Smärtfri
Mensvärk gånger 1000. I fosterställning, gnyendes, utan möjlighet att ligga still, kallsvettandes, till slut kräkandes. Mer fosterställning. Genomblöt. Vilja att skrika. Tanke: jag klarar inte mer. I en timme.
Sedan frossa.
Det värsta under den här smärtan är att det inte finns något att göra. Jag kan inte ringa ambulans och säga att de ska hämta mig och ta bort min smärta. För det är normalt. Det ska vara så. Ibland. Jag undrar vad jag har gjort för att straffas med den där smärtan.
När smärtan till slut släpper, så känns det som att gå in i bomull. Nu vet jag att jag lever.
Idag kan jag också uppskatta att jag inte lever med kronisk smärta.
Läs även andra bloggares åsikter om mensvärk, djävulens påfund, straff
det är helt sjukt det där...känslan av maktlöshet och att inga piler i världen hjälper är fruktansvärd.
Kände så sist i lördags. Då jag sov på golvet i hallen hos en kompis. Helvetet kändes inte långt borta!
Lina: Jag är glad över att jag var hemma i alla fall. Annars känns det ännu värre!
Jag levde med kroniska magsmärtor i ca 2 år, det var hemskt. Jag upskattar varje dag att det inte är så längre.
B: Det låter vidrigt! Glad att du slipper det nu.
Receptbelagda piller - man kan gärna ta fler än vad som står på förpackningen. (Dubbelkolla bara med läkare först.) Smärtan försvinner inte men den blir uthärdlig.
Karin: Problemet tycker jag är att ta dem innan det börjar. Sen är det för sent. Om ingen kan ge mig det intravenöst förstås. När jag är så där illa däran får jag inte i mig något.
