Hannas Plats

Jag bär sedan helgen på en extrem trötthet som gör sig påmind, främst på morgnarna. Det tär på krafterna att resa. Dessutom har jag burit på en del studierelaterad stress som gör att jag konstant sitter vid datorn. Återigen kommer min fågel och befriar mig från oron.

Hon har som en magisk makt över mig, min handledare. Hon leder och lugnar och säger att allt går bra. När hon var i NY en vecka var min stress som störst och jag undrade nästan vart jag skulle ta vägen samtidigt som tiden flög förbi mig. Nu är hon tillbaka och jag har lugnat mig. Hon lugnade mig också. Vi pratade om oron och hon sa att det beror på kraven jag har på mig själv. Ibland glömmer jag dem, kraven. Alltså att de finns. De finns ju där hela tiden så det är lätt att se dem som ett normaltillstånd. De är ett normaltillstånd. Men det är skönt när någon säger att kraven är onödigt höga, samtidigt som de förstås sporrar mig. Men det kan vara skönt att få sänka dem lite för en stund.

Jag känner mig lugn igen. En bra lunchkompis och min handledare har gjort susen. Jag tror till och med att jag ska unna mig en ledig eftermiddag någon dag, när jag känner att jag är igång på fullt allvar med uppsatsen. För på torsdag smäller det. Då är det vi, till etthundra procent. Uppsatsen och jag.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsats, handledare, oro, prestationskrav