Babysteps
Det var ju det här med det nya sociala jag. J frågade mig igår varför jag har så svårt att socialisera i min vardag. Och faktum är att jag håller på att ta små steg för mänskligheten, men stora steg för mig.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Jag var hemma från jobbet i fredags för att jag var livrädd att bli riktigt sjuk i helgen. Jag skulle ju ha en stor socialisationshelg. Och jag måste säga att det har gått riktigt bra. I fredags träffade jag två gamla arbetskompisar. Det är roligt att vi fortfarande har våra små get togethers fortfarande trots att det är tre år sen vi jobbade ihop. Å andra sidan hörs vi fortfarande i jobbsammanhang också ibland. Marion behöver mig som extrajobbare ibland exempelvis. Hur som helst har vi alltid kul när vi träffas. Det knappa år som vi jobbade tillsammans var väldigt intensivt. Vi jobbade mycket och var alltid stressade. Samtidigt hann vi ha väldigt kul tillsammans. Vi satt i ett pyttelitet rum, tre tjejer, högt ovanför markytan och gjorde galna grejer för att liva upp vår tillvaro. Samtidigt kunde vi vara professionella mot kunderna. Vi var ibland lite väl avslappnade (eller kanske stressade) tillsammans. De brukar påminna mig om att jag kom in i rummet utan att ha knäppt byxorna efter att ha varit på toa. Andra anekdoter som handlar om mig var hur jag satte mig på bordet och gjorde kycklingen, hur jag ramlade av stolen när jag pratade med en torr tant på banken som vägrade skratta åt incidenten, hur jag alltid råkade stå och dansa när vårt grannföretag gick förbi i korridoren och hur jag ställde mig och sjöng en Kentlåt på ett möte vi var inbjudna till av vår ekonomisystemsleverantör (för att nämna några). Vi hade verkligen kul under den där tiden och vi är duktiga på att återminnas anekdoterna. Vi borde nog bara se till att träffas lite oftare.
Igår träffade jag en tjej som jag dansar med. Vi har dansat i samma grupp i ett år men bara snackat det senaste halvåret. Vi har insett att vi aldrig hinner snacka klart före och efter dansen så vi måste nog också träffas i lite andra sammanhang. Det var mitt initiativ att vi skulle ses den här gången. Det visade sig att de två timmarna gick fort och att vi inte hann gå igenom koreografin som vi tänkt. Det måste ju vara ett bra betyg på hur det gick för oss att socialisera.
Igår kväll hade jag bjudit in några på middag här. Jag bjöd in ganska sent så det skulle bli avslappnat och jag skulle slippa stressa runt och göra trerätters och vara den perfekta värdinnan istället för att kunna ha trevligt. En av dem jag bjöd in känner jag knappt men hon blev jätteglad för inbjudan. Och det fungerade också väldigt bra. Alla pratade på och var avslappnade. Även jag hann slappna av men ändå vara den perfekta värdinnan. Vi blev kvar här till tre inatt.
Ja, mitt sociala liv börjar arta sig. Jag kan bara jag vill. Men jag tror att det handlar mycket om att jag inte vill omge mig med vem som helst. Jag vill omge mig med människor som jag känner tillför något på en intellektuell nivå. Jag älskar att prata om "viktiga" saker, alltså sånt som betyder något i längden. Jag blir uttråkad av ämnen som jag inte bryr mig om. Därför är det självklart tacksamt att umgås med människor från utbildningen. De är ofta också pratbenägna i viktiga ämnen.
Jag tror också att min rädsla för att ta hem folk beror på att jag är rädd för att de ska vara obekväma. Eller egentligen kanske att jag ska bli obekväm. Jag vill att folk ska komma hem till mig och vräka sig i min soffa och bara känna sig hemma. Jag vill inte behöva underhålla människor, det är det värsta jag vet. Alltså känslan att det är så.
Ja, men jag har alltså tagit mina första babysteps i rätt riktning. Nu hoppas jag bara att det fortsätter. Den dagen då det är någon som cirkulerar här hemma dagarna i ända vet jag att jag är helt botad. Men jag behöver faktiskt inte någonsin komma dit och ändå vara mycket nöjd med mig själv.
Kommentarer
Trackback
