Att lämnas igen
Snart är eran slut. J, min Jenny åker snart hem igen. Efter tre år av att vara min största respondent, peppare och vän. Det känns helt galet. Samtidigt så bekant. Viktiga människor i mitt liv försvinner alltid. Den här gången är det mer av att flytta iväg. Det är en välkommen och viktig skillnad. Annars har det varit mer av ett regelrätt försvinnande. Allt för ofta.
Jag kom på mig själv idag med att känna en stor tomhet efter henne (det är två dagar kvar). Just nu undrar jag hur jag ska klara mig. Det är kanske därför jag börjat öva på mina social skills. Hur ska jag annars kunna fylla tomrummet efter henne.
Hon och Karin var här ikväll för att jobba med vårt projekt. Vi satt från halv 6 till 9 här hos mig och drack kaffe, blajade ur oss 3 sidor text och åt glass. Sen började vi komma in på andra viktiga saker som att måla naglarna. Låter otroligt "tjejigt", samtidigt som det var ett obakant beteende i mitt liv. Vi stod och larvade oss till musiken och målade varandras naglar samtidigt som vi gav varandra komplimanger. Det var så otroligt enkelt umgänge och samtidigt så skönt. Alla tre var bakis från igår och lite larviga och trötta. Det var det som var så skönt.
Jag kanske kommer att gråta när Jenny åker. Det är liksom för gott nu. Vinden har inte vänt. Jag behöver mer Dixie chicks!
