Hannas Plats

Jag har noterat att mina mjölkpaket ofta läcker. Det innebär mjölkspill i kylskåpet. Det här irriterar mig å det grövsta. För det är inte mycket att göra åt förutom att i maklig takt tömma mjölkpaketet och hoppas att nästa inte läcker. Men ofta gör ju även nästa paket det.

 

Är det bara jag som har det här problemet med NorrMejeriers tetror?

Inatt drömde jag att "verkligheten" dragits på mitt konto. 300 kronor kostade den. 

 

Det är väl ändå ett ganska billigt pris, kan man tänka, för verkligheten. 

När jag kommer i min standardutstyrsel, rosa cykel, rosa vattenflaska, rosa penna och normalt sett rosa skor och eller scarf får jag ofta frågan om min favoritfärg är rosa. Om jag kommer helsvart är det aldrig någon som frågar om svart är min favoritfärg. Nej, aldrig.

 

Svart är norm, rosa är avvikande. En gubbe kom en gång och berättade för mig om en tjej som hade allt i rosa. Alltså allt. Jag reagerade inte nämnvärt så han förtydligade. Alltså allt. Jag undrade varför det skulle vara konstigare än att som han komma med allt i svart. Han skrattade nervöst och sa, nehej precis. 

 

Det är dags att göra rosa till norm. Eller grön. Eller vilken färg som helst. Men varför ska svart vara norm. Så sjukt trist. 

Jag väntar lite. 

 

Jag har lärt mig mycket den här veckan.

 

Att det går utmärkt att leva på en mycket liten bostadsyta.

Att sova trots ljus

Att sova bredvid en kyl

Att städa en hel lägenhet från byggdamm på en kväll

Att det är otroligt lyxigt med ett sovrum

Att jag bör plasta in varenda tygpinal innan renovering

 

Som sagt, en lärorik och ganska lång vecka. Jag känner mig glad att den är över. För lärdomar gör en också ganska trött. Först ska jag bara städa lite mer i helgen.

Varje gång jag ser en smältande snöhög kommer jag att tänka på den avslutande frågan jag fick på ett fysik-prov jag skrev i åttonde klass. Frågan var en fempoängare och löd ungefär: "Vilken snöhög smälter snabbast, den rena eller den med grus i, om de i övrigt har exakt samma egenskaper". Frågan kunde ge full pott oavsett svar, bara man motiverade svaret med hjälp av fysikens förutsättningar. 

 

Jag svarade att snöhögen med sten och grus i skulle smälta fortare eftersom solens strålar skulle värma upp stenarna så att snöhögen skulle smälta snabbare. Ungefär. 

 

Anledningen till att jag fortfarande tänker på detta så fort jag ser en snöhög är dock att jag aldrig fick veta "rätt svar". Är det läge att kontakta min gamla fysiklärare? Visste han kanske inte svaret?

 

 

 

Det har kanske inte undgått er att jag gillar att basta. Jag går gärna till badhuset enkom för att basta en stund. Min stund för det andra kallar mindfulness. 

 

Jag gillar framför allt när jag får ha bastun för mig själv. Eller åtminstone dela den med andra som är tysta. När jag går dit på "konstiga" tider får jag nästan alltid ha den själv. Särskilt eftersom torrbastun som jag föredrar är impopulär jämför med den som kallas bastun (Är det alltid underförstått att bastu innebär ångbastu? Själv är jag van vid att själv få ånga på genom att kasta vatten på aggregatet - vilket nu inte ska misstolkas för dess eufimistiska betydelse). 

 

Jag gillar att vara själv för att det är tyst och för att människor överlag beter sig konstigt i bastun - kommer in iförd badkläder men utan handduk, har mat med sig osv). Idag kom det in en kvinna. Hon kastar upp dörren, stiger in och lägger in många handdukar i bastun, ursäktar just det "jag ska bara lägga in några handdukar här". Dörren står under tiden öppen. En person till kommer in. Kanske är dörren öppen i 15 sekunder. Fem minuter senare kommer två barn in och virar in sig i handdukarna men stänger inte dörren. Efter en stund stänger jag den. De tittar storögt på mig. En av de vuxna kommer in, sätter sig, virar in sig i en handduk men stänger inte dörren. Ena barnet säger "man måste stänga dörren". Den vuxna stänger. En vuxen till kommer in. Virar in sig i handduk... ja, ni fattar. Till slut stänger hon dörren självmant. Den ena vuxna tycker det är för varmt, den andra att det är härligt varmt. Själv har jag svalnat av avsevärt under hela sejouren. 

 

Men ärligt, vad är meningen med att stiga in i en bastu om man inte gillar värme. Och för det andra undrar jag: brukar de sitta där med dörren öppen? Barn är ju väldigt receptiva och de förstod att jag ville ha dörren stängd, men det verkade inte vara något de i vanliga fall tillämpade. 

 

Dörren till bastun ska vara stängd, och det gäller för samtliga trafikanter. Basta.

En sak som jag sörjer (okej, starkt ord i sammanhanget, men ni fattar) är att jag inte har något bra promenadstråk i Umeå. Jag går gärna, men endast mot ett mål. Eller längs ett vackert promenadstråk. Detta låter sig näppeligen göras om man som jag bor på Haga. Inte nu i alla fall. 

 

På sommaren och vintern promenerar jag gärna längs med skogsvägarna på regementet. Inte jättevackert, eftersom stora delar av "skogen" utgörs av kalhyggen. Men skog är skog, vindars sus, mygg osv. Alternativet är att gå i husområden, och det känns ju bara sorgligt.

 

Nä, helst av allt vill jag ha Årstaviken, eller något annat vatten går bra, att flanera längs med. Sätta mig på en sten, känna solen i rygg eller på kind. Höra änder kvacka förbi. Spegla mig i vatten. Allt det där mycket poetiska. 

 

I Umeå har jag lite för långt till vatten. Om det nu är promenerflanera jag vill ägna mig åt så vill jag inte först behöva cykla alternativ gå en halv promenad först för att sedan strosa längs vattendraget. Nej, då får det faktiskt vara. Visst, på somrarna kan jag cykla ner till älven bara för att sitta på min favoritsten. Men dit är det i ärlighetens namn ganska långt kvar i utomhusgrader. 

 

Så några promenader blir det knappast här. Såvida det inte är outgrundligt vackert på träden och jag får med mig kameran. Våren är inte en vackert-på-träden-period. Så jag blir mest inne. Bland bokträden. Alltså, böckerna. Och det går också bra. Bara man inte säger något till mamma. 

Vad som händer och vad jag gör. Ibland är det svårt att veta vad det är som gör att saker händer en. Jag lever i tron att jag till största del måste få saker att hända genom min egen handling. Genom att vara aktör eller regissör eller vad man vill kalla det. 

 

Nu har jag bestämt att det ska hända något bra varje dag i mitt liv. Och jag kan förstås inte förvänta mig att det ska hända av sig själv. Jag menar det kommer inte bli norrsken varje dag i mitt liv precis. Så jag måste göra något bra varje dag. 

 

Igår gick jag och bastade. På väg dit lyssnade jag på podd-radio. För mig är båda dessa entiteter exempel på livskvalitet. Jag är en person som alltid eller oftast mäter eller klockar eller på andra sätt värderar mina aktiviteter, vardagliga som stora. Men i bastun finns det bara två lägen: jag trivs och sitter kvar eller jag är varm och går ut och duschar. Inget annat avgör längden på mitt bastande. När jag går därifrån är jag varm, mjuk och känner mig finskare än någonsin. Bastun gör gott för både kropp och själ. 

 

Idag höll dagen på att inledas med något dålig. Jag hann tänka: jahapp, jag som trodde att det här skulle vara en bra dag. Men så vände det hela. Det dåliga blev bra. Och vid lunch hade jag haft en intressant samtal om konsumtion och trender med en kollega som slutade med att vi konstaterade att den andra var en intressant person. (Det är för övrigt på lunchen jag lär mig mest och som det mest intressanta i livet händer.)

 

Det var dagens bra. Men imorgon är det dags att uträtta nya stordåd. Varje dag ska det hända något bra. Jag ska se till att något med min dag är bra. Vi får se vad det kan tänkas bli imorgon. 

Jag har sammanställt en lista under dagen. Titeln på listan är "Ämnen för blogg/terapi". Ja, tänk så nära de tu ibland kan ligga. Jag ska nu delge er denna lista. 

 

- Behovet/försöken att ständigt försöka välja "rätt" (vare sig det gäller inköp, resor eller livsval), och hitta rätt premisser utefter vilka jag ska göra mitt val.

 

- Min oförmåga till relationer med människor.

 

- Min Asperger, den konstanta rädslan att vara med människor, framför allt i grupp. Att försöka tolka och förstå människor, vilket är otroligt svårt såvida de inte är väldigt raka i sin kommunikaiton (vilket inte alltid är fallet). 

 

- Att jag alltid har människor med mig i huvudet och pågående samtal med precis vem jag vill. Det gör att jag nästan aldrig känner mig ensam. Men innebär det att jag inte lever mitt liv till fullo utan istället har de allra flesta relationerna just i mitt huvud?

 

Som ni märker handlar mycket om att göra "rätt". Och då menar inte framför allt rätt utefter de normer som finns i samhället. Snarare tvärtom (förutom när det gäller andra människor, där måste en väl vara lite mer lyhörd). Jag försöker att hitta mina egna premisser. Och det är nog det som är grejen i mitt liv och det som utgör den största delen av min tankeverksamhet. Att försöka hitta de premisser jag vill leva efter. Att definiera dem. För att sedan kunna välja när jag gör avsteg ifrån dem och när de är viktiga. 

 

En del av de här sakerna har jag med största sannolikhet bloggat om många gånger förut. Men bloggen är som det övriga livet. En serie av pågående samtal. Tankar som formuleras om och om igen. Vem vet, en dag kanske jag kan börja formulera svar. Eller premisser. 

Ja, jag ska skriva något här idag. Det finns några saker som underhåller min hjärna.

 

- Krisen jag har med feminismen. Igen. Gör inte dumheter in the name of feminism. Det blir inte bra. Och då menar jag faktiskt andra och inte jag själv. Men krisen blir min. 

 

- Känslan av att vilja något så otroligt mycket, men inte våga säga något. Tänk att det alltid blir så när jag måste blanda in människor i det jag vill. Annars brukar jag bara fixa det direkt. 

 

- Obehaget över att ha sagt något dumt. Fast liksom bara ett ord (okej två). Märktes de ens? 

 

Dessutom glädjen i hela kroppen efter ett danspass. Jag vill bara ha mer. 

 

Kluvenheten i den här kroppen ikväll. Lycklig och olycklig. I ett. I evighet. Amen. 

Vaknade inatt av att jag höll på att klia hål på huvudet. Kom på mig själv med att undra om man kan få löss i en badbassäng.

 

Nu kliar det över mage och rygg. Vill torrborsta hela kroppen. Kan jag ha överkonsumerat badbassäng och bastu möjligen. Har inte duschat hemma sedan i måndags. Mycket bastu och bassängbad blev det. 

 

Eventuellt skulle jag behöva bada i hudlotion. Känns inte alls lika lockande men. 

Ett problem jag har med simning är att vågskvalpet i mina öron gör mig kissnödig. Allt för fort. Efter 1,5 km måste jag gå och kissa. 

 

Och jag brukar lämna bassängen då, till skillnad från er andra. 

Varje morgon flätar jag mitt hår. Flätan får en hårsnodd längst ner. Ibland händer det att jag tappar bort snodden. Hittills har den nästan alltid kommit tillbaka, upphittad på ganska oväntade ställen. 

 

En morgon försvann den. Upphittades flera timmar senare när jag satt på en stol som jag inte suttit på tidigare under dagen. 

 

En gång hittade jag den i trosorna (?). 

 

Idag hittade jag den på magen, under klänningen, flera timmar efter att jag tappat bort den.

 

Hur tar den sig till alla dessa ställen? Det är det jag vill veta.

Min historik med blommor är mycket... liten de senaste åren. Jag har en Benjaminfikus som varit döende mycket, mycket länge. Min granne brukar dock överlämna sina blommor i min omvårdnad titt som tätt. Och jag följer hennes instruktioner, ger dem vatten en gång i veckan. Till en början. Men sen ökar jag på mängden eftersom blommorna en efter en ger efter. 

 

Som ni ser har det gått så där. 

 

På temat, saker-man-aldrig-får-reda-på kommer nu två frågor:

 

1. Varför får unga tjejer sällan eller aldrig veta att ägglossning kan göra ont? Jag var kanske 25 när jag insåg vad mina till synes sporadiska smärtor berodde på.

 

2. När har man ägglossning: när det gör ont, eller när sekretet blir trögt? För mig diffar de två eventen på en dag.

 

Det må vara tjejgrejer, men det borde ändå vara av intresse att det ingick i någon form av allmän kunskap. Allmän kvinnovetenskap. Livmodersvetenskap. 

 

Och ja, jag vill ha svar på fråga två! Jag har googlat utan att få svar. 

 

 

Det finns två saker Norrlandet ännu inte har givit mig. Två saker som jag skulle önska mig. 

 

1. Ett norrsken. Gärna snart. 

 

2. En skotertur. Gärna snart. 

 

Tack på förhand!

Om det skulle gå att leja ut organ så skulle jag leja ut min magsäck. Ett mer high maintenance-organ går inte att hitta. Som en tamagotchi, fast mycket mycket kinkigare. 

 

Jag tycker det här med att leja ut organ borde vara det nya. Jag menar, finns det surdegshotell borde det väl ändå kunna finnas ett organhotell. Minst. Jag skulle checka in magen på obestämd framtid. Lätt. 

 

Any takers?

Jag har fått ett nytt rum. Tjänsterum men ändå. Jag känner ett nytt oväntat behov av att inreda det här nya rummet. Eller i alla fall plocka in små, små saker som är jag. Och vad passar inte bättre än en ny mugg. Jag tycker att den här andas 50-talets glassbarer. Oklart varför. Kanske mest för att den har samma färg som min barndoms GB Big Pack. 

 

Näst på tur står en läsfotölj samt en världskarta att sätta upp på väggen. 

 

Det nya tjänsterummet var en energigivande och fin avslutning på en vecka som i övrigt var som en bergochdalbana. 

 

Jag tror att det är Umeå som gör det med mig. Skänker mig små, små ögonblick av eufori. För de dyker upp ibland. Och jag vet inte vad annat som har förändrats.

 

Det har nog utmanat mina egna konventioner att flytta och bosätta mig på ett nytt ställe. Jag tror också att det förändrar mig att träffa och lära känna bara nya människor, inte en enda person vet något om mig sedan tidigare. Jag tror att det har gett mig möjlighet att förändras, liksom på utsidan, om än bara mikroskopiskt. 

 

För jag känner förändringen. Jag känner att andra ser mig på ett annat sätt. 

 

Och det är bra.