Årskrönikornas krokben
Något jag saknar med Stockholm är mitt nyårsfirande med fina människor och fina sammanfattningar av allas år, samt visioner inför det kommande.
2010 skrev jag en fin årskrönika, något jag överväger att återuppta. 2009 sammanfattades ett helt hårresande decennium.
Förra året sa jag att jag: 1) ska bli snällare mot mina medmänniskor, 2) använda klänning oftare och 3) försöka göra tvärtom mina instinkter. Jag måste säga att jag ändå har gjort ganska bra ifrån mig under året. Jag har verkligen fokuserat på att vara snäll i allmänhet och mot vissa i synnerhet, alltså till skillnad från ilsk eller tvär. Jag har använt klänning en hel del och framför allt blivit med ett helt gäng nya tack vare mitt abonnemang. Och instinkterna är fortsatt starka, men jag stångar ibland igenom dem, även om det känns helt fel. Min egen form av KBT.
Snart är det dags att sammanfatta det här året och skapa några visioner inför år 2013. Spänningen.
Vintrig december
En ny klänning i samlingen
Ordets makt
"Det är bara ord", tycks vara andemeningen i så många sammanhang just nu. Jag vill resonera runt hur kyrkans vara eller icke vara i skolpolitiken kan ses utifrån ordets betydelse.
Den skolpolitiska debatten senaste tiden handlar mycket om ord. Om vad som står i skollagen, om vad en präst säger eller får säga och om vad vi sjunger i psalmer och sånger. Det känns som att vi glömmer bort varifrån vi kommer. Många tycks anse att bara för att vi nu inte längre tillber gud och många går ur kyrkan så har julen inte längre någon religiös betydelse. Men traditionen är religiös, och det går inte att tvätta bort genom att gå ur kyrkan eller att bli ateist. Alla riter vi utför, alla ord vi uttalar, kommer någonstans ifrån. De bygger på tidigare ord och på tidigare handlingar och därmed på tidigare värderingar.
Oavsett om man anser om att skolan ska få ha samlingar i kyrkan eller inte så är kyrkan ett religiöst, kristet rum, där de kristna värderingarna sprids. Det går inte att komma ifrån. Inte ens genom att se på julen som "tradition", som om det helt vore skilt från religion eller kristendom. För traditionen är byggd på något. Något som inte ens är särskilt avlägset i Sverige rent tidsmässigt.
Skapar man nu lagar som säger en sak, så måste dessa ord också ses i handling. Det verkar det vara lätt, även för de poliltiker som stiftar lagarna, att glömma bort.
Ord är handling. Därför har ordet makt.
Älskade 70-tal
Jag önskar ofta att jag fått uppleva mer av 70-talet. Det känns som att det skulle ha passat mig bra.
70-talet var årtioendet då man ägnade sig åt återvinning och att göra saker själv. Eftersom man återvann saker från tidigare årtionden var det dessutom bra, hållbara och fina saker som kunde återvinnas. Mat kunde vara enkel, man kunde också servera sina gäster enkel mat eller helt enkelt ha knytis, enligt Historieätarna. Jag gillar kanske inte allt med det, men jag märker att min mamma är kraftigt präglad av den tiden, pulversoppa kan utgöra middag och mat får varken ta tid, energi eller planering.
Återvinning. Jag har fått kökshanddukar som var min morfars faster (vi snackar tidigt 1900-tal). De är hur fina som helst, både i formen och i kvaliteten. Jag stod nyligt och strök några lakan jag köpte för ca 12 år sedan och såg att de redan börjar bli tunna och slitna. Min mormors gamla lakan är fortfarande tjockare än dem, trots att de har betydligt många fler år på nacken.
Slit och släng. Jag tror att alla ting konsumerar oss istället för tvärtom.
Jag förstår inte... Vill jag skriva, fast jag egentligen förstår. Hur det blev så här. Vi vill vara rika, förstås, hellre än att leva på gränsen. Trots att det är ohållbart. Och onödigt med alla ting. Jag återanvänder gärna min mormors saker i mitt hem i mesta möjliga mån.
Jag blir bara så matt när jag tänker på allt slöseri av resurser, och hur det konsumerar oss att hela tiden behöva ligga på topp när det gäller hur våra hem ser ut. Men det är klart, när vi nu inte behöver oroa oss över vår överlevnad så får vi ägna oss åt att oroa oss över andra saker istället. Utveckling, you say. Inveckling, I say.
Mamma och pappa, tidigt 70-tal.
Kaffekärlek
Lukten av kaffe är för mig förknippad med trygghet, värme och lugn. Jag minns den fantastiska lukten av kaffe i farmor och farfars hus i Ångermanland. Kokt i en Don Pedro. Själv fick jag sju sorters kakor och hemgjord jordgubbssaft. Kaffe får mig också att tänka på regniga dagar på mammas lantställe, och hela familjen runt köksbordet inomhus. Även första tiden då jag bodde i Umeå kunde jag komma hem och känna lukten av perkolerat kaffe i mitt eget hem och känna trygghet, känslan av hemma. Hemma är där jag brygger mitt kaffe.
Eller var. Nu har kaffe och jag gjort slut. Och ibland kan jag sakna hela kaffegrejen, känslan av trygghet och alla kaffeminnen. Kaffe är ljuvligt. Men vi passar bara inte ihop.
Tvättmysterium
När jag hänger upp tvätt i husets tvättstuga brukar jag alltid hänga handdukar och lakan ytterst, sedan tröjor och byxor. Underkläderna brukar jag försöka hänga bakom allt det andra. Det känns väl lite privat och jag föredrar att underkläderna inte är det första man ser om man kliver in i torkrummet.
Jag har noterat att andra verkar tillämpa samma principer. Underkläderna hänger längst bak. Man vill helst inte att alla ska se ens underkläder.
Därför är det något av ett mysterium varför människor låter sina kläder hänga i torkrummet i flera dagar, ibland upp till en vecka. Till och med så länge att andra måste plocka ner deras hängda tvätt för att få plats med sin egen.
Sol ute
Jag kör lite uppknäppt idag.
I-burksproblem
Den här burken ingefära har stått oöppnad i två år, i väntan på att mina nypor ska bli tillräckligt starka för att öppna den.
Idag har jag gjort allt som står i min makt för att ändra på problemet: ingefära inne, jag ute. Jag har nämligen köpt en burköppnare och skruvat upp den.
Det enda jag tycks ha åstadkommit är dock att jag gjort åverkan på locket. Stängt är det fortfarande. Det irriterande är att jag inte ens kan göra mig av med den. Måste ju sopsortera den först.
Ska det vara så svårt att skapa burkar som går att öppna?
Suck.
Nya höjder
Rastlösheten gör nya landvinningar. Efter sommaren har det uppstått ett vacuum i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men jag är så rastlös att jag håller på att gå upp i limningen. Den här helgen har jag ändå tränat två gånger, tagit flera promenader, ätit massor, cyklat, utfört samtlig av veckan markservice. Och ändå hinner jag vara rastlös.
Jag vet inte vad som är annorlunda. Eller jo, egentligen vet jag. Och gissningsvis behöver jag dessutom ett nytt gigantiskt projekt som kan äta upp mig.
Skogspromenader är inget alternativ. Det går för långsamt. I skogen springer man.
Älven är lite för kylig för att bada i numer. Om än vacker att se på.
Obekant
Hej, välkommen in i mitt hem. Men vem är du, vad vill du?
The war within
Jag har fått dille på krig. Har kanske alltid haft det. Men det är som att det kulminerar nu. Jag slukar allt om andra världskriget. Igen. TV-serier och böcker. Till och med kläder. Har även närmat mig första världskriget, även om det känns lite väl långt borta.
Jag vet inte varför jag har den här fascinationen för krig, i synnerhet andra världskriget. Kanske för att mina förfäder/mödrar faktiskt var med och krigade i det. Det gör att det känns närmre. Jag minns historien om min mammas morbror som dog under de sista dagarna av kriget.
Det är som att jag vill veta hur det är att vara i krig, utan att själv behöva uppleva det.
På nattduksbordet just nu.
Jag vet inte varför jag har den här fascinationen för krig, i synnerhet andra världskriget. Kanske för att mina förfäder/mödrar faktiskt var med och krigade i det. Det gör att det känns närmre. Jag minns historien om min mammas morbror som dog under de sista dagarna av kriget.
Det är som att jag vill veta hur det är att vara i krig, utan att själv behöva uppleva det.
På nattduksbordet just nu.
Saker jag aldrig har förstått mig på
1. Frukost på stan
2. Människor
3. Kaffe utan mjölk
4. Mått på symönster
5. Mig själv
6. Varför människor är oupplysta om homosocialitet
7. Vanans makt
8. Hur i h****te man vinner en budgivning på Tradera
I väntan på nästa tehuva
Jag bestämde mig till slut. Raka av håret igen är det rätta.
Tillsammans med den mycket gloppiga förkylningsrösten har jag emellanåt blivit tilltalad som lågintelligent. Men jag får väl ta det.
Men så tänkte jag att jag skulle kunna ta det stegvis. Så jag är liksom mittemellan nu. Och ganska nöjd. Lite indian över det hela. Och så ser det ganska konstigt ut. Vad mer kan man begära av en frisyr? "Frisyr".
Tillsammans med den mycket gloppiga förkylningsrösten har jag emellanåt blivit tilltalad som lågintelligent. Men jag får väl ta det.
Vargen kommer inte
Nu för tiden är det så viktigt att märka uttalat farliga produkter. Cigaretter, alkohol. Lekplatser måste godkännas för säkerheten. Golv i butiker som är blött ska markeras. Och så vidare.
Jag upplever att människor ofta därmed ganska oproblematiskt antar att saker är ofarligt så länge ingen markerat fara eller varnat för något. Ofta hör jag människor säga "om det är farligt skulle vi veta det vid det här laget", eller "de skulle inte tillåta att det användes om det var farligt". Det beteendet känns farligt. Både övertron på att "staten" ska veta allt och att de dessutom ska informera om allt de vet. Bevisligen finns det massor av farliga tillsatser både i saker och i mat som människor någonstans i kedjan vet är farliga, men som ändå inte märks ut med röd text.
Den här hysterin med att farlig-märka produkter, det känns som att den biter oss i rumpan. Övertron på att någon annan vet och håller koll på farligheterna, skrämmer mig ibland. Vart tog det sunda förnuftet vägen?
Jag upplever att människor ofta därmed ganska oproblematiskt antar att saker är ofarligt så länge ingen markerat fara eller varnat för något. Ofta hör jag människor säga "om det är farligt skulle vi veta det vid det här laget", eller "de skulle inte tillåta att det användes om det var farligt". Det beteendet känns farligt. Både övertron på att "staten" ska veta allt och att de dessutom ska informera om allt de vet. Bevisligen finns det massor av farliga tillsatser både i saker och i mat som människor någonstans i kedjan vet är farliga, men som ändå inte märks ut med röd text.
Den här hysterin med att farlig-märka produkter, det känns som att den biter oss i rumpan. Övertron på att någon annan vet och håller koll på farligheterna, skrämmer mig ibland. Vart tog det sunda förnuftet vägen?
Tre saker
Saker jag funderar på och vill skriva om:
- Vad jag ska göra nu när jag sytt av allt tyg som jag intresserar mig för på tygaffärn.
- Hur provocerad jag blir när peppiga människor som genomlevt något svårt säger att allt är möjligt. Nej. ALLT är inte möjligt. Det finns begränsningar i det tänket. Man kan inte att överleva livet. Det kan ingen.
- Vad min farfar skulle ha sagt om att jag sitter i hans finfotölj när jag ser på TV nu för tiden. Insvept i filt. Med fötterna på puffen. Alltid ensam. Aldrig ensam. Inte som han, med farmors hand i sin. Och aldrig i finfotöljen heller eftersom den ser nästan oanvänd ut.
- Vad jag ska göra nu när jag sytt av allt tyg som jag intresserar mig för på tygaffärn.
- Hur provocerad jag blir när peppiga människor som genomlevt något svårt säger att allt är möjligt. Nej. ALLT är inte möjligt. Det finns begränsningar i det tänket. Man kan inte att överleva livet. Det kan ingen.
Fri
I mitt föräldrahem fanns det alltid frimärken. Jag visst var de fanns och det stod mig fritt att använda dem. Och det gjorde jag. Jag hade många brevvänner på den tiden. Skriftlig kommunikation är något jag alltid har föredragit framför interaktion ansikte mot ansikte.
Hur som helst tycker jag att den här traditionen är värd att föra vidare. Jag har trots allt skickat mer post sedan jag flyttade till Umeå än jag har gjort de senaste 10 åren, sannolikt. Nu har de fått en egen plats i tillvaron och i mitt hem.
Senast igår la jag ett brev på brevlådan. Brev nummer två till lågstadiefröken.
Förvirringen
Jag är så förvirrad just nu.
Har en sak i handen. I nästa har jag ingen aning var jag har lagt den. Ägnar timmar åt att leta, helt övertygad om att den faktiskt har gått upp i rök.
I fredags var det passet som var borta. Paniken. Min enda legitimation just nu. Sen visade det sig att jag varit förutseende och packat ner den i resväskan jag ska ha i veckan, lite i förtid.
Men det är nya saker precis hela tiden.
Är det mental stress? Har jag för mycket i huvudet? Håller min hjärna på att lägga ner verksamheten?
Frågorna är många just nu.
Jag är så förvirrad att jag skulle behöva ha ett medium vid min sida konstant.
Har en sak i handen. I nästa har jag ingen aning var jag har lagt den. Ägnar timmar åt att leta, helt övertygad om att den faktiskt har gått upp i rök.
I fredags var det passet som var borta. Paniken. Min enda legitimation just nu. Sen visade det sig att jag varit förutseende och packat ner den i resväskan jag ska ha i veckan, lite i förtid.
Men det är nya saker precis hela tiden.
Är det mental stress? Har jag för mycket i huvudet? Håller min hjärna på att lägga ner verksamheten?
Frågorna är många just nu.
Jag är så förvirrad att jag skulle behöva ha ett medium vid min sida konstant.
Vinternäsa
Mina näsdukar tog slut i början av veckan. Jag är väldigt specifik med mina näsdukar. De måste ha god kvalitet, ingen papprig historia, mjuka ska de vara och luktfria. Det sista är väldigt svårt nu för tiden. Vad är det med mänskligheten och viljan att ha artificiell lukt på precis allt.
"Mina" näsdukar finns endast på stan och i veckorna hinner jag aldrig ner på vintern. Som tur är, så är jag och min allerginäsa vana vid att ha näsdukar lite varstans, i fall att. Så i mina gömmor kan jag alltid gräva fram näsdukar. I väskor, lådor och diverse fickor.
Näsdukarna räckte hela veckan, och då är jag ändå storkonsument. Nu har jag inhandlat nya. Två paket, för säkerhets skull.
Vad har du i dina gömmor?
"Mina" näsdukar finns endast på stan och i veckorna hinner jag aldrig ner på vintern. Som tur är, så är jag och min allerginäsa vana vid att ha näsdukar lite varstans, i fall att. Så i mina gömmor kan jag alltid gräva fram näsdukar. I väskor, lådor och diverse fickor.
Näsdukarna räckte hela veckan, och då är jag ändå storkonsument. Nu har jag inhandlat nya. Två paket, för säkerhets skull.
Vad har du i dina gömmor?
Kort eller långt
Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med mitt hår.
Just nu håller det på växer ut från 3 mm. Snabbt, men ändå långsamt. Ska jag spara ut det?
Jag gillar kort hår för att det krävs så lite. Jag behöver inte besöka någon frisör, jag behöver inga kemikalier. Håret torkar fort och allt som behövs är en fläta. Dessutom är det annorlunda. Det är inte bara en kortrakad skalle, jag har flätan att förlita mig på. Det känns som att jag utmanar normen, vilket jag gillar. Människor stirrar ibland på mig och varje gång känns det som att jag vinner något.
Jag gillar längre hår (frisyr) för att det är ganska fint med hår på skallen och kul med en frisyr (ja, här är det helt normativa föreställningar som råder). Dessutom värmer det om vintern. Men jag måste trimma det hos frisör, vilket kostar pengar och är lite besvärligt. Mitt hår är tjockt och torkar långsamt. Dessutom har det självfall. Allt detta gör att det kräver sin kvinna för att hålla styr på det. Hårtork och kemikalier.
Jag kan inte avgöra vad som är "rätt".
'
Kort hår när det är som bäst.
Frisyr när det är som bäst.
Just nu håller det på växer ut från 3 mm. Snabbt, men ändå långsamt. Ska jag spara ut det?
Jag gillar kort hår för att det krävs så lite. Jag behöver inte besöka någon frisör, jag behöver inga kemikalier. Håret torkar fort och allt som behövs är en fläta. Dessutom är det annorlunda. Det är inte bara en kortrakad skalle, jag har flätan att förlita mig på. Det känns som att jag utmanar normen, vilket jag gillar. Människor stirrar ibland på mig och varje gång känns det som att jag vinner något.
Jag gillar längre hår (frisyr) för att det är ganska fint med hår på skallen och kul med en frisyr (ja, här är det helt normativa föreställningar som råder). Dessutom värmer det om vintern. Men jag måste trimma det hos frisör, vilket kostar pengar och är lite besvärligt. Mitt hår är tjockt och torkar långsamt. Dessutom har det självfall. Allt detta gör att det kräver sin kvinna för att hålla styr på det. Hårtork och kemikalier.
Jag kan inte avgöra vad som är "rätt".
'Kort hår när det är som bäst.
Frisyr när det är som bäst.
Mäta ordentlighet
När jag började lågstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa fröken. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i lågstadiet. Inga ersattes. Min förblev hel.
När vi började mellanstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa magistern. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i mellanstadiet, trots att de var shatter resistant. Inga ersattes. Min förblev hel.
Det är väl några år sedan jag gick ut både låg- och mellanstadiet nu. Men de där linjalerna ackompanjerar mig fortfarande. Det tillsammans med min sax som mamma satte ett prickigt kantband på så att jag skulle se vilken som var min i familjen. Alla är intakta. Även det prickiga kantbandet.
Fira
Om jag skulle ha en stor fest, alltså vi snackar livsstor, då, då finns det en sak jag skulle önska mig. Jag skulle önska mig Jas Gripen.
Alltså inte en egen. Men att de brände förbi ovanför mig. Det är något av det mäktigaste jag vet. När jag var liten hade vi ofta Viggen flygandes över stugan på landet. När Vickan gifte sig brände Jas över hennes bröllop och mitt hus. Jag hängde ut genom fönstret kan jag säga. För några år sen var det två Jas som flög över mig när jag var på stugan. Med 20 minuters mellanrum. De dök upp plötsligt båda gångerna, och mitt adrenalin sköt i höjden.
Ja, så en Jas-flygning vill jag ha. Antingen inuti eller eller utanför. Det är vilket som. Jag vill ha en Jas.
Alltså inte en egen. Men att de brände förbi ovanför mig. Det är något av det mäktigaste jag vet. När jag var liten hade vi ofta Viggen flygandes över stugan på landet. När Vickan gifte sig brände Jas över hennes bröllop och mitt hus. Jag hängde ut genom fönstret kan jag säga. För några år sen var det två Jas som flög över mig när jag var på stugan. Med 20 minuters mellanrum. De dök upp plötsligt båda gångerna, och mitt adrenalin sköt i höjden.
Ja, så en Jas-flygning vill jag ha. Antingen inuti eller eller utanför. Det är vilket som. Jag vill ha en Jas.
