Hannas Plats

Jag gillar den nya nationaldagen. Den där vi faktiskt firar Sverige lite extra. Jag tycker att hon är värd det, Moder Svea. Sen kan jag bli lite irrterad på att den här typen av saker kommer upp. Det känns lite så där lagom typiskt svenskt att känna att man måste göra om sin flagga för att den ska passa alla, istället för att hellre stolt bära upp den svenska fanan och låta den symbolisera Sverige i all dess mångfald. För är det inte typiskt svenskt att anpassa sig?

I höstas var jag på en fest med 150 pers, där tre personer inte pratade svenska. Det ledde till att alla presentationer utfördes på engelska. På hur många andra ställen i världen tror ni det händer? Jag märker det även på mig själv som svensk i utlandet. De få gånger jag stött på andra svenskar så har vi pratat engelska med varandra i stort sett hela tiden, till och med av misstag när det bara varit vi svenskar. Det medan exempelvis tyskarna byter till tyska så fort de vänder sig till varandra. Det måste vara någon form av komplex vi nordbor besitter. En vilja att vara till lags.

Det här med att byta flagga tycker de är relevant och hänvisar till det kristna korset på flaggan och att främlingsfientliga grupper använt den som sin symbol. Vad hände med reclaim the symbol? Så som bögarna gjorde med ordet bög. Man kan inte bara ge efter för främlingsfientliga grupper. Vad gäller den kristna symbolen tror jag att det är få som riktigt reflekterar över att den sitter där på vår fana. Jag tycker att den svenska flaggan kan vara vacker utan att jag för den saken skull har en stark kristen tro. Alldeles oavsett kristen tro så bygger det svenska samhället och svenskhet mycket på kristenhet och luthersk lära, även om vi kanske inte precis funderar över det dagligen.

Jag gillar de svenska färgerna och tycker faktiskt att man kan låta flaggan vara. Att byta flagga känns som en helt gigantisk sak för en nation. Det är trots allt den del i vårt varumärke. Inget man bara byter hux flux.

Nu var det inte alls det det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om ballonger. För när jag stod och såg ballongerna släppas ut under den svenska nationalsångens takter så kändes det mycket mäktigt. Som att jag var en del i den svenska folksjälen. Jag är förstås ändå emot nedskräpningen som ballongutsläppet medför. Det måste finnas andra sätt att manifestera vår svenska dag.



Exempelvis genom god mat. Färskpotatis och matjessillgucka. Är det inte svenskt så säg?



Läs även andra bloggares åsikter om svensk, nationaldagsfirande, svenska flaggan