Hannas Plats

En skön känsla infann sig. Och jag insåg vad erfarenhet innebär, och vilken känsla erfarenheten ger en. Det innebär trygghet. Jag vet vad som förväntas av mig även om jag kommer till ett nytt ställe. Ingen oro. Bara trygghet.

På väg ner i tuben stötte jag på en person som gick i nationsuniform. Ovarall. Mitt hjärta sjönk. Jag hade glömt baksidorna. Men väl på universitetsområdet kände jag mig trygg igen. Människor i min ålder, inga sprättar som springer runt och leker tjänstemän, inga byråkrater som behöver leka vuxna. Inga kontorspyjamasar. Folk klär sig alternativt, som typsika universitetsnissar, rockers, secondhandbruttor, dockor. Alla är olika. De är som jag. Studenter.

Men det slutgiltiga klartecknet på att jag är på helt rätt väg fick jag på studentexpeditionen. Här har de lagt upp studierna så att det ska gynna studenternas förutsättningar. Inte för att mala igenom så många som möjligt med minsta möjliga ansträngning på skolan och lärarna. Det är upplagt för att jag ska klara det jag föresatt mig att klara. De kommer att föreslå en kurs för mig efter att jag valt uppsatsämne. Jag kommer också att få en handledare efter vilket ämne jag vill välja. Jag kände mig viktig, speciell och som att jag kan sätta mina egna förutsättningar. Som att de faktiskt såg mig och mina behov.

Mitt leende vet inga gränser. Släng temagrupper som demokratisk fostran i väggen. Det här är inte Södertörn, det här är universitetet. Lyssna på ordet, känn historiens vingslag. Det kändes helt enkelt mer dukat för att jag ska kunna göra det som jag vill.

Jag är glad. Jag är redo. Jag ska bli student. Hösten ler mot mig.

(Påminn mig om detta sen när jag beklagar mig över studentlivet...)

Läs även andra bloggares åsikter om studier, uppsatsskrivning, bra förutsättningar, universitetet