Hannas Plats

Nu sitter jag här och skriver det arbete som ska ligga till grund för min examination i skrivdidaktiken. Jag har fortfarande inte utvecklat några tankar om vad jag har kommit fram till inom mig själv, vilket jag alltid brukar när jag läst en kurs. Det är som att jag inte riktigt kan finna mig själv inom detta ämne. Ändå känns det absolut som något jag skulle kunna arbeta med. Det är som att kursen varit för undflyende på något sätt, inkonkret men ändå konkret. Jag vet inte var jag landar helt enkelt. Det är som att Rousseaus cirkel inte var tillämpbar den här gången. Min balans är orubbad, för jag känner inte att det har utbrutit något kaos eller att allt jag visste om skrivande har rivits upp. Det mesta har nog bara känts så självklart. Som att jag inte vet hur jag ska tillämpa det mest självklara av idéer. Aha-uppleveselen har i alla fall uteblivit. Det är svårt att skriva ihop min portfölj utan den. Som att jag får slå in öppna dörrar, precis som vår lärare tycks ha gjort hela kursen.

Jag sitter och skriver i alla fall. Det måste bli ett så totalt inkoherent arbete när jag inte vet vad jag vill säga eller varför. Jag brukar alltid ha tonvikten på reflektionen, men i det här fallet känns mina reflektioner så självklara. Vem kan motsätta sig att responsarbetet är viktigt inom skrivprocessen exempelvis? Det enda jag kan tänka mig att reflektera runt är min egen utbildning på grundskolan inom ämnet. Där finns väl en del slutsatser att dra.

Pust och frust, jag vill bara vara klar. Skriv, skriv, skriv!