Första dagen
Nu är det alltså dags. Jag har knäckt fingrarna och satt mig tillrätta. Ska få spendera hela dagen framför datorn. Kunde knappast bli mycket lyckligare. Frågan är hur lång tid det ska ta innan jag kommer igång med det jag ska. Finns så mycket annat som lockar. Jag är expert på att bli distraherad. Kan ha riktigt dålig diciplin, men det brukar lösa sig. Har ju några dagar på mig i alla fall. Att sitta här. Jag tror aldrig jag har haft så här mycket tid på mig ärligt talat. Inget jobb att gå till, inte seminarier att besöka, bara jag och datorn så länge det krävs. Skriva, skriva, skriva.
Sen har jag förstås passat på att boka upp mig på en massa andra saker så att jag har något att göra. Har en känsla av att det kommer att bli mycket sitta och stirra annars.
Men åter igen inser jag skönt det ska bli att börja jobba istället. Jag drömde inatt att jag hade en termin kvar och att jag var tvungen att välja vad jag skulle göra. Jag valde grekiska!? Av allt man kan göra, varför välja grekiska. Hade dessutom mindre panikkänslor i drömmen.
Jag är klar, det känns bra. Mycket bra. Jag ska bara göra det här först.
Sen har jag förstås passat på att boka upp mig på en massa andra saker så att jag har något att göra. Har en känsla av att det kommer att bli mycket sitta och stirra annars.
Men åter igen inser jag skönt det ska bli att börja jobba istället. Jag drömde inatt att jag hade en termin kvar och att jag var tvungen att välja vad jag skulle göra. Jag valde grekiska!? Av allt man kan göra, varför välja grekiska. Hade dessutom mindre panikkänslor i drömmen.
Jag är klar, det känns bra. Mycket bra. Jag ska bara göra det här först.
Alltid redo
Det är lördag. Jag är ledig. Förutom att pluggpressen nu börjar pocka på igen. Jag hade nästan glömt hur det känns. Att inte ha tider att passa men ändå en massa att göra. Hur ska jag hinna, hur ska jag hinna? Jag tror att jag faktiskt känner mig färdig för att skaffa mig ett jobb. Jag har älskat studielivet fullt ut, men jag är redo att gå vidare.
Ta mig med, jag är redo!
Ta mig med, jag är redo!
Ner från himlen
Julkänslan kom ner från himlen och la sig i mitt hår, på min väska, över mitt sinne ikväll. När jag steg utanför jobbet var den bara där. Fyllde luften med sitt vita fluff. Det var helt fantastiskt. Och oväntat.
Nu ligger den där ute och blir till sörja. Men det var det väl ändå värt. Julkänslan.
Nu ligger den där ute och blir till sörja. Men det var det väl ändå värt. Julkänslan.
Pizzakväll
Jag har så mycket att göra och det är fredagkväll. Men resten av helgen försvinner mer eller mindre i ett töcken. Så i kväll ska det bakas, pluggas, skrivas, tänkas med mera. Jag har prioriterat min tid lite i alla fall genom att hämta pizza. Efter det är det bara sätta igång. Om jag känner mig själv rätt så kommer det bli i en lågprioritetsordning. Men det är väl ok. Om man gillar att känna sig stressad i alla fall.
Nu vankas det pizza: välkommen om 10 minuter.
Nu vankas det pizza: välkommen om 10 minuter.
Minus minus blir plus
Jag har kommit på några negativa saker med min praktikplats:
- Deras kaffe är så sjukt äckligt. Både det maskinella och finkaffet de ibland kokar i kaffekokaren. Ändå dricker jag mer än jag brukar. Suck! När man ska fika med alla blir det så.
- Jag sitter "längst bak i tåget" som någon så fint uttryckte det idag. Det är jag och BM som sitter där. Inget ont i henne, men hon är inte jättepratsam och inte heller riktigt på samma breddgrad som jag. Dessutom verkar hon mest vilja prata på sina villkor. Alla andra sitter om fyra och verkar ha det lite mer gemytligt.
- På bussen hem ska alla som jobbar på Garnisonen med. Det är väldigt mycket folk på den lilla, lilla SL-bussen. Men det är inte ett jätteproblem. Hellre det än att trängas på en tunnelbana. Då är det mer panikkänsla.
Ja, det var några i alla fall. Inga major som sagt, men man måste ju kunna kritisera även det bästa. Annars blir det inte trovärdigt.
- Deras kaffe är så sjukt äckligt. Både det maskinella och finkaffet de ibland kokar i kaffekokaren. Ändå dricker jag mer än jag brukar. Suck! När man ska fika med alla blir det så.
- Jag sitter "längst bak i tåget" som någon så fint uttryckte det idag. Det är jag och BM som sitter där. Inget ont i henne, men hon är inte jättepratsam och inte heller riktigt på samma breddgrad som jag. Dessutom verkar hon mest vilja prata på sina villkor. Alla andra sitter om fyra och verkar ha det lite mer gemytligt.
- På bussen hem ska alla som jobbar på Garnisonen med. Det är väldigt mycket folk på den lilla, lilla SL-bussen. Men det är inte ett jätteproblem. Hellre det än att trängas på en tunnelbana. Då är det mer panikkänsla.
Ja, det var några i alla fall. Inga major som sagt, men man måste ju kunna kritisera även det bästa. Annars blir det inte trovärdigt.
Fullt upp
Idag har jag suttit i möten eller fikat med folk halva dagen. Alla vill ha mig och min syn på saker. Dessutom fick jag vara med på ett avdelningsmöte. Det gav en bättre bild av vad de faktiskt gör på min avdelning. Jag har aldrig jobbat med TV eller marknadsföring, nu börjar jag få ihop en massa samband på olika områden. Saker som jag aldrig direkt reflekterat över förut. Det är så kul att komma in i nya saker. Det finns så mycket att lära.
Min handledare vill ha med mig på en massa grejer som händer i organisationen. Jag säger inte nej. Medieträning, språkvårdsgrupper och allt jag kan tänka mig. Så överöser de mig med saker jag skulle kunna göra och låter mig plocka godbitarna. Kan det bli bättre? Imorgon tyckte de jag skulle följa med på inspelningen av Så ska det låta. Som sagt säger jag inte nej. Så jag sa ja.
Jag hinner vara hemma två timmar innan dansen börjar. Måste passa på att:
- mejla en massa människor jag tänkt i flera dagar nu
- försöka hinna läsa min rapport i förra kursen så att den blir klar snart
- blogga (alla bloggar)
- äta
- ringa mamsen
- hjälpa en kursare med hennes rapport
Ja, tiden räcker inte riktigt till. Men jag minns nu hur mycket energi man har när man gör saker man vill och tycker om. Nästan hur mycket som helst. Hoppas bara jag börjar sova lugnare. Det är fortfarande lite nervöst att gå till praktiken på något vis. Som att jag är livrädd att göra bort mig. Jag vill ju bara bli älskad!
Bästa dagen
Första dagen på praktiken är avklarad. Jag har suttit och studerat information hela dagen. Och jag har älskat varje minut av det. Jag gillar stämningen på avdelningen. De är så sköna hela bunten och avslappnade.
Men mest av allt gillar jag att hela min dag varit fullspäckad. Jag sov verkligen inte toppen inatt, men jag slumrade i alla fall. Ändå har jag inte känns mig minsta trött idag. Jag har tagit mig an alla arbetsuppgifter (läsning) med lätthet och glädje. Dessutom har jag fått en massa tankar om vad jag vill göra.
Repet gick dessutom över förväntan. Vi var taggade till max idag och det var riktigt bra energi. Sedan jag kom hem har jag lagat mat, grejat runt och försökt hinna med en massa annat. Och dagen är inte slut än. Snacka om att maximera dagen.
Min granne passar dock på att straffa mig efter i lördags tror jag. Hon spelar hög musik som hon skrålar med i. Jag har aldrig hört henne så här. Dessutom verkar hon röka en del för min lägenhet stinker cigarettrök.
Studentskt gnäll
Jag läste en debattartikel om hur stackars stockholmsstudenter är tvugna att extraknäcka för att klara ekonomin. I min lilla studentska hjärna tänkte jag att "ja, och man hinner inte plugga tillräckligt och man blir stressad av att tvingas till att jobba. Stackars oss som lever under existensminimum.". Sen tänkte jag en gång till. Är det verkligen så fruktansvärt att studera kostnadsfritt och få bidrag från staten och dessutom lån som gör att man får ut 7000 kr i månaden? Ok, pengarna räcker inte till att betala riktigt alla räkningarna, det håller jag med om. Men samtidigt så finns det väl människor i världen som har det värre! Vad fan gnäller vi om egentligen. Lata är vad vi är. Jag har under hela min studietid arbetat extra så att jag fått ut några tusenlappar till. Jag tror att min stress minskat av att ha pengar att röra mig med. Visst hade det varit skönt att slippa och klara sig ändå, men det hade knappast inneburit att jag pluggat mer. Min stress har oftast berott på att jag har något jag måste göra men som jag aldrig tar tag i. Det är sällan jag har saknar tid till att plugga, det är oftare motivationen som brister.
Sen stod det i artikeln att de flesta får pengar hemifrån för att klara sig. Jag har inte fått pengar hemifrån heller under min studietid. Visst har det någon gång kommit något extra bidrag av någon anledning. Men aldrig till mig specifikt och definitivt inte när jag bett om det. Då har snarare alla i syskonskaran fått ett litet bidrag av någon anledning. Däremot har jag förvisso levt över mina tillgångar på mina besparingar. Men dessa har jag också surt förvärvat genom arbete innan studierna. Har man ingen backup förstår jag att det kan vara lite betungande att tänka tankar om att en tand skulle ge upp, eller att man skulle få någon annan oförutsedd utgift. Men är det verkligen synd om studenter? Jag tycker verkligen inte det. Se det snarare som något positivt att komma ut i arbeslivet. Det är aldrig en nackdel att ha kontakter när man väl blir klar. Dessutom tror jag att de flesta studenter som inte arbetar inte gör det för att de inte orkar utan hellre sover länge/degar runt en hel del. I know I do! Jag är ledsen, men jag tror verkligen det. Jag tänker dessutom på andra länder som USA där föräldrarna måste spara hela barnens liv för att ha råd att få in dem på college. De mindre välbergade familjerna får förlita sig på stipendier.
Jag undrar också vad möjliga förslag på lösning är? Några sådana framkom nämligen inte. Ett argument för att studenterna ska slippa jobba är att många inte klarar av att ta sina poäng. Jag känner ingen som har missat poäng på grund av att de har tvingats jobba. Det är alltid andra orsaker som trytande ork att läsa eller brist på motivation. Jag har svårt att se att en dags arbete i veckan ska förta studieorken totalt. Jag kan inte komma på varken en bra lösning eller riktigt bra argument för att motivera den. Vart ska pengarna tas ifrån? Gamlingarnas pension eller? De flesta som studerar är ändå unga och borde orka mer. Jag blir bara så trött på allt gnäll.
Sen stod det i artikeln att de flesta får pengar hemifrån för att klara sig. Jag har inte fått pengar hemifrån heller under min studietid. Visst har det någon gång kommit något extra bidrag av någon anledning. Men aldrig till mig specifikt och definitivt inte när jag bett om det. Då har snarare alla i syskonskaran fått ett litet bidrag av någon anledning. Däremot har jag förvisso levt över mina tillgångar på mina besparingar. Men dessa har jag också surt förvärvat genom arbete innan studierna. Har man ingen backup förstår jag att det kan vara lite betungande att tänka tankar om att en tand skulle ge upp, eller att man skulle få någon annan oförutsedd utgift. Men är det verkligen synd om studenter? Jag tycker verkligen inte det. Se det snarare som något positivt att komma ut i arbeslivet. Det är aldrig en nackdel att ha kontakter när man väl blir klar. Dessutom tror jag att de flesta studenter som inte arbetar inte gör det för att de inte orkar utan hellre sover länge/degar runt en hel del. I know I do! Jag är ledsen, men jag tror verkligen det. Jag tänker dessutom på andra länder som USA där föräldrarna måste spara hela barnens liv för att ha råd att få in dem på college. De mindre välbergade familjerna får förlita sig på stipendier.
Jag undrar också vad möjliga förslag på lösning är? Några sådana framkom nämligen inte. Ett argument för att studenterna ska slippa jobba är att många inte klarar av att ta sina poäng. Jag känner ingen som har missat poäng på grund av att de har tvingats jobba. Det är alltid andra orsaker som trytande ork att läsa eller brist på motivation. Jag har svårt att se att en dags arbete i veckan ska förta studieorken totalt. Jag kan inte komma på varken en bra lösning eller riktigt bra argument för att motivera den. Vart ska pengarna tas ifrån? Gamlingarnas pension eller? De flesta som studerar är ändå unga och borde orka mer. Jag blir bara så trött på allt gnäll.
Arbete utan mål
Nu sitter jag här och skriver det arbete som ska ligga till grund för min examination i skrivdidaktiken. Jag har fortfarande inte utvecklat några tankar om vad jag har kommit fram till inom mig själv, vilket jag alltid brukar när jag läst en kurs. Det är som att jag inte riktigt kan finna mig själv inom detta ämne. Ändå känns det absolut som något jag skulle kunna arbeta med. Det är som att kursen varit för undflyende på något sätt, inkonkret men ändå konkret. Jag vet inte var jag landar helt enkelt. Det är som att Rousseaus cirkel inte var tillämpbar den här gången. Min balans är orubbad, för jag känner inte att det har utbrutit något kaos eller att allt jag visste om skrivande har rivits upp. Det mesta har nog bara känts så självklart. Som att jag inte vet hur jag ska tillämpa det mest självklara av idéer. Aha-uppleveselen har i alla fall uteblivit. Det är svårt att skriva ihop min portfölj utan den. Som att jag får slå in öppna dörrar, precis som vår lärare tycks ha gjort hela kursen.
Jag sitter och skriver i alla fall. Det måste bli ett så totalt inkoherent arbete när jag inte vet vad jag vill säga eller varför. Jag brukar alltid ha tonvikten på reflektionen, men i det här fallet känns mina reflektioner så självklara. Vem kan motsätta sig att responsarbetet är viktigt inom skrivprocessen exempelvis? Det enda jag kan tänka mig att reflektera runt är min egen utbildning på grundskolan inom ämnet. Där finns väl en del slutsatser att dra.
Pust och frust, jag vill bara vara klar. Skriv, skriv, skriv!
Jag sitter och skriver i alla fall. Det måste bli ett så totalt inkoherent arbete när jag inte vet vad jag vill säga eller varför. Jag brukar alltid ha tonvikten på reflektionen, men i det här fallet känns mina reflektioner så självklara. Vem kan motsätta sig att responsarbetet är viktigt inom skrivprocessen exempelvis? Det enda jag kan tänka mig att reflektera runt är min egen utbildning på grundskolan inom ämnet. Där finns väl en del slutsatser att dra.
Pust och frust, jag vill bara vara klar. Skriv, skriv, skriv!
Tröttsamt
Det har slagit slint i hjärnan på utbildningsansvarige på vårt program. Vi börjar vår praktik om en dryg vecka. Programansvarige har lovat oss information och utdelning av mentorer för länge sen. Jag har givit upp det sedan länge och tänkt att det löser sig. Jag såg dock på vår kursweb idag att han behagat ta tag i det nu. En tjej från en tidigare kull kommer och ska träffa oss fredagen innan vi börjar praktiken. Det kanske hade kunnat vara på sin plats innan praktikplatsen var klar. Nu är det väl bara att tuta och köra tänker jag. Vad ska hon berätta för oss nu?
Sedan har han lagt ett seminarium där vi ska tilldelas mentorer efter att praktiken börjat. Det vill säga, vi ska lämna prkatikplatsen andra dagen för att gå till skolan på ett seminarium. Det är ju helt galet! Man vill väl inte börja sin praktik med att behöva gå ifrån och till skolan. Det känns inte genomtänkt.
Det här är kanske små saker när de är ensamstående. Men ihop med all annan dålig information vi har fått i samband med vår praktik så blir det bara droppen. Samma ansvarige skulle lägga upp ett brev på weben som vi kunde använda som mall för vad vi kunde skriva till potentiella praktikplatser. Detta gjordes en bit in i oktober, när de flesta hade skaffat sig praktik redan. Det där med framförhållning är inte hans grej. Men man blir så trött bara...
Sedan har han lagt ett seminarium där vi ska tilldelas mentorer efter att praktiken börjat. Det vill säga, vi ska lämna prkatikplatsen andra dagen för att gå till skolan på ett seminarium. Det är ju helt galet! Man vill väl inte börja sin praktik med att behöva gå ifrån och till skolan. Det känns inte genomtänkt.
Det här är kanske små saker när de är ensamstående. Men ihop med all annan dålig information vi har fått i samband med vår praktik så blir det bara droppen. Samma ansvarige skulle lägga upp ett brev på weben som vi kunde använda som mall för vad vi kunde skriva till potentiella praktikplatser. Detta gjordes en bit in i oktober, när de flesta hade skaffat sig praktik redan. Det där med framförhållning är inte hans grej. Men man blir så trött bara...
Separationsångest
Jag har gått på högskolan i mer än tre år nu. Ändå känner jag mig som en lite främmande besökare när jag väl är där. Inte så att jag känner mig obekväm eller vilse, men inte heller som en som är en av de andra studenterna. Jag har nog alltid trott att det skulle bli så till slut, att man blev ett med sin högskola. I så fall får jag nog skynda mig på.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Sömn som livets nektar
Jag behövde inte snuttefilten Lost in translation för att sova igår. Men jag var lite nervös innan jag la mig ändå. Jag sov dock som om jag var i koma. Vaknade till ibland och kände mig helt borta, avdomnad i armarna. Lite obehagligt, men riktigt skönt att få sova ordentligt.
Jag kom på hur min förra höst såg ut. Det var verkligen den bästa tiden jag någonsin har haft tror jag. Jag skrev min C-uppsats i svenska om behämningar på könsorganen. Det var kul att skriva, det var kul att forska och framför allt var det kul att få ta hand om min egen tid i 10 veckor. Jag satt hemma hela dagarna, hade inte ens ett extrajobb. Så jag kunde sova till 9 varje morgon. Skriva på förmiddagarna, läsa City och dricka kaffe, äta lunch, gå ut och promenera vid Årstaviken under den varma hösten och skriva lite mer på eftermiddagen. Jag kände aldrig någon stress utan visste att jag hela tiden var i fas eftersom jag jobbade på. Det var så himla skönt lunk då.
Ibland undrar jag hur jag ska klara av att gå upp före 7 varje morgon när det är helt kolmörkt, blött och kallt ute. Det fungerar inte riktigt för mig helt enkelt. Men det är ju knappast något jag säger till en arbetsgivare. Dessutom har jag varit i arbetslivet förut och det har oftast gått bra. Förutom när jag jobbade på ekomonibyrån förstås, för då låg jag oftast vaken hela nätterna. Nu är det hur som helst annorlunda när jag fått smaka på det ljuva livet. Det är bara för ljuvt för att helt kunna återgå med glädje. Om jag inte får ett fantastisk jobb förstås som jag studsar upp ur sängen på morgnarna över. Då kanske.
Jag kom på hur min förra höst såg ut. Det var verkligen den bästa tiden jag någonsin har haft tror jag. Jag skrev min C-uppsats i svenska om behämningar på könsorganen. Det var kul att skriva, det var kul att forska och framför allt var det kul att få ta hand om min egen tid i 10 veckor. Jag satt hemma hela dagarna, hade inte ens ett extrajobb. Så jag kunde sova till 9 varje morgon. Skriva på förmiddagarna, läsa City och dricka kaffe, äta lunch, gå ut och promenera vid Årstaviken under den varma hösten och skriva lite mer på eftermiddagen. Jag kände aldrig någon stress utan visste att jag hela tiden var i fas eftersom jag jobbade på. Det var så himla skönt lunk då.
Ibland undrar jag hur jag ska klara av att gå upp före 7 varje morgon när det är helt kolmörkt, blött och kallt ute. Det fungerar inte riktigt för mig helt enkelt. Men det är ju knappast något jag säger till en arbetsgivare. Dessutom har jag varit i arbetslivet förut och det har oftast gått bra. Förutom när jag jobbade på ekomonibyrån förstås, för då låg jag oftast vaken hela nätterna. Nu är det hur som helst annorlunda när jag fått smaka på det ljuva livet. Det är bara för ljuvt för att helt kunna återgå med glädje. Om jag inte får ett fantastisk jobb förstås som jag studsar upp ur sängen på morgnarna över. Då kanske.
Att lämnas igen
Snart är eran slut. J, min Jenny åker snart hem igen. Efter tre år av att vara min största respondent, peppare och vän. Det känns helt galet. Samtidigt så bekant. Viktiga människor i mitt liv försvinner alltid. Den här gången är det mer av att flytta iväg. Det är en välkommen och viktig skillnad. Annars har det varit mer av ett regelrätt försvinnande. Allt för ofta.
Jag kom på mig själv idag med att känna en stor tomhet efter henne (det är två dagar kvar). Just nu undrar jag hur jag ska klara mig. Det är kanske därför jag börjat öva på mina social skills. Hur ska jag annars kunna fylla tomrummet efter henne.
Hon och Karin var här ikväll för att jobba med vårt projekt. Vi satt från halv 6 till 9 här hos mig och drack kaffe, blajade ur oss 3 sidor text och åt glass. Sen började vi komma in på andra viktiga saker som att måla naglarna. Låter otroligt "tjejigt", samtidigt som det var ett obakant beteende i mitt liv. Vi stod och larvade oss till musiken och målade varandras naglar samtidigt som vi gav varandra komplimanger. Det var så otroligt enkelt umgänge och samtidigt så skönt. Alla tre var bakis från igår och lite larviga och trötta. Det var det som var så skönt.
Jag kanske kommer att gråta när Jenny åker. Det är liksom för gott nu. Vinden har inte vänt. Jag behöver mer Dixie chicks!
Babysteps
Det var ju det här med det nya sociala jag. J frågade mig igår varför jag har så svårt att socialisera i min vardag. Och faktum är att jag håller på att ta små steg för mänskligheten, men stora steg för mig.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Lek med texter
Idag ska jag till Rosenbad och göra ett projekt. Det känns väldigt flådigt att få komma dit. Jag gillar att uppehålla mig och göra skolarbeten i stora välkända organisationer. Det verkar så i alla fall. Själv känner jag mest att jag måste utnyttja alla de sista möjligheterna jag får i skolan att göra diverse olika projekt. Snart är det skarpt läge och då har man inte lika mycket att luta sig tillbaka mot. Det är bara att hoppas att jag blir anställd. Det känns ändå lite tryggare att ha en hel organisation i ryggen än att stå själv som konsult.
Jag har i och för sig redan ett jobb som går ut på ungefär samma sak som det vi ska göra i projektet i den här kursen. Idag ska vi kartlägga hur de arbetar med sina texter på intranätet och utifrån det utforma en skrivkurs. Mitt jobb går ut på att göra texter på ett företags intranät mer läsvänliga och hela strukturen bättre. Det är kul, men förvirrande. Var börjar man, vad behöver de hjälp med och så vidare. Själva textarbetet räds jag inte. Det är själva projekterandet, att det är jag som styr som är lite läskigt.
Nåja, idag är allt bara på lek i alla fall.
Jag har i och för sig redan ett jobb som går ut på ungefär samma sak som det vi ska göra i projektet i den här kursen. Idag ska vi kartlägga hur de arbetar med sina texter på intranätet och utifrån det utforma en skrivkurs. Mitt jobb går ut på att göra texter på ett företags intranät mer läsvänliga och hela strukturen bättre. Det är kul, men förvirrande. Var börjar man, vad behöver de hjälp med och så vidare. Själva textarbetet räds jag inte. Det är själva projekterandet, att det är jag som styr som är lite läskigt.
Nåja, idag är allt bara på lek i alla fall.
Med ett leende på läpparna
Jag lyckades stressa upp mig själv lite imorse. Jag hade kollat upp närmaste resvägen och allt som skulle kunna skita sig på vägen dit så att jag ändå kunde vara ute i tid. Sen så blev det förstås lite stressigt hemifrån i alla fall. Men när jag satt på bussen som skulle ta mig till slutstationen så kände jag mig lugn. Jag knatade in på det stora kreddiga företaget och frågade efter min kontaktperson. Sen satt jag lugnt och väntade i tio minuter och såg diverse kändisar passera förbi mig tills hon dök upp. Det kändes så skönt när hon kom gående. Det var som att inget kunde gå fel. De ville gärna att jag skulle komma dit, men jag skulle veta hur förutsättningarna såg ut. De sa att de får många förfrågningar om praktikplatser, men att de fastnat för min för att jag var retorikinriktad. Det gjorde mig väldigt glad och hoppfull inför framtiden. Förutsättningarna är i alla fall att jag kommer att få diverse olika projekt som jag får arbeta självständigt med. Jag tycker att det känns skönt. Jag brukar oftast inte känna mig helt bevkäm i att ha rollen som skuggan. Det är förvisso kul att se vad andra gör, men att göra själv får dels tiden att gå snabbare, dels så lär man sig mer av det praktiska. Hon sa att jag förvisso kunde få följa med på andra tilldragelser också, som presskonferenser och annat som händer i huset. Det känns också kul.
Ja, så jag börjar min praktik på en stor kommunikationsavdelning i november helt enkelt. Jag gick därifrån med ett brett leende på läpparna. Inget stoppar mig idag (hoppas jag i alla fall). Det känns så roligt att få vara på ett stort företag som har en helt annan huvudsysselsättning än just det som jag gör. Det gör att man har möjlighet att få inblick i något helt nytt och annorlunda. Jag tycker verkligen att företaget har ett av de starkaste varumärkena i Sverige. De kanske inte är oantastliga, men där i närheten (hoppas nu inte att det ska dyka upp en skandal precis nu som kastar omkull allt jag sagt). Nu kan jag i alla fall känna mig lugn fram till jul. Jag har något att göra helt enkelt. Sen blir det väl dags att hitta ett jobb, men det får bli en lite senare fråga.
Innan allting tar slut
Nya kursen innebär nya projekt. Jag gillar den arbetsformen otroligt mycket. Den här gången ska vi dock både redovisa projektet och göra en portfölj. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli mer jobb än i förra kursen, dessutom mer litteratur (som för övrigt är svåråtkomlig) att läsa. Hur som helst har jag gruppat mig med J (i vanlig ordning) och K. Det känns kul med en ny konstellation av människor. Det innebär alltid nya infallsvinklar och för mig och J kan det vara bra. Vi är lite för vana vid varandra tror jag. Hur som helst vill vi till Regeringskansliet och snacka med en tjej där om hur hon arbetar med texter. Det är vårt projekt, att se på hur en arbetsplats arbetar med texter. En liten kartläggning helt enkelt. Jag känner mig oerhört peppad på vår sista uppgift på den här utbildningen (praktiken borträknad). Nu först verkar jag inse vad jag ska göra med all kunskap som jag har tagit till mig och nu först börjar jag undra varför jag inte lagt ner lite mer energi på att ta in mer kunskap. Jag borde ha haft bättre system för lärande och tillägnande av ny information. Jag borde ha antecknat under all läsning, skrivit rent den och katalogiserat den på datorn. Jag vet - det skulle aldrig ha hänt även om jag fick göra om allt. Jag hade aldrig orkat. Dessutom har jag en massa kunskap som sitter i huvudet, det gäller bara att kunna lirka fram den. Misslyckas jag med det finns google och en massa litteratur att läsa.
Det här måste vara något som alla människor som ska slutföra sin utbilning tampas med. Vad har jag lärt mig? Vad kan jag egentligen? Är jag sämst i hela världen på det här? När ska folk komma på att jag är en bluff? Jag har en stor tro på mig själv, och att det kommer att ge sig när jag väl sitter och ska göra något. Praktiken kommer att bli en bra introduktion till att se vad jag faktiskt kan. Det får vi hoppas i alla fall.
Jag kom på idag att J drar hem om ca 3 veckor. Då börjar hennes praktik och sen har hon egentligen ingen anledning att komma tillbaka till Stockholm. Det känns jättekonstigt! Vi har verkligen hängt ihop i 3 år och på den tiden gjort de flesta arbeten tillsammans. Snart är den eran slut. Vi snackade idag om första gången vi var ute och drack öl, jag och hon. Vi fick i oss 6-7 öl på en kväll och knatade sedan vidare ut. Vi har många gånger diskuterat hur vi kunde få i oss dem. Helt galet! Vi höll ett ganska bra tempo också. Den här sista tiden som är kvar ska vi försöka att umgås lite mer. Sista chansen! Det blir nog inga såna tilltag, men vi måste gå ut lite mer innan allting tar slut. Har varit dåligt om det på sistone.
Det här måste vara något som alla människor som ska slutföra sin utbilning tampas med. Vad har jag lärt mig? Vad kan jag egentligen? Är jag sämst i hela världen på det här? När ska folk komma på att jag är en bluff? Jag har en stor tro på mig själv, och att det kommer att ge sig när jag väl sitter och ska göra något. Praktiken kommer att bli en bra introduktion till att se vad jag faktiskt kan. Det får vi hoppas i alla fall.
Jag kom på idag att J drar hem om ca 3 veckor. Då börjar hennes praktik och sen har hon egentligen ingen anledning att komma tillbaka till Stockholm. Det känns jättekonstigt! Vi har verkligen hängt ihop i 3 år och på den tiden gjort de flesta arbeten tillsammans. Snart är den eran slut. Vi snackade idag om första gången vi var ute och drack öl, jag och hon. Vi fick i oss 6-7 öl på en kväll och knatade sedan vidare ut. Vi har många gånger diskuterat hur vi kunde få i oss dem. Helt galet! Vi höll ett ganska bra tempo också. Den här sista tiden som är kvar ska vi försöka att umgås lite mer. Sista chansen! Det blir nog inga såna tilltag, men vi måste gå ut lite mer innan allting tar slut. Har varit dåligt om det på sistone.
Lugnare
Jag känner mig lite lugnare nu till kvällen. Dagen har varit mest bra. Min nya arbetsgivare hade inget ekonomijobb den här veckan men däremot ska jag få starta deras nya projekt med att utveckla texterna på intranätet på onsdag. Det ska bli kul och spännande. Mitt första konsultjobb!
Däremot har inte de två potentiella praktikplatserna hört av sig. Det stora kreddiga företaget har nu haft en vecka på sig. Är det månne dags att höra av sig igen. Det andra företaget ringde jag imorse. Hon lät inte allt för entusiastisk, men sa att hon skulle låta mig veta. Om det hade varit nej inbillar jag mig att hon e-postat mig direkt och sagt det. Så jag kan trots allt känna mig lite hoppfull.
Nya kursen verkar smått hysterisk i alla fall. Skrivdiaktik. Det verkar kul och lärorikt, men vårt externa projekt ska vi göra redan nästa vecka. Inte mycket tid att fundera på med andra ord. Dessutom är det mycket litteratur som är svår att få tag i. Men det brukar lösa sig i slutändan. Vi har delat upp texterna lite också så att man inte behöver lusläsa allt. Min motivationsnivå, sista kursen inför praktiken, är inte gigantisk kan jag erkänna.
Så var det kul att repa idag, även om jag blev väldigt sen från skolan. Det gick riktigt bra även om trummisen var sjuk. Jag älskar att sjunga. Älskar, älskar, älskar!
Däremot har inte de två potentiella praktikplatserna hört av sig. Det stora kreddiga företaget har nu haft en vecka på sig. Är det månne dags att höra av sig igen. Det andra företaget ringde jag imorse. Hon lät inte allt för entusiastisk, men sa att hon skulle låta mig veta. Om det hade varit nej inbillar jag mig att hon e-postat mig direkt och sagt det. Så jag kan trots allt känna mig lite hoppfull.
Nya kursen verkar smått hysterisk i alla fall. Skrivdiaktik. Det verkar kul och lärorikt, men vårt externa projekt ska vi göra redan nästa vecka. Inte mycket tid att fundera på med andra ord. Dessutom är det mycket litteratur som är svår att få tag i. Men det brukar lösa sig i slutändan. Vi har delat upp texterna lite också så att man inte behöver lusläsa allt. Min motivationsnivå, sista kursen inför praktiken, är inte gigantisk kan jag erkänna.
Så var det kul att repa idag, även om jag blev väldigt sen från skolan. Det gick riktigt bra även om trummisen var sjuk. Jag älskar att sjunga. Älskar, älskar, älskar!
Längtan efter nytt
Jag känner mig helt galet nervös inför den här dagen. Jag måste ringa till en praktikplats jag sökt och antagligen få ett nej till. Så har jag frågat min blivande arbetsgivare om jag kan börja på onsdag utan att få svar. Dessutom börjar en ny kurs idag som jag känner mig lite nervös över. Det verkar vara hur mycket som helst att läsa och dessutom litteratur som är svår att få tag på. Efter skolan måste jag dessutom direkt till replokalen och dit kommer jag att vara sen. Jag kommer någonstans på vägen att stressa ihjäl mig och även att hungra ihjäl. Det krävs alltså en del planering för att alls kunna ro hem den här dagen. Pust!
Jag tror jag längtar efter att börja jobba ändå. Jag har inte mycket motivation kvar till studier känner jag. Jo, att bli klar, men inte direkt att lägga ner hela min själ i det jag ska lära mig. En termin till klarar jag bara inte. Tack gode gud för att det här är sista! Sen är det ju det där med ifall jag skulle vilja ha mig en magister. Då är det bara att köra en termin till. Men jag tror faktiskt inte jag är motiverad att skriva en uppsats just nu.
Igår satt jag och planerade min framtida liv som konsult. Eller rättare sagt min framtida lägenhet när jag inte längre är student. Det finns vissa element som då kommer att åka ut och ersättas av nya. Då kanske jag har råd att köpa något lite roligare också. Det planerade jag igår. Hur min lägenhet ska se ut. Man måste ju ha någon morot för att orka, eller?
Jag tror jag längtar efter att börja jobba ändå. Jag har inte mycket motivation kvar till studier känner jag. Jo, att bli klar, men inte direkt att lägga ner hela min själ i det jag ska lära mig. En termin till klarar jag bara inte. Tack gode gud för att det här är sista! Sen är det ju det där med ifall jag skulle vilja ha mig en magister. Då är det bara att köra en termin till. Men jag tror faktiskt inte jag är motiverad att skriva en uppsats just nu.
Igår satt jag och planerade min framtida liv som konsult. Eller rättare sagt min framtida lägenhet när jag inte längre är student. Det finns vissa element som då kommer att åka ut och ersättas av nya. Då kanske jag har råd att köpa något lite roligare också. Det planerade jag igår. Hur min lägenhet ska se ut. Man måste ju ha någon morot för att orka, eller?
Sökandet går vidare
Jag var lite stressad igårkväll över det här med praktiken för jag hade svårt att somna. När jag sen väl gjorde det var det den lätta och oroliga sömnen. Jag vaknade när tidningen kom (väldigt tidigt, jag hade väl precis somnat) och kunde inte somna om. Sen vaknade jag ett par gånge av grannen ovanför som rusar omkring hela nätterna. Grannen bredvid håller på att renovera lägenheten och (hanverkaren) har dörren öppen hela tiden så jag vaknade av typiska slipjlud också. Lite trist, bara för att jag inte hittar ett ställe jag vill hänga på och som vill ha mig där. Sökandet går vidare idag tänkte jag. Har inte många andra planer så det ska jag väl ha tid med.
Rent igår, var i stort sett lika bra som förra veckan. Linda (Bengtzing) var dagen till ära förkyld, men det märktes då inte på hennes sånginsatser. Hon kändes tyvärr inte mer bevkäm i sin roll som crackhora. Sen märker man en massa andra grejer när man sett den förut. Det blir lite jobbigt att sitta och jämföra hela tiden. Men storebrorsan var ändå värre. Han satt och suckade till och från. De kändes inte lika tajmade igår, inte i första akten i alla fall. De snubblade på ord och missade en tajming då de ska kasta ner ett par nycklar. Fönstret verkade kärva och det blev lite otight. Men på det stora hela var det föstås maffigt. Kom på mig själv med att sitta och sjunga med på slutet. Wopsi!
Rent igår, var i stort sett lika bra som förra veckan. Linda (Bengtzing) var dagen till ära förkyld, men det märktes då inte på hennes sånginsatser. Hon kändes tyvärr inte mer bevkäm i sin roll som crackhora. Sen märker man en massa andra grejer när man sett den förut. Det blir lite jobbigt att sitta och jämföra hela tiden. Men storebrorsan var ändå värre. Han satt och suckade till och från. De kändes inte lika tajmade igår, inte i första akten i alla fall. De snubblade på ord och missade en tajming då de ska kasta ner ett par nycklar. Fönstret verkade kärva och det blev lite otight. Men på det stora hela var det föstås maffigt. Kom på mig själv med att sitta och sjunga med på slutet. Wopsi!
