Mäta ordentlighet
När jag började lågstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa fröken. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i lågstadiet. Inga ersattes. Min förblev hel.
När vi började mellanstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa magistern. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i mellanstadiet, trots att de var shatter resistant. Inga ersattes. Min förblev hel.
Det är väl några år sedan jag gick ut både låg- och mellanstadiet nu. Men de där linjalerna ackompanjerar mig fortfarande. Det tillsammans med min sax som mamma satte ett prickigt kantband på så att jag skulle se vilken som var min i familjen. Alla är intakta. Även det prickiga kantbandet.
Det är ordning och reda på dig Hanna!
Och visst är det skönt med kvalitetssaker som håller och skapar kontinuitet i vårt slit-och-släng-samhälle.
Då har du säkert inga hundöron i dina böcker heller? En del människor har den där medfödda känslan för att vara varsamma med saker.
Helt otroligt! Tänk vad överraskade fröken och magistern skulle bli om de fick veta.
Skönt att läsa. Man brukar skratta åt mig för att jag har kvar saker i en evighet, t ex kritasken sen fjärde klass.
Matilda: Det behövs verkligen viss beständighet. Något med kvalitet.
Fia: Nej fy! Har alltid varit rädd om grejer, förstår inte hur en del lyckas ha sönder allt direkt.
Ester: Haha, ja.
Smultron: Den har jag också! Samt ett gäng tuschpennor av finare kvalitet som fortfarande funkar.
Linjalen jag fick var av trä =)
Bling: Där snackar vi kvalitet!
