Hannas Plats

Min hud är vit under mitt armbandsur.

Inte bara där. Jag bleknar. Och det har inte med hösten att göra.

Allt oftare finner jag mig stå som en duracellkanin påhejandes allt och alla. Peppar, bejakar, håller med.

Det måste finnas en gräns någonstans. Vart tog mina åsikter vägen? Jag är så rädd för vad andra ska tycka hela tiden. Andras åsikter är mitt fokus. Ett fokus jag är ytterligt trött på. Någon slags duktigflicka-syndrom som jag dras med och som vägrar släppa sitt tag.

Jag drunkar i genusanalyser dagligen och orkar inte dra en enda slutsats längre. Allt är redan uttjatat. Allt är sagt. Jag ser det knappt längre. Och jag orkar inte höra att kvinnor har sig själva att skylla, att det handlar om att ta för sig, att det nu är männen det är synd om och som diskrimineras, att jag är konspiratorisk, att jag har fel.

Jag ser inte längre. Jag orkar inte se.

Och jag fortsätter blekna. I allt. Jag orkar inte tycka något.

Under tiden blir det meningslöst. För det enda jag kan tycka om, är genus. Allt annat kan andra få tycka om. Eller bara allt. Jag kan hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, tyckare, åsikter, trött, bleknad