Hannas Plats

Jag behövde inte snuttefilten Lost in translation för att sova igår. Men jag var lite nervös innan jag la mig ändå. Jag sov dock som om jag var i koma. Vaknade till ibland och kände mig helt borta, avdomnad i armarna. Lite obehagligt, men riktigt skönt att få sova ordentligt.

Jag kom på hur min förra höst såg ut. Det var verkligen den bästa tiden jag någonsin har haft tror jag. Jag skrev min C-uppsats i svenska om behämningar på könsorganen. Det var kul att skriva, det var kul att forska och framför allt var det kul att få ta hand om min egen tid i 10 veckor. Jag satt hemma hela dagarna, hade inte ens ett extrajobb. Så jag kunde sova till 9 varje morgon. Skriva på förmiddagarna, läsa City och dricka kaffe, äta lunch, gå ut och promenera vid Årstaviken under den varma hösten och skriva lite mer på eftermiddagen. Jag kände aldrig någon stress utan visste att jag hela tiden var i fas eftersom jag jobbade på. Det var så himla skönt lunk då.

Ibland undrar jag hur jag ska klara av att gå upp före 7 varje morgon när det är helt kolmörkt, blött och kallt ute. Det fungerar inte riktigt för mig helt enkelt. Men det är ju knappast något jag säger till en arbetsgivare. Dessutom har jag varit i arbetslivet förut och det har oftast gått bra. Förutom när jag jobbade på ekomonibyrån förstås, för då låg jag oftast vaken hela nätterna. Nu är det hur som helst annorlunda när jag fått smaka på det ljuva livet. Det är bara för ljuvt för att helt kunna återgå med glädje. Om jag inte får ett fantastisk jobb förstås som jag studsar upp ur sängen på morgnarna över. Då kanske.