Separationsångest
Jag har gått på högskolan i mer än tre år nu. Ändå känner jag mig som en lite främmande besökare när jag väl är där. Inte så att jag känner mig obekväm eller vilse, men inte heller som en som är en av de andra studenterna. Jag har nog alltid trott att det skulle bli så till slut, att man blev ett med sin högskola. I så fall får jag nog skynda mig på.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Jag tror att det kan bero på att jag varit där väldigt lite det senaste året. Klassen har också varit samlad väldigt sällan under det senaste året. Så det har varit 4-5 personer jag har gått med mest. Det har sällan blivit att vi hängt i skolan i onödan. Snabbt därifrån har alltid varit något av ett motto. Jag har inte heller varit på kåren sedan första terminen och det börjar bli ett tag sen.
Jag vet inte om jag sörjer att jag aldrig blev ett med min högskola egentligen. Jag tror mest att det är en massa reflektioner som sker tillsammans med allt jag tänker att jag borde gjort mer av så här i sluttampen av min studietid. Jag har alltid trott att det skulle kännas på ett särskilt sätt att vara student. Att det var något man blev. Men jag har nog missat transformeringen i sånt fall. När jag läser om saker som studenter bör tänka på i och med mathållning, hur man håller nere kostnader eller skaffar sig extrajobb och annat har jag aldrig känt mig riktigt träffad. Jag har tänkt att det är för riktiga studenter. De som har genomgått transformeringen.
Snart är det slut på att sitta och svettas på pendeln till Flemingsberg. Och det är något jag inte kommer sakna. Även om studietiden i sig har varit fantastisk, vacker, skön och helt enkelt underbar. Det här är separationsångesten del I.
Kommentarer
Trackback
