Hannas Plats

Nya rutiner. Min kropp vaknade 6.15 som vanligt. Då tillät jag mig att somna om. Min väckare väckte mig 8 och då gick jag upp. Utan att egentligen behöva.

Igår hände också något märkligt. En ny oro dök upp. En oro som måste vara helt utterrelaterad.

- Hanna, vad gör du egentligen?
- Alltså jag pluggar...
- Och pengar då?
- Pengar! Jag är Hanna, jag klarar mig.
- Men vad ska du bli egentligen?
- Jag har en 5-årsplan och den börjar nu!
- Och hur ser planen för veckan ut?
- Sluta nu, terminen har knappt börjat. Jag behöver inte känna mig stressad än!


Och så där fortsätter det. Jag har jobbat sen jag var 15 år, det är en märklig känsla att inte alls ha något jobb. Och det kommer nog att bli ändring på det också. Det är märkligt hur oro fungerar - och hur jag fungerar. Fullt upp ska det vara. Allt ska fyllas med mening. Jag och uttern kommer nog att utkämpa en del fajter i höst. Gissar jag.

För det är väl inte för bra för att vara sant, det här?

Läs även andra bloggares åsikter om utterjakt, för bra för att vara sant?

Spänd förväntan. Nästan lite oro innan sänggåendet. Kändes precis som innan skolstart vill jag minnas.

Men vänta nu. Det är ju skolstart idag!!

Läs även andra bloggares åsikter om jag börjar på uni idag!!

En skön känsla infann sig. Och jag insåg vad erfarenhet innebär, och vilken känsla erfarenheten ger en. Det innebär trygghet. Jag vet vad som förväntas av mig även om jag kommer till ett nytt ställe. Ingen oro. Bara trygghet.

På väg ner i tuben stötte jag på en person som gick i nationsuniform. Ovarall. Mitt hjärta sjönk. Jag hade glömt baksidorna. Men väl på universitetsområdet kände jag mig trygg igen. Människor i min ålder, inga sprättar som springer runt och leker tjänstemän, inga byråkrater som behöver leka vuxna. Inga kontorspyjamasar. Folk klär sig alternativt, som typsika universitetsnissar, rockers, secondhandbruttor, dockor. Alla är olika. De är som jag. Studenter.

Men det slutgiltiga klartecknet på att jag är på helt rätt väg fick jag på studentexpeditionen. Här har de lagt upp studierna så att det ska gynna studenternas förutsättningar. Inte för att mala igenom så många som möjligt med minsta möjliga ansträngning på skolan och lärarna. Det är upplagt för att jag ska klara det jag föresatt mig att klara. De kommer att föreslå en kurs för mig efter att jag valt uppsatsämne. Jag kommer också att få en handledare efter vilket ämne jag vill välja. Jag kände mig viktig, speciell och som att jag kan sätta mina egna förutsättningar. Som att de faktiskt såg mig och mina behov.

Mitt leende vet inga gränser. Släng temagrupper som demokratisk fostran i väggen. Det här är inte Södertörn, det här är universitetet. Lyssna på ordet, känn historiens vingslag. Det kändes helt enkelt mer dukat för att jag ska kunna göra det som jag vill.

Jag är glad. Jag är redo. Jag ska bli student. Hösten ler mot mig.

(Påminn mig om detta sen när jag beklagar mig över studentlivet...)

Läs även andra bloggares åsikter om studier, uppsatsskrivning, bra förutsättningar, universitetet

Varje gång jag kommer hem är jag rädd för det oundvikliga - att det ligger ett brev från CSN på hallmattan.

Vilken dag som helst nu.

Läs även andra bloggares åsikter om studiemedel, återbetalning, vuxen

Jag mår lite dåligt när jag ser vad de lockar med på Retorikdagen. Göran Perason och Runar Sögaard, är det det bästa vi kan uppbringa i retorikväg? En översittarpropp och en halleluja-själsledare?

Ta fram en vettig person istället. Vir bonus. Det ska vara en vettig person också för att man ska bli en vettig talare. Annars kraschar allt. 

GP skulle inte göra mig till en bättre talare, men så är jag ju retoriker också.

 Andra bloggar om: retorik, översittare

Jag såg precis att den kull som kommer efter min egen, på den utbildning jag avslutade i januari, ska få en fest tillägnade sig. Det fick inte vi. Vi rann liksom bara ut i sanden efter att ha haft ett surt seminarium där vi berättade om hur dåligt behandlade och förbisedda vi blev under vår sista termin (också). Sen hade vi bestämt att vi skulle gå ut och dricka öl. Men de flesta stack bara och vi blev en skara på fem personer kvar. Som drack gravöl, kändes det som i alla fall.

De andra har jag inte sett eller hört något från sen dess. Lite märkligt. Efter att ha spenderat 3 ½ år tillsammans i ur och skur, tagit oss igenom skandaler och höjdpunkter.

Det är inte det att jag är bitter. Nä, inte alls.

Men - varför fick inte vi en fest?!?

Andra bloggar om: bitter, examen, festligt

I eftermiddag ska jag få veta varför jag dragit på mig studieskulder och skaffat mig en akademisk examen. Spännande! Som jag undrat!

Det verkar som att det är ganska många som missat att jag inte är student längre. Jag känner mig fortfarande som en student. Studentliv dyker upp i brevlådan, Mecenat skickar forfarande, outtröttligt sina erbjudanden via min skräpmejl, jag har fri lejd på högskolans webbplats och jag är fortfarande lika fattig som en student .

Däremot har Mecenat insett att jag inte pluggar längre eftersom de inte vill skicka mig ett nytt kort. Det jag har går ut i dagarna. Sen är det fullpris som gäller. Känns vuxet - på ett dåligt sätt.

Dessutom litar jag på CSN i det här fallet, det har nog inte undgått dem att jag slutat plugga. Vilken dag som helst börjar väl räkningarna att dimpa in. Ännu ett vuxenpoäng jag gärna skulle vara utan - att betala av på lån.

Jag kanske är bättre på att vara student ändå. Har ett riktigt skönt minne från min studietid som jag påmindes om på vägen hem när jag såg två killar som inte såg ut som uteliggare gå med varsin öl och en välfylld bolagspåse i handen.

Efter den första salstentan vi hade lyxade jag och J till det med att gå på Eriks och äta lunch. Till det ett glas vin förstås, vi hade ju ändå genomlidit tentan och det hade känts bra.

Sen gick vi hem till mig och åt snacks och drack Dagens. När det kändes som att det borde var midnatt och vi hunnit filosofera oss igenom de flesta viktiga ämnen vi kunde komma på tittade vi på klockan. Det visade sig att vi skulle kunna gå ut på lokal och ändå vara tidiga. Så det gjorde vi. Vi fick sittplatser på stammishaket på en fredagkväll. Det var tider det.

Det är sån dekadens man kan uppleva som student.

Jag har varit på en liten återträff idag - eller vad man nu ska kalla det. Alla kullar av oss konsulter hade en liten tillställning. Vår ansvarige lärare passade lägligt nog på att vara sjuk. Han hade annnars utlovat såväl festtal som hyllningstal (enligt fler vittnen var han rädd för att möta just vår kull och stå till svars för sina misstag). I slutändan var det någon som tvingade vår före detta ansvarige lärare till att skapa ett tal i nuet till vår kulls ära (vi var nu bara sex personer där).

Men jag såg det som ett gratis mål mat och lite sällskap. Dessutom fick vi tillfälle att prata med diverse lärare som nu står utanför makten. Vi hade möjlighet att säga vad vi ville och det var som att de insåg det för de var så mycket mer avslappnade och ärliga nu än de någonsin varit förut. Skön stämning alltså.

Jag lyckades dessutom få i mig några öl och eftersom jag inte druckit någon alkohol på en månad så var jag ganska lättpåverkad. Känner mig ganska berusad om jag ska vara ärlig...

De som blev kvar mot slutet ville sluta upp på Underbara bar. Mina två vänner hade lite andra planer först. Själv ville jag bara hem. Ok, jag kanske är som en 50-åring, men jag trivs med det. Jag orkar helt enkelt inte umgås. Jag vet inte vad det är för fel på mig just nu. Asocial så det står härliga till. Vill helst slippa träffa någon. Jag är bara frusen, så frusen.

Känner mig på topp idag - som jag hade bestämt mig för att göra. Detta trots att jag fick vänta ut ett pendeltåg som blivit inställd. Där stod jag som lugnet själv och väntade på att ta nästa. I femton minuter. Lugn. Det är stort kan jag berätta.

Ibland blir jag glad när jag ser saker jag har skrivit för tidigare kurser. Jag hämtade ut en rapport som jag skrev i höstas. Jag fick bra betyg och ett bra omdöme. När jag läste kunde jag inte riktigt se det som min lärare sett, men hon blev tydligen nöjd. Och det gläder mig. Jag skrev som om jag förstått litteraturen väldigt väl och tagit in mig själv och mina erfarenheter till stor del. Där vet jag att jag är stark, vad det gäller att reflektera runt mina egna erfarenheter. Därför fungerar rapportarianten mycket bra för mig att examineras inom. Och uppenbarligen kan jag klämma in litteraturen även där. Vad kan man jobba som då?

Jag börjar inse varför det känns som ett sånt antiklimax att vara färdig med utbildningen. Jag hoppade på den och visste för första gången i mitt liv vad jag skulle göra med nästkommande tre och ett halvt år av mitt liv. Allt var liksom under kontroll. Jag trodde också att jag skulle komma ut på andra sidan som en färdig och bättre människa. Allt skulle ha ordnat upp sig och jag skulle äntligen vara vuxen och färdig att ta tag i resten av mitt liv.

Nu står jag här, med tomrummet. Jag är klar med utbildningen, men inte som människa. Jag vet fortfarande inte mer än jag gjorde för tre och ett halvt år sen. Däremot har jag större krav på mig nu. På mig själv i alla fall. Jag borde skaffa mig ett bra jobb och ett ordnat liv. Snart måste jag börja betala av studielånen och människor i min omgivning betraktar mig som en, som åtminstone borde vara, vuxen.

Men jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet ju inte vad jag vill, och det borde man väl i alla fall göra när man är vuxen. Om jag skulle fundera ut en meningsfull sak att göra med mitt liv kommer jag fram till... ingenting faktiskt. Kan inte tänka mig en sak som skulle få mitt liv att kännas meningsfullt. Och det är väl det man borde, fylla sitt liv med mening. Om inte ett bra jobb så i alla fall viktiga människor i sitt liv. Det kanske är något att arbeta på, att bli bättre på att fylla mitt liv med viktiga människor. Vem skulle jag sakna om jag åkte utomlands ett år? Kanske är dags att fylla mitt liv med människor att sakna, för just nu är de
få. Jag tror jag saknar att sakna någon.

En utvärdering där läraren höll låda för att slippa lyssna på och ta till sig av kritiken, så avslutade vi vår utbildning. Vi satt alla som i ett töcken av mörker och misströstan efter att ha lyssnat på hur vi blev den kull som institutionen glömde. Dessutom tror jag vi har en konstig självbild. Vi har under praktiken insett att vi kan så mycket, men vi är dåliga på att positionera oss. Så det jag ska göra de kommande dagarna är väl att sätta mig och arbeta på min självbild och mitt varumärke. Viktiga saker.

Fick dricka lite öl också, några tappra få. Men den slank ner dåligt och jag kände en annalkande huvudvärk som inte vill låta sig ignoreras eller drickas bort. Så det blev tidig hemgång. Hann med att se sista delen av The line of beauty till och med.

Jag har alltså fått min examen idag kan man väl säga. Happy halleluja. Vilken antiklimax. Kom med myrra, guld och rökelse - hon är färdig retorikkonsult. Nä, inget sånt. Bara ett stort vacuum.

Så var det dags, att säga hejdå till Södertörn. Sista seminariet idag som jag hoppas ska förflyta smidigt och framför allt inte dra ut på tiden, vilket det alltid har en tendens att göra vid muntliga examinationer.

Jag har suttit och skrivit ut min rapport idag eftersom jag måste skicka den med snigelbrev till min mentor. Det tog tid med min löjligt dåliga skrivare. Men jag har ju ärvt den förstås och vägrar ge upp för konsumtionen. Jag ska väl inte behöva skriva ut så mycket nu i alla fall. Hoppas jag.

Sen blir det förhoppningsvis utgång och utsång efter skolan. Dricka öl och dränka sorgerna/möta det nya livet i ett töcken av spritånga.

Jag sitter som bäst och trycker in lämpliga uttryck i min rapport som jag tänkte skicka ikväll. Tyvärr ligger inte vikten vid vad jag skriver att jag har lärt mig och vad jag reflekterat runt, utan vid hur mycket retoriktermer jag lyckas trycka in i texten. Det verkar vara det som premieras i alla fall. Varför skulle vi annars behöva rekonstruera vår praktiktid efter partesmodellen. Det är främst ett verktyg att använda sig av när man ska till att lösa ett retoriskt problem. Inte ett att efterkonstruera ett problem efter. Jag känner att det är dagisnivå just nu.

Men tralala, jag ska bli klar snart hoppas jag ändå.

Skriv, skriv, skriv små fingrar. Tappa över tangenterna. Snart är det klart och då blir det vila. (Såvida inte vår härlige programansvarige behagar underkänna mig föstås.)

Men skriv, skriv nu. Snart blir det vila..

Ibland är lyckan ack så lättfångad. Det kan exempelvis vara en så enkel sak som att läsa om en instruktion och komma till ny insikt. Det hände mig för en minut sen.

Jag har skrivit på en rapport angående min praktik i fyra dagar nu och arbetat efter principen att två sidors skrift på en dag är ett fullgott dagsverke. Den skulle bli 10-12 sidor så jag tänkte att på måndag skriver jag det sista och blir klar. Så läste jag instruktionen en gång till nu och insåg att jag fått med allt som jag borde men bara har åtta sidor. Vad ska jag blaja på om mer tänkte jag. Sen läste jag tydligare att det stod 8-10 sidor. Lyckan var total kan jag lova. Det innebär att jag kan läsa igenom den och fylla på lite där jag känner att det är löst och sen - vips - är den klar. Jag är glad att det inte kändes mer betungade än så. Skriva reflekterande är något jag gillar och som brukar gå hem hos mina lärare. Jag är bra på att vidga mina reflektioner så att de kommer att handla om så väl kursen, som min framtid och min egen skolgång eller andra saker som jag har varit med om i mitt liv. Reflektionen är något jag tror att jag har utvecklat mycket under mitt studerande.

Det verkar som att min helg kommer att bli lite lugnare, likaså början på nästa vecka. Det känns mycket skönt. Att bli underkänd finns i dagsläget inte på världskartan. Men det är klart. När det gäller just reflektion är det svårt att veta vad de faktiskt "vill ha". Jag får lite på min intuition, den brukar oftast vara rätt så välfungerande.

Jag inser att min praktikrapport kommer att innehålla svidande kritik mot min institution och mycket kärlek till min praktikplats. Jag undrar om det kommer att påverka mitt betyg om jag kritiserar dem hårt för hur dåligt saker hanteras. Men saken är att vi ska reflektera runt hur utbildningen har varit relevant för oss under vår praktik och utbildningens kvalitet överlag. Det går inte att missa den uppenbara kritik som finns.

Men kommer det att påverka mitt betyg? Bara det att jag tänker tanken säger väl något om mitt förtroende för min institution.

För att kort utvärdera den här dagen måste jag bara säga en sak: jag är extremt flexibel och finner mig snabbt i situationer. I fredags ville jag ha ett jobb för att det är så skönt att jobba. Idag säger jag bara att studielivet är helt underbart. Jag har suttit och skrivit lite idag, med tanken att två sidor om dagen räcker gott för att jag ska ha gjort ett drygt dagsverke. Lite den mentaliteten. Ja, så lite skrivande på förmiddagen. Lunch. En sväng på stan. Träffa kompisar på kvällen utan att behöva oroa mig för när jag ska få mat. Det äter jag nämligen innan jag går hemifrån.

Ja, livet som student är underbart. Jag tror att jag är gjord för att sitta på min kammare och knåpa vid datorn. Kanske borde bli författare. För man borde faktiskt kunna kombinera det livet med arbete. I sånt fall har jag verklgien hittat hem. Då kan jag vara antisocial och lägga upp mina dagar fritt varje dag, och ändå tjäna pengar.