat efter en dagdröm.

Det är också därför jag älskar bloggen. Här finns alltid vänner. Någon som ser. Utan bloggen skulle jag känna mig ensam.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggliv, ensamhet, studieliv, öliv, regler

Oslo för mig.



Mussels



Muscels



På höjden.




Typiskt norskt.



Grannarnas ansikte i fönstret. Ser ni det? Själv såg jag ansikten överallt efter att ha varit på Munchmuséet. Subtilt. Mycket subtilt.

Läs även andra bloggares åsikter om mussler, ansikten, norskt

Igår när jag planerade mitt inlägg tänkte jag att jag skulle börja: Oslot har varit snällt mot mig.

Så nu börjar jag.

Oslot har varit snällt mot mig.

Men jag hade glömt hur väl vi anpassat våra rutiner till terrorismen. Så där så att jag verkligen undrar hur den där plastpåsen ska hjälpa, där man får pocka ner sina likvida medel som understiger 100 ml. Jag kände mig lite utelämnad när jag tassade runt på Gardemoen i bara strumplästen. Men så får det vara då. Om det nu är bättre att checka in sina flytande explosiva medel.

Jag är trött idag. Flygresan blev betydligt senare än jag tänkt. Kanske någon som checkat in för mycket explosiva medel i sitt bagage. Vad vet jag.

När vi till slut lyfte från Oslo såg vi för första gången den Osloitiska himlen. Regnet hade upphört.

Läs även andra bloggares åsikter om Oslo, terrorism, flygplatsrutiner

Allting blir liksom lite roligare på norska.

Åka tåg - roligt
Stiga av tåget - roligt
Möta upp vänner - roligt

Sen har jag mest föredragit att hänga med svenskar på svenskt vis. Lyssna på svensk musik, dricka svensk bag-in-box, dansa svenskt, snacka svenskt genus, vara uppe svenskt sent.

Men det är snart dags att möta Oslo. Jag är spänd av förväntan. Vad har norrbaggarna att erbjuda?

Nä, nu sticker jag väster ut. Drar på mig lusekoftan och packar ner gåstavarna. Här ska hajkas.

Eller jag vet inte, det kanske inte är det man gör i Oslo.

Jag ska passa på att suga upp lite norska i alla fall. Kan verkligen behövas i och med all läsning jag utför på norska. Ett jäkla språk att läsa på, för att vara så nära svenska menar jag. Unmöglich.

Ackurat, icke sant?

Läs även andra bloggares åsikter om Oslo, norska, lusekofta, helgplan

Bäst före utgången av 2007.

Är det dags att kasta bort soyan då?

Läs även andra bloggares åsikter om mat, bäst före soya

Jag sitter i ett mörkt kök

Jag glömmer tända ljuset i köket som numer fungerar eftersom jag vant mig vid att det inte fungerar.

Fatta vad billigt skulle bli om jag lärde mig sitta i mörket jämt.

Läs även andra bloggares åsikter om vanemänniska, möker

Jag funderar på att lägga upp en skengraviditetsdagbok här på bloggen. Jag kan berätta hur mycket jag går upp, vilka kläder som jag fortfarnde kan ha respektive inte kan ha, vilka cravings jag har, vad jag inte tål att se, vad jag gråter över, vad jag skrattar åt.

Ja, men sånt spännande. Jag är själv mycket spänd på hur min skengraviditet ska utveckla sig! Jag tycker att man allt för sällan får ta del av hur de avlöper. Jag myser nästan över tanken på att få veta.

Läs även andra bloggares åsikter om skengravid

45 minuter senare...

Frö har påvisat mina samtliga symptom för en potentiell graviditet. Och inatt hände det.

Jag drömde att jag var gravid. Och det var inget konstigt. Det bara var så, jag kikade ner på min mage, tittade på barn runt omkring mig och tänkte: en sån där ska jag ha. Utan glädje, utan sorg, bara ett krasst konstaterande.

Sen tog jag en mun vin, och ett bloss på en cigarett för säkerhets skull.

Jag vaknade och kikade på min mage och konstaterade. Ja, det kanske är så. Det är jag och Maria. Nja, alltså hon lurade ju sin man att tro att hon var oskuld. Själv har jag ingen att lura av ett faderskap av. Bara så. Krasst. Maria och jag är i samma liga fast på helt olika våglängder.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, jungfru Maria, pappa sökes

Idag provar jag en ny metodik och hoppas på full utdelning. Metoden kallar jag fokus. Något jag tappat för länge sen.

Men om man fokuserar en kortare stund, säg en halvtimme för läsning, och 45 minuter för skrivande, kan man få fokusera på något annat sen. En rast varje halvtimme. Jag tror jag får mer gjort om jag fokuserar och blir gladare om jag får riktiga raster. Annars sitter jag mest här och stirrar ofokuserat.

Jag har höga förhoppningar på det här med fokus. Det kanske kan vara något. Wish me luck!

Läs även andra bloggares åsikter om fokuserade studier

Jag inser att det finns bra kallasnamn för mig.

Jag har under en kort era kallats Mary Jane, ett namn som ibland hänger kvar. Det var under min kortkorta ickeexisterande period som linedancare. Mary Jane blev jag.

Annars kom Frö på att jag borde kallas Läppen, min fixering personaliserad. Det är dessutom ganska allvarligt med läppen. Efter ett danspass är jag ovanligt röd om läpparna. Eftersom jag antagligen gnider dem mot varandra när jag inte ser. Eller minns för den delen. Jag är Läppen.

Undrar om det kommer någon fin dräkt med mitt alterego?

Läs även andra bloggares åsikter om Läppen, Mary Jane, kallasnamn

Jag sitter och väntar. På hungerskänslan.

Hur länge ska man behöva vänta egentligen?

Något är allvarligt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om hunger, missräkning

Min Kent-besatthet har antagit nya dimensioner. Jag googlar Jocke Berg, läser allt jag kommer över, tittar på bilder. Blir helt förälskad. På nytt.

Jag vet. Patetiskt. Som en fan-crush som har utvecklats under de senaste 12 åren. Nu.

Jag behöver en egen Jocke, en vacker människa med vackra ord och lite hederligt finskt svårmod. Hur svårt kan det va?

Läs även andra bloggares åsikter om Kent, kärlek, besatthet

Det är nånting på gång. Det känns i luften.

Jag tror det är vinter.

Nä, ingen snö förvisso. Förutom på min hud då. Den har blivit vit och fjällig. Torr hud.

Så idag åkte babyoljan fram. Nu luktar jag baby, och glider fram över tangentbordet som aldrig förr.

Hal är jag. Men jag luktar gott.

Läs även andra bloggares åsikter om hud, babyolja, vinter

Det värsta är att jag inser att jag hela tiden ser mig om för att mäta mig med andra. Andras resultat. Andras förväntningar. Andras. Det är fokus. Det skapar prestationsångest. Andra uppnår. Jag står kvar. Väntar still.

Jag borde tänka mer på mig. Vad jag är bra på. Vad jag kan. Mina förutsättningar.

Använd det finska svårmodet. Där har jag något jag kan. Något jag kan använda. Något jag är bra på.

Skriv. Det är det jag gillar. Skriv det finska svårmodet.

Förutsättningslöst. Det är då jag är som bäst.

Men vem kan gå igenom livet utan krav? Någon gång måste man leta upp krav för att prestera och leverera. Jag vill inte ha krav. Krav kväver mig. Krav triggar mig.

Det finska svårmodet ledde mig till nya tankar igår. Vem har sagt att man inte tänker nytt. 2 %! Jag gjorde mina 2 % igår. En helt färsk tanke. Fräscht!


Läs även andra bloggares åsikter om nya tankar, finskt svårmod, egna förutsättningar

Inspirerad av Kajen ska ni nu få följa med mig på en vanlig dag, gårdagen.

8.00 Klockan ringer, som varje morgon.
9.15 Efter frukost och morgonbestyr är jag färdig att sätta igång dagens arbete, det innebär till en början mest bloggande.
9.30 Tänker att jag måste peppa mig med stora doser Kent, så jag poppar.
10.00 Jag skyndar mig till Bolaget för att hinna få tag på Blossa 08, med fler personer som uppdragsgivare. Kommer hem med fyra flaskor.
10.30 Fortsätter blogga.
10.40 Börjar pressa text, läser om elevers skrivutveckling.
12.00 Kollar mejl, blogg, fb, mejl, blogg, fb, googlar, ser på kontot att jag fått pengar för recensionen jag skrev till jusek.
12.30 Ger upp då hungern tar överhanden. Lagar mat och äter.
13.00 Fortsätter pressa samma text som tidigare. Fortfarande med klent resultat.
15.15 Kaffe och kaka, kvar från helgen.
16.30 Börjar glatt youtuba Ebba & Didrik-klipp.
17.00 Inser att dagen är körd. Försöker skriva ner lite av dagens findings.Totalt en sida text presteras för dagen.
18.00 För att känna att jag gjort någon nytta med dagen går jag ut med återvinningen.
19.00 Middag, intas trots att hungern uteblivit.
19.45 Lyssnar på Love undone på repeat, ligger i sängen och stirrar i taket.
21.00 Cityakuten på tv.
22.00 Mer blogg.
22.30 Planerar resan, bestämmer det sista, mejlar min resekontakt.
23.30 Släcker ljuset och väntar på sömnen. Tänker på Kent. Och livet. Somnar till slut med öppen mun.

Nu sitter jag här igen. Ungefär samma läge som igår vid den här tiden. Rutiner is da shit.

Läs även andra bloggares åsikter om rutin, studielunk, pressad

Tv-serien där de alltid springer. Som defininerade min barndom på ett sätt som ingen annan serie lyckades med. Den påminner mer om mellanstadietiden än mellanstadietiden själv.

Tv-serien som visar prov på så mycket mod. Jag hade glömt hur välgjord den faktiskt är. Det här är  90-tal när det är som bäst.



Läs även andra bloggares åsikter om Ebba & Didrik, 90-tal, tv-serie

Min person bleknar bort från mig, i ett otillfredsställt töcken av det som är inget.

Det är som att jag gick in i väggen för länge sen och fortfarande står där och stirrar på den. Knackar lite och undrar: hur hög är en vägg?

Första gången det blev riktigt tydligt var när jag tog examen från högskolan. Plötsligt stod jag där, klar, med det jag satsat många år av mitt liv på. Med examen i handen undrade jag: vem är jag nu?

Sedan dess står jag där, identitetslös. Undrar hur man tar sig igenom tonåren, eftersom jag aldrig kom ut ur den förra gången. Hur hittar man en identitet som egentligen aldrig varit borttappad?

Vad är det meningen att jag ska vilja? Vem är jag utan något som definierar mig?

Vart tog lusten och instinkterna vägen? När tappade jag bort det som är jag?

Jag väntar på svaren utan att egentligen söka dem.

Läs även andra bloggares åsikter om frågor och svar, väntan, identitet, jag

De är redan slut i butik gott folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Blossa 08, köphysteri, bunkrat

Måndagen är som ett helt vattenfall. Av trötthet. Ett litet obehag som dröjer sig kvar.

Tur att jag fick fristad i sömnen. Där var drömmarna fyllda med värme. Värme som höll i sig under stora delar av morgonen. Försökte smälta klumpen.

Läs även andra bloggares åsikter om måndag, vattenfall, värme

Klump utan klimp. En välbekant känsla i magen.

Skulle behöva krypa upp i en famn och bara vara liten.

Det är ångesten. Fan.

Sova på det.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, klump

Igår hade jag en fjäril på besök.



Och någon som blev glad i allt vin.



Själv höll jag mig till choklad.

Det känns som att jag äts upp inifrån. Bokstavligt. Hur vet man om man har mask. Jag är konstant hungrig. Är det normalt att efter en gigantisk middag och kvällsmackor vakna vid 5 vrålhungrig. Jag tycker till och med att jag börjar se lite utmärglad ut.

Men det kan vara en illusion.

Läs även andra bloggares åsikter om mask, hunger, mat

Idag har jag nästan / börjat gråta när:

- Jag såg en liten farbror komma gående med granris i en påse, antagligen på väg till någons grav på Allhelgonaafton. Jag tänkte förstås att det var till fruns grav. Nästan tårar, mitt på gatan.

- Jag skrev nedan inlägg och tänkte på farmor och farfar.

- Jag lyssnat på Kents Love undone, den engelska versionen av Duett. Börjar So I said, I know you will stop loving me.

- Jag skriver detta.

Som sagt, det finns mycket som triggar mig just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om tårar, triggers

Idag åkte det fram. Silverfatet. Jag har aldrig köpt ett uppläggningsfat. Hade glömt att jag ens hade något. Det fanns visst ett i silver.

Så fram med tandkrämen, det enda husmorstips jag minns. Det funkade. Tandkrämen tillsammans med silvret luktade farmor. Åh, farmor. Det var en gång farmors fat. Ikväll serverar jag snittar på farmors och farfars bröllopspresent. Tack farmor och farfar för att jag fick den möjligheten.

Inristat står G S S 1944. Greta och Sune. Världens bästa namn på världens bästa farföräldrar. Som jag tänker på lite för sällan. Ikväll blir som en liten hyllning till dem, för allt de givit mig. Farmors mat, den bästa. Förhoppningsvis kan min mat ikväll lite mätas med hennes.




Den som tittar noga kan se ett lysrör avspegla sig i silvret. Ett lysrör som forfarande inte fungerar!

Läs även andra bloggares åsikter om förfäder, uppläggningsfat, arv, sune, greta

Jag leker kock idag. Lagar mat för ett helt kompani. Och jag modifierar hårt i recepteten.

För att vara så organiserad som jag är, är jag väldigt oorganiserad. Eller lat. För jag orkar liksom aldrig läsa hela receptet i förväg riktigt. Plötsligt står jag där med en deciliter sirap där jag behöver en och en halv. Det jag inte har i ögonen får jag ha i benen. Alternativet är att börja modifiera lite.

Men modifieringarna är inte bara lathet, utan även experimentel glädje. Idag blandade jag upp den rena chokladen med lite mintchoklad. Det blev hur stort som helst.

En bild av min chokladkola(numera också mint)paj ger den ingen rättvisa. Men det gjorde mina smaklökar.

Ikväll ska det frossas i choklad.

Läs även andra bloggares åsikter om choklad, modifiering, matlagning, lathet

Jag spanar in Kuba på allvar nu.

Tydligen handlar man där mest med CUC.

Dessutom måste man ta sig till deras ambassad för att få visum. Ambassaden ligger ute i vansinnesobygden. Så bara det blir ju ett äventyr.



Bild. vagabond.se

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, resa, visum, valuta