Hannas Plats

Tystnaden har blivit så kompakt. Så där så att den nästan vibrerar. Som att det är något som dväljs i skuggan, i det vaga mörkret, i tystnaden. Men även den mest kompakta tystnad kan få sina avbrott. Helt abrupt.

Till frukost var det en dag ett dovt muller som fortplantatde sig över skogen och snabbt ökade i styrka. Plötsligt klövs tystnaden och en Jas 39 Gripen dundrade förbi, snabbt, med en lätt strykning över trädtopparna. För mitt inre öga såg jag hur den började fälla bomber. Så hände icke. Men jag stod med tickande hjärta och undrade vad tusan som just hänt. Fem minuter senare upprepas samma procedur, med en inte fullt så lågt flygande Jas dock.

Jag minns att Viggen ofta dundrade över oss när jag var liten. Det hände titt som tätt, vi barn var alltid lika förtjusta. Men det var väldigt många år sen.

Det var för att flyga ett sånt jag ville göra lumpen, och bli stridspilot. Jag kan förstå varför.

Läs även andra bloggares åsikter om Jas, tystnadsbrott

Andningen är i magen igen. Efter en skön natts sömn med både mardrömmar och mjuka, varma drömmar.

Jag tolkade tecknen. Fel. Som misstag. Inget är ett misstag. Jag vet egentligen det. Jag vet att det är det där andra jag ska göra. Alla tecken tyder just på det. Precis vartenda ett.

Så jag tänker lugnt luta mig tillbaka. Dit jag ska, det jag ska lyckas med, kommer jag också att lyckas med. Inte utan anstränging. Men kosmos är fortfarande med mig. Jag är nästan säker på det. Mina mungipor är helt med.

Tills dess jag kommer fram tänker jag njuta av en lång sommar. Ni vet så där lång som den var när man var liten. Som sträcker sig in i evigheten. Och sedan tar slut med pompa och ståt.

Jag ler mot världen så som den också ler mot mig.

Läs även andra bloggares åsikter om leende, tecken

Vad är meningen?

Meningen.

Den känns allt mer oviss. Det känns som att alla vägar jag försöker gå leder till återvändsgränder.

Jag lever på impuls, nu mer än någonsin. Alla tankar måste bara göras verkliga på en gång. Ingen väntan. För där framme finns inget som väntar. Ändå får jag avslag. Hela tiden. I allt jag försöker med. Jag undrar vem jag har retat upp. Som sitter och surar och tycker att det räcker nu. Eller om det helt enkelt bara är så att jag väljer fel vägar. Fast de känns så rätt. Kanske är det något annat det är meningen för mig. Som jag bara inte fattat ännu.

Men jag ska sluta lista mina misslyckanden. De känns ändå. Antalet börjar bli för stort. Jag skakar av mig dem som vatten rinner av en gås. Jag stiger upp ur askan och går vidare. För det är det enda jag vet hur man gör. Stänger av och bara går.

Världen ligger fortfarande som ett öppet korthus. Som kan bli hur högt som helst. Eller falla när som helst.

Det gäller dig också.

Läs även andra bloggares åsikter om korthus, impuls

En plötslig känsla av desperation har letat sig in under revbenen. Som att något är på väg att gå mig förbi. Jag måste leva: nu, nu, nu.

Jag måste också veta vad som väntar där borta. Något. En målbild eller en idé åtminstone. Något att hålla fast vid.

Vad är det jag missar? Vad är det som saknas?

Det känns som att jag bara misslyckas hela tiden. Samtidigt som tiden bara går. Och jag går. Genom seg, seg kräm. Varken framåt eller någon annanstans.

Jag tror att smekmånaden är slut. Kanske för länge sen.

Läs även andra bloggares åsikter om lev idag

En epok har gått ur tiden. Cityakutens sista avsnitt sändes igår. Det var härligt långt. Jag kunde inte få nog. Grät redan innan det börjat. Grät mig sedan igenom mer eller mindre hela avsnittet. När gamla ansikten dök upp. Hela säsongen har de dykt upp i ett eller annat sammanhang. Alltid har jag fått en klump i halsen. Cityakuten och jag har hängt ihop så länge, hela mitt vuxna liv. Jag har sett repriserna flera gånger. Karaktärerna är nästan som vänner.

Är det ännu ett tecken på att livet börjar om just nu?



Läs även andra bloggares åsikter om cityakuten, vemod, avslut

Någon gång per år brukar jag göra det. Åka till mitt favoritområde på Söder, favoritområde att bo på. Jag åker dit och känner på hur det känns. Kanske den här gången. Går på en lägenhetsvisning, berömmer de vackra trägolven, uteplatsen, går i trappor utan hiss, känner på atmosfären.

Ibland är det trevliga mäniskor som ska flytta. Jag får kontakt. Vi pratar om lägenheten som en kär vän, en hundvalp som ska säljas. Vi fattar tycke och de peppar mig och hoppas att just jag får lägenheten. Jag lämnar med en känsla av vemod.

Vemod för att jag vet att jag inte kan lämna det jag har. Jag och min egen trofasta hund har hållit ihop 9 år nu. Det är svårt att skiljas trots att jag ser hur öronen börjar sloka.

Den här gången sög det till lite extra. Jag gick hem och tänkte: är det dags att lämna den här delen av mitt liv nu? Våga bryta upp och gå mot Hannas Plats 2.0. Känna lukten av nymålade väggar och flyttdamm.

Så jag har reserachat, kollat nya avstånd, nya Ica-butiker, nya pizzerior, nya skomakare.

Är det nu jag ska släppa taget? Släppa hunden fri?

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbyte

Så kravlade jag mig till slut ur sängen. Ge mig en anledning och jag gör det, tänkte jag.

Och den kom. Rumlade runt i den regniga stockholmsnatten i nya kvarter, med vänner som Jack och Bud. Natten var skoningslös mot klockan och jag fick småspringa för att inte hamna på efterkälken. Mina lungor andades åter Stockholms uteliv efter mycket lång tid. Någon tyckte jag kändes bekant och menade att vi säkert sett ute någon gång - för jag går väl ut? Jag log och svarade, att ja, jag går ut. Helt på det klara med att det faktiskt var en lögn, beroende på hur länge man får leva på gamla meriter.

I den tidiga morgonen gjorde sig ändå natten snabbt påmind då små män fortfarande vill jobba med mina fönster. Idag behöver jag inte gå ut, för frisk, sval, färdigregnad luft bor och cirkulerar nu även inne.

Lunchen består av en dryg pizza som även tjänstgjorde både som lunch och middag igår. Oftast vill man inte återse några pizzor, men idag kändes den som ett kärt återseende som gjorde att jag slapp laga lunch.

Läs även andra bloggares åsikter om utekväll

Som att aldrig ha gått upp. Uppstigningen frös inne idag. Till frukost testade jag om jag har det som krävs för att bli officer. Det har jag. Jag har fortfarande våta drömmar om att få springa runt i skogen iförd kvistig hatt, sova i tält och leka soldat. Var faktiskt på väg att göra lumpen en gång för länge sen.

Men inte idag. Det regnar fortfarande och jag är lite förvånad. Men glad. Det innebär att jag och min bakismage kunde krypa ner i sängen igen. Läsa ut Bitterfittan. Gråta en skvätt för kvinnskligheten, Maria Svelands klokskap och den höga igenkänningsfaktorn. Ändå tänka nya tankar om revolution. Vad det är och hur man gör sin egen. Min hjärna gjorde revolution flera gånger under läsningen av boken. En dag ska jag skriva ner de tankarna. Idag har fröet såtts och det behöver fortfarande gro. Men i den här regnmängdstakten kan det kanske komma att gå riktigt fort.

Läs även andra bloggares åsikter om officersmaterial, revolution, Bitterfittan

När jag computar öppnar jag en massa flikar i firefox, öppnar alla sidor jag kan tänkas behöva, drar upp program till höger och vänster och stänger dem inte ifall att jag skulle behöva dem senare. Sen lämnar jag datorn på och går iväg. Resultatet är att det finns en massa saker som arbetar för sig själv.

Ibland ropar datorn till mig, på ett språk jag ännu inte alltid behärskar. Ett program eller en sajt vill kontakta mig och jag fattar inget. Tror att datorn jävlas med mig. Det kan till och med vara någon på andra sidan sajberrymden som försöker prata med mig. Och jag hör inte. För jag förstår inte. Eller jag är i ett annat rum.

Jag tänker att det händer lite för ofta och att jag aldrig lär mig. Det kan nog väcka en del förtret så väl hos mig som hos de som försöker kontakta månen Hanna.

Min fråga nu: Är det bara jag eller?

Läs även andra bloggares åsikter om internetare, många bollar i luften

Jag har kommit in i en läsperiod där jag slukar böcker på löpande band. Framför allt Arne Dahls böcker. Jag är nog lite småförälskad i Arne Dahl och hans karaktärer.

Idag är det dock jobbläsning, en ny bokrecension ska skrivas.

Sen väntar en hel hög böcker på mig. Så jag kan med gott samvete krypa ner i sängen igen och kanske rent av plocka med mig en nybakt scones.



Läs även andra bloggares åsikter om Arne Dahl, jobb, scones, regn

Den här veckan har gått upp. Den har också gått ner. Som livet i stort antar jag. Vet bara inte om jag är extra känslig, eller om jag är extra okänslig.

Jag fick pepp i veckan. Solen lyste över min egen privata arbetsmarknad.

Sen fick jag reda på att jag blivit backstabbad. Av en person som jag känner inte alls har anledning att sätta kniven i mig. Dessvärre kan det komma att påverka mig.

Att bli backstabbad yrkesmässigt tycker jag är ganska lågt. Särskilt när jag verkligen tror det handlar om ren oginhet, avundsjuka kanske rent av. Men så här är det, alla kan ju inte vara högutbildade *absolut inte i en sarkastisk ton*

Läs även andra bloggares åsikter om kniven i ryggen, avundsjuka

Små män har intagit mitt hem. Trampar runt med små maskiner på hjul som repar mitt fina trägolv. De ska trampa runt här, ja, jag vet inte hur länge. Men jag känner mig lite utkastad ur mitt eget hem. Egna nycklar har de också, de små männen.

De säger att de ska måla mina fönster. Jag hoppas att det är sant, för de behövs sannerligen målas. Har behövts länge nu. Och jag lär inte göra det.

Jag önskar bara att de inte trampade in här mitt i frukosten vid 07.30.

Läs även andra bloggares åsikter om tramp, hantverkare, utkastad

Note to self: Bit inte det finger som ser över din mun. Det kommer bara surt efteråt.

Ja, jag bet tandläkaren i fingret igår. Det gick av bara farten. Mycket, mycket dumt. Det var ändå gratis att vara där. Men nu har jag nya problem med en ny tand.

Vågar man sig tillbaka efter problem med att ha bitit tandläkaren i fingret?

Detta är de små problem jag tampas med.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, bitglad, problem

Nytt liv - nytt hår. Det är sen gammalt.

Före
 


Efter




Läs även andra bloggares åsikter om frisyrdag

Varför heter det inte Matböcker? Böcker om mat, precis vad det är. Ordet kokbok för i alla fall mina tankar till en kokerska, en husmor, i ett lantligt kök som står och förbereder mat hela dagarna. Kokar.

Mer och mer tycker jag att dessa böcker snarare handlar om inspiration, tips och just mat i olika former, snarare om själva kokandet.

Jag gillar matbok. Det ligger bra i munnen och ger mig bra vibbar.



Matboken på mitt matbord just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om matbok, inspiration, nyord

Jag är en åsna. I valet och kvalet.

Kreativiteten glöder. Långt där inne under skinnet. Vill ut. Och jag vill genast gå och köpa mig en gitarr.

Tanken är befängd. Så jag tar istället fram symaskinen och några gamla paltor i garderoben. Jag vet redan hur det kommer att sluta. Med ännu en kreativ idé och ett förhoppningsvis ändå halvfärdigt plagg. Som aldrig kommer att bli användningsdugligt.

Efter ett besök på biblioteket kommer jag hem med böcker. Kokböcker. Genusböcker. Deckare. Romaner. Här ska läsas.

Min kreativitet känns något splittrad. Jag har svårt att fokusera. Inte en minut går utan att jag tänker på bloggen eller fejjan eller något helt annat annat. Tankarna går upp i mitt eget nirvana.

Den glödande kreativiteten falnar fort. Tröttheten kommer smygande.

Men imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om kretivitet, handarbete

Jag har de senaste dagarna gått och tänkt på att det är enkelt att leva billigt när man är hemma. Om man bara vill. Går man inte utanför dörren, bakar sitt eget bröd, äter yoghurt till lunch så går det i stort sett inga pengar alls.

Det oväntade sker. Som alltid när jag går runt och tänker på ekonomin. Stygn ska sprättas bort från min kropp. Min tandställning börjar dingla runt i munnen och måste förstås åtgärdas. Idag fick jag dessutom ett sms. Det är dags för en ny vaccination.

Så det som sker i la stada är att sjukvården kryper sig på. Nu ska jag väl ändå vara glad över att den kryper på mig här hemma och inte någon annanstans i världen där det skulle bli ännu dyrare (vänta nu, täcks den inte av reseförsäkringen?!).

Nu går jag här hemma och känner med tungan på den där klumpen på tanden. Den är definitivt ivägen när jag tuggar. Jag tuggar snett. Jag måste antagligen släpa mig iväg till tandis en vända till. Helt osannolikt.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, bestyr, ekonomi, tandfel

Dagens dagdröm är av ett helt nytt slag. Jag önskar mig ett fast liv, med en fast punkt, ett fast jobb och någon typ av fasta cirkelrörelser.

Jag vill bli Svensson.

Vad var det som hände egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om dröm om en värld utan krig

Promenerandet är tillbaka i och med att renget svepte förbi. Jag går och går, men kommer aldrig riktigt fram. Visste ni att det är mig gåtan handlar om? Förbi mig sveper horder med träningsnarkomaner, söndagspromenerare, finlirare och pensionärer. Ja, jag blir omgådd. Det trots att den finaste musik jag vet pumpar ut ur min ipod och in i mina öron. Taktfast, promenadmusik. Ändå blir jag ompromenerad.

Det är knäet, min gamla krigsskada. Jag hade glömt att jag hade ont i knäet. Har inte känt av det på så länge. Men det är tillbaka. Som ett brev på posten. Som påminner mig om att jag inte alls borde ta den där sommardanskursen i sommar. Även om min kropp längtar efter rytmerna.

Ett annat brev på posten var detta mycket spännande. Från andra sidan jorden. Vad kan det vara, vad kan det vara?



Läs även andra bloggares åsikter om krigsskada, dansabstinens, postpaket

Jag gillar den nya nationaldagen. Den där vi faktiskt firar Sverige lite extra. Jag tycker att hon är värd det, Moder Svea. Sen kan jag bli lite irrterad på att den här typen av saker kommer upp. Det känns lite så där lagom typiskt svenskt att känna att man måste göra om sin flagga för att den ska passa alla, istället för att hellre stolt bära upp den svenska fanan och låta den symbolisera Sverige i all dess mångfald. För är det inte typiskt svenskt att anpassa sig?

I höstas var jag på en fest med 150 pers, där tre personer inte pratade svenska. Det ledde till att alla presentationer utfördes på engelska. På hur många andra ställen i världen tror ni det händer? Jag märker det även på mig själv som svensk i utlandet. De få gånger jag stött på andra svenskar så har vi pratat engelska med varandra i stort sett hela tiden, till och med av misstag när det bara varit vi svenskar. Det medan exempelvis tyskarna byter till tyska så fort de vänder sig till varandra. Det måste vara någon form av komplex vi nordbor besitter. En vilja att vara till lags.

Det här med att byta flagga tycker de är relevant och hänvisar till det kristna korset på flaggan och att främlingsfientliga grupper använt den som sin symbol. Vad hände med reclaim the symbol? Så som bögarna gjorde med ordet bög. Man kan inte bara ge efter för främlingsfientliga grupper. Vad gäller den kristna symbolen tror jag att det är få som riktigt reflekterar över att den sitter där på vår fana. Jag tycker att den svenska flaggan kan vara vacker utan att jag för den saken skull har en stark kristen tro. Alldeles oavsett kristen tro så bygger det svenska samhället och svenskhet mycket på kristenhet och luthersk lära, även om vi kanske inte precis funderar över det dagligen.

Jag gillar de svenska färgerna och tycker faktiskt att man kan låta flaggan vara. Att byta flagga känns som en helt gigantisk sak för en nation. Det är trots allt den del i vårt varumärke. Inget man bara byter hux flux.

Nu var det inte alls det det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om ballonger. För när jag stod och såg ballongerna släppas ut under den svenska nationalsångens takter så kändes det mycket mäktigt. Som att jag var en del i den svenska folksjälen. Jag är förstås ändå emot nedskräpningen som ballongutsläppet medför. Det måste finnas andra sätt att manifestera vår svenska dag.



Exempelvis genom god mat. Färskpotatis och matjessillgucka. Är det inte svenskt så säg?



Läs även andra bloggares åsikter om svensk, nationaldagsfirande, svenska flaggan

Det bästa med helg är att man får äta godis och dricka vin.

Så nu ska jag väl göra det.

Dagens googling: Lyxiga småkakor

Läs även andra bloggares åsikter om helgkänsla

Jag har inte röstat ännu. Gjorde nog inte det i förra parlamentsvalet heller. Kan inte riktigt känna motivationen över de där 18 platserna. Röstkortet har jag till och med förlagt, antagligen kastat i bara farten, redan med insikten att jag aldrig skulle komma att använda det.

För att ändå sätta mig in har jag lyssnat på Lantz i P1, på samtliga inbjudna partiledare. Och jag har en reflektion. Många av dem låter som att de är döda, på reklambilderna av dem har de ett stelt leende och verkar inte det minsta engagerade.

De personer som faktiskt låter som att de fortfarande lever och som jag får förtroende för är Maud Olofsson och Lars Ohly. Nu menar jag helt oberoende av vad de säger. Lars Ohly låter lugn och trygg och hans röst är mycket behaglig att lyssna på. Han säger sällan nej utan leder svaret vidare dit han vill, blir inte agiterad eller lätt retad. Maud Olofsson talar engagerat och som att hon verkligen bryr sig om det hon säger.

Men alltså Reinfeldt, han låter helt blasé. Ibland blir han irriterad och låter då släppa igenom ganska syrliga kommentarer, vilket visst kan ha ett humoristiskt inslag, men som ändå visar att man trampat honom på tårna.

Mona Sahlin ska vi inte tala om. Hon blir så lätt mästrande i sin ton, även om hon är lugnet själv. Det är kanske det där lugnet i sig som gör att hon blir lite översittartyp när hon talar. Dessutom låter hon konstant nervös med sin lilla darr på stämman.

I tidningen idag såg jag också en bild av Gudrun Schyman. Hon ser glad och levande (oretuscherad) ut. Dessutom är det en text som förklarar vad man ska göra om man inte hittar Feministiskt initiativ bland valsedlarna eller om man tidigare röstat fel (det vill säga något annat än Fi). Det väckte i alla fall mig imorse.

Hanna blev plötsligt politiskt intresserad. Eller kanske var det bara så att retorikonsulten i mig vaknade till.

Uppdatering: Nu har jag röstat!

Dagens googling: Starta eget politiskt parti

Läs även andra bloggares åsikter om gå och rösta!

Nu blir det modeblogg.



Jag vill ju va som duuuu....

Läs även andra bloggares åsikter om Annika Lantz, wannabe, ballerina

Jag längtar efter att få skriva om vad jag gör. Så där enkelt och självklart. Livet är en fest. Och spänningen förgyller min dag, varje dag.

Men det är svårt när det liksom inte händer något. Sitter man inne och drunknar i deckare så händer det vanligtvis väldigt lite värt att blogga om. Värt för någon annan att ta del av.

Så även idag. Förutom att jag idag har fått pengar insatta på mitt konto för första gången på... ja, länge. För den som ville veta.

Men de senaste dagarna har haft sina ljuspunkter. Dessa heter Facebook. Asså, kan man vara kär i Fejjan eller? Jag blir nästan rörd till tårar när jag får blipp bloppa med någon som är långt där borta. Säga några ord. Om nästa äventyr. Om vad som hänt sen sist. Om när de kommer hit. Eller bara få drömma sig bort till en plats far, far away. Drunkna i sanden eller lyckönska inför nästa turtripp.

Det är de mycket små sakerna som lyfter mina dagar. Annars går jag som det är mest och väntar på att gå och lägga mig. En mycket märklig ny väntan.

Dagens googling: billiga flyg utan haveri

Och snart blir det modeblogg...

Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, bloggbefrielse

Aptiten har flugit sin kos. Vet inte vart den tagit vägen.

Minns inte senast jag tappade aptiten. Minns inte heller var jag till slut hittade den när jag nu hittade den.

Kanske måste jag åka någonstans för att återfinna den.

Jag vet att den finns där ute någonstans. Och att jag kommer att hitta den. Det måste jag tro.

Läs även andra bloggares åsikter om aptitlöshet, ämnesomsättning

Lite utsatt känner jag mig ändå där jag ligger på mage undersökningsbritsen. En sköterska står lutad över mig och tittar kritiskt på knutarna på min rygg.

- Vem har gjort det här mot dig? frågar hon.

Jag ger namnet på en doktor. Hon säger inget. Men det tar tid för henne att lyckas lösa knuten och ta bort stygnet som sitter där.

Story of my life, tänker jag beskt där jag ligger. Någon har knutit för hårda knutar på mig. Knutar som gräver sig in i huden och som aldrig riktigt löser sig. De sitter så där irriterande till på ryggen. Precis där dit man aldrig själv når. Inte mer än med en lätt strykning.

Vem är det som har knutit knutarna åt mig? Vem kan lösa dem?

Dagens googling: specialknopar

Läs även andra bloggares åsikter om knut, stygn

En blick på klockan sen kastar jag mig ut. Regn, regn. Jag märker det knappt. Men jag tror det är ihärdigt. Själv är jag inmurad och omgiven av Job Andersson och Patrik Larsson. De surrar runt mig. Med bastanta steg kliver jag in på växlingskontoret. Redan i dörren känner jag att något är annorlunda. Något är fel. Mannen framför håller artigt upp dörren och ler mot mig. Tar två numerlappar och tycks överlägga med sig själv över vilken han ska ge mig. Jag får den senare.

Jag drar av mig huvan och tänker att jag inte vill att de ska tro att jag ska råna dem. Då. Upptäcker jag honom. Han står där i kön. Hans rygg så bekant. Håret, till och med solglasögonen han har på huvudet trots det ihärdiga regnet och den totala frånvaron av sol. Jag fortsätter stirra medan jag tänker: jag visste det. Jag tar av mig glasögonen i ett naivt försök att putsa bort regnet från glasögonen med den blöta tröjan. Glöm det. Och han är redo att gå. Kassörskan pladdrar glatt vidare om väder och vind och vägrar släppa honom. Jag gör en ny ansats att putsa glasögonen och hinner till och med få dem på näsan innan han vänder sig om. Våra blickar möts. Jag håller kvar den. Sen är han ute från kontoret. Vad var det som hände egentligen? Två dar på raken nu. Vet jag alls vem han är?

Dagens googling: Stalka eller stalkas

Läs även andra bloggares åsikter om återseende, random

Att resa var för mig att försöka ta mig utanför min komfortzon. Och där befann jag mig en del. Genom att utsätta mig för saker försökte jag komma över rädslor och vinna nya marker. Min egen form av kognitiv beteendeterapi. Kanske har jag kommit tillbaka som en microskopiskt lite förändrad människa efter mina tre månader av terapisessioner.

Jag inser att det är dags att bryta nya marker. Ge mig vidare ut i utkanterna eller strax utanför min komfortzon. Det är där jag utvecklas. Innanför förblir jag.

Det är inte precis så lätt som att vända på ett mynt. Här krävs babysteps. Men på något vis ska jag bli bättre på att hänga där utanför avgrundsstupet med endast en kviststump i näven. Vad är det värsta som kan hända?

Så hur bryter man upp? Hur förändrar man rutiner som sitter i ryggraden? Det är som en livsdetox. Avgifta och andas friskt igen. Det här är min 30-årskris and I cry if I want to.

Imorgon kan vara första dagen på resten av mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, uppbrott, rutiner