Hannas Plats

Om jag inte kan få en egen måne vill jag ha en ö.

Älskade 70-tal

Jag önskar ofta att jag fått uppleva mer av 70-talet. Det känns som att det skulle ha passat mig bra.

 

70-talet var årtioendet då man ägnade sig åt återvinning och att göra saker själv. Eftersom man återvann saker från tidigare årtionden var det dessutom bra, hållbara och fina saker som kunde återvinnas. Mat kunde vara enkel, man kunde också servera sina gäster enkel mat eller helt enkelt ha knytis, enligt Historieätarna. Jag gillar kanske inte allt med det, men jag märker att min mamma är kraftigt präglad av den tiden, pulversoppa kan utgöra middag och mat får varken ta tid, energi eller planering. 

 

Återvinning. Jag har fått kökshanddukar som var min morfars faster (vi snackar tidigt 1900-tal). De är hur fina som helst, både i formen och i kvaliteten. Jag stod nyligt och strök några lakan jag köpte för ca 12 år sedan och såg att de redan börjar bli tunna och slitna. Min mormors gamla lakan är fortfarande tjockare än dem, trots att de har betydligt många fler år på nacken.

 

Slit och släng. Jag tror att alla ting konsumerar oss istället för tvärtom. 

 

Jag förstår inte... Vill jag skriva, fast jag egentligen förstår. Hur det blev så här. Vi vill vara rika, förstås, hellre än att leva på gränsen. Trots att det är ohållbart. Och onödigt med alla ting. Jag återanvänder gärna min mormors saker i mitt hem i mesta möjliga mån. 

 

Jag blir bara så matt när jag tänker på allt slöseri av resurser, och hur det konsumerar oss att hela tiden behöva ligga på topp när det gäller hur våra hem ser ut. Men det är klart, när vi nu inte behöver oroa oss över vår överlevnad så får vi ägna oss åt att oroa oss över andra saker istället. Utveckling, you say. Inveckling, I say.

 

 

Mamma och pappa, tidigt 70-tal.

Ärvda hushållstextiler är helt klart överlägsna! Fick en hög kökshanddukar av en gammelfaster och de går inte ens att jämföra med de jag själv köpt på Ikea.

Försöker ha ett långsiktigt tänk när jag handlar men det är svårt. Kvalitet kostar och då är det lätt att välja det billigare, och mindre hållbara alternativet. Men i längden är det väl egentligen inte ett sätt att spara pengar...

Vi är allt ena invecklade varelser, vi människor. Allt ska ha ett ekonomiskt värde och vi ska göra av med så lite pengar som möjligt. Eller kanske snarare - få så mycket saker som möjligt till litet pris.

Jag blir också lite smått galen när jag tänker på allt det där. För hur ska jag kunna ställa allting till rätta. Kan jag ens fixa till allt? Var börjar jag? Kommer det ens finnas en framtid för kommande generationer? Är det ens möjligt att sluta tänka på ekonomisk tillväxt och sluta sträva efter att känna sig "rik"? Och så tittar jag runt omkring mig och konstaterar med en suck att även jag har en lång lång väg att gå.

Jag minns lite av 70-talet. Då var jag en glad liten gosse som lärde mig cykla, var i skogen med mina kompisar och lekte med kottar, byggde kojor och en massa annat skoj. Då hade farfar 40 höns i sin gamla lada i Hammerdal och två grisar som jag provade att rida på. När mina föräldrar och jag rensade ut mammas adoptivföräldrars hus för ett antal år sen hittade vi en massa lakan liggandes, en del fortfarande i originalförpackningen. Är nog från 60 eller 70-talet. Jag har tagit hand om de och använder några. Det är verkligen bra kvalitet där! Sköna att ligga på.

Karin: Det är också svårt att veta vad som är bra kvalitet idag tycker jag. Samt att hitta den.

Matilda: Det har vi väl alla, en lång väg att gå. Men en del bryr sig inte alls, eller ser inte sin konsumtion som ett problem, utom möjligen ekonomiskt. Så jag tror att vi ändå har börjat.

Lennart: Det låter skönt!

Pendeln svänger kanske snart igen, så att fler inser vikten av återanvändning och att vara varsam med resurserna. Nu börjar den galna köp-slit- och- släng-eran tydligen mattas av då ekonomierna runt om i världen sviktar. Tror faktiskt att det kommer att bli nödvändigt att återanvända och lappa och laga igen. Vi måste pyssla om moder jord!