Hannas Plats

Måndag: Ny boost av energi, självförtroende och idéer.

Alla borde få ha en egen livscoach. Jag har hittat min. Har bara inte berättat för henne att jag ser henne som så. Men hon välkomnar mig igen och igen och igen.

Nu ska jag jobba på. Det är ju trots allt arbetsvecka.

Läs även andra bloggares åsikter om energi, självförtroende

Finnes: Tid (och en något rastlös själ)

Sökes: Projekt (för en något rastlös själ)

Be mig om hjälp med vad som helst så ska jag se vad jag kan göra. Jag är bra på att måla väggar, flytta på saker, sy småsaker, laga mat, baka, äta mat, gå, skriva, dricka vatten, tänka klimatsmart, planera, organisera, resa, sälja saker, fotografera för husbehov, lära nytt, klä ner mig, dansa och att överraska i det lilla. Men är förstås öppen för annat.

Allt du behöver göra är att höra av dig. 

Läs även andra bloggares åsikter om akuten, hjälp, tidsfördriv

Jakten på pengar blev plötsligt akut. Härjade runt i bokhyllan. Hittade lite valuta. Ingen stark valuta precis. Rand från Sydafrika. Pesos national från Cuba. Helt värdelös dessvärre. Kronor från Norge. Småpengar från andra hörn i världen. Mynt i en liten mängd från landet Sverige.

Jag sprang med allt till närmaste växlingskontor. Ut kom jag med 300 i rykande svensk valuta. Men de svenska mynten är fortfarnade kvar i en liten påse. Om pensionärerna inte skäms, varför ska jag?

På något vis kommer jag alltid över lite pengar när det som mest behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om valuta, pengabrist

Jag känner att jag skulle vilja skriva något med lite substans. Med något slags mening. Här eller någon annanstans. Börja dra lite i en tråd, se vart det leder. Börja nysta i ena änden och se vad som händer på andra sidan tråden. Kan jag få ihop ett helt nystan?

Men mitt universum står stilla. Inuti mig rör sig allt som vanligt. Cellerna har en vanlig dag på kontoret, precis som magsäcken, hjärtat och de andra vitala delarna. Men vid ett EEG skulle aktiviteten visa sig rubbad, kanske helt jämnad med marken. Tankarna tycks följa med hårstråna ut i rufset. Förirra sig. Någonstans slår tankarna knut på sig.

Resultatet, mina vänner, är ingenting. Mina fingrar är förstoppade. Korvarna trängs där inne.

Här ute sitter jag. Och stirrar. På solen. På regnet. På dagarna som går. Och tänker:

Man kanske borde skriva något.

Läs även andra bloggares åsikter om förstoppning

Jag fick höra att jag såg allvarlig ut. Efter åt skrattade jag åt kommentaren och sa att jag bara varit fokuserad. Djupt fokuserad.

Jag funderade på det en stund . Lögn. Jag var irriterad. Irriterad på röran, kaoset. Irriterad på att jag var omgiven av människor och var tvungen att göra likadant som alla andra. Följa order. Röriga order ska tilläggas. Order som ändrades, glömdes bort. Det rörde till i mig.

Länge har jag bara lytt mig själv. Lytt mitt hjärta. Levt för dagen. Inga åtaganden. Plötsligt måste jag följa John. Som i och för sig inte hette John just idag. Men ändå. Principiellt.

Det irriterade mig. Andras lagar. Andras kaos.

Kommer det att hålla?

Läs även andra bloggares åsikter om dansklasser, kaos

Jag älskar mig själv

♥ därför är jag helt klart värd ett terminskort i dans för 5000 kr - och här sitter jag med endorfinerna sprittandes i kroppen, helt säker på att jag gjorde rätt

 Jag älskar mig själv

♥ därför ska jag inte lyssna på allas krävande/oroliga frågor om vad jag egentligen ska göra framöver

Jag älskar mig själv

♥ därför känner jag inget krav på mig själv att göra rätt, följa normen, göra det jag borde - istället vill jag ta reda på vad hjärtat säger och följa det

Jag älskar mig själv

♥ och blir hög på att inte konsumera - det finns så mycket högre värden i livet

Jag älskar mig själv

♥ och försöker att leva i symbios med mig själv, ge kropp och själ det den behöver så att den mår bra

Jag älskar mig själv

♥ och förtjänar att vara lycklig, och det känns lätt när man tänker på allt som är bra i livet - le, skratta!

---

Skrivlägret. Magnus ville att jag skulle skriva om kärleken till mig själv.

Jag har svårt att acceptera tanken på att jag ska vara här. Att jag inte ska lämna Stockholm. Att det ska bli höst. Vinter. Att jag ska behöva dra på mig en vinterjacka så småning om.

Faktum är att det fortfarande inte är säkert att jag ska vara här. Vad är säkert i dessa dagar?

Men med den här osäkerheten har jag också svårt att göra åtaganden. När det är höst börjar dansterminen igen. Idel glädje. Den här gången vet jag bara inte om jag ska dansa. Det är svårt att bestämma sig för att betala för en hel termin, när man inte vet om man kommer att dansa hela terminen.

Så vad göra? Jag har grubblat. Och grubblat. Och grubblat.

Igår mediterade jag för att försöka hitta något form av svar inom mig.

Inget. Inte ens tystnad.

Det är ju idag det börjar.

Läs även andra bloggares åsikter om grubbel, dans, acceptans

Jag gillar öar. Några av mina absoluta favoritresmål har varit just öar. Små öar. Öar utan bilar. De är de bästa.

Här är mina fyra bästa öar. Utan bilar.

♥ Sark - cyklade, letade efter grottor och en bra plats att äta matsäcken på
♥ Gilli Trawangan - gick till fots, såg solnedgången och letade efter toaletter (min kompis var magsjuk)
♥ Grinda - gick till fots, letade efter värdshuset och en tidtabell över hur vi skulle komma hem
♥ Rottnest Island - cyklade, letade efter Quokkar och ett ställe att äta på



Flicka och Quokka.

---

Skrivlägret. Ester ville att jag skulle skriva om ett reseminne.

Semantik.



Jag är och har alltid varit en teckentolkare. I helgen har tecknen hopat sig och jag har vägrat titta.

På väg till landet missade jag bussen. Jag kände på mig det redan innan att det skulle hända. Men det var två stationer från bussen som tuben stannade och jag satt fast. Chanslös. Nästa buss skulle gå fyra timmar senare.

Väl på landet visade sig mitt paket kräftor vara dåligt. Så kräftskiva utan kräftor.

Jag blev tvungen att lämna bordet för att fundera på vad det var meningen att jag skulle ha gjort istället. Försöka öppna sinnet. Ta in allt.

Under tiden kom en gigantisk slända och satte sig på mitt öra. Sedan en gräshoppa. Den klättrade runt på mig länge och jag trodde att den inte kunde hoppa. Men till slut stack han, helt plötsligt. Varför besökte dessa två mig?

Vad jag skulle ha gjort igår egentligen har jag ingen aning om. För jag och resten av familjen spenderade kvällen girigt sugandes på en varsin gigantisk kuban. Cigarr alltså. Morgonen spenderade jag med huvudvärk.

För det är så de slutar. Kräftfesterna.



Läs även andra bloggares åsikter om trollslända, tecken

Vaknar fyra. Djupt inne i stressdrömmar. Inser att jag vaknar med magsmärtor. Vänder mig om och försöker somna om. Glömma det.

Går upp och trycker i mig ett Digerstivekex. Snabbt följt av en värktablett och ett glas vatten.

Tillbaka i sängen. Fortfarande ingen effekt. Vrider mig, vänder. Känner hur smärtan börjar klinga av.

Somnar.

Vaknar fem med ett ryck av ett finskt vrål utanför. Väntar på att pulsen ska gå ner.

Somnar.

Vaknar sex av att tidningen dunsar in.

Somnar.

Vaknar sju av att någon dumpar av ett ton grus utanför.

Somnar.

Vaknar åtta för att den biologiska klockan tycker det är dags att gå upp.

Vänder mig om.

Somnar inte.

Vad jag drömde inatt? Ingen aning. Det var allt för mycket annat på gång.

Går upp och börjar surfa efter nytt boende.



Bild: alltomvetenskap.se

---

Skrivlägret. Kotte ville att jag skulle skriva om vad jag drömde i natt.

Alltid redo. Så var det dags för mitt första scoutläger. Jag får skjuts dit. Äldsta brorsan är där sedan några dagar redan. Vi är i Issjö. Miniorerna har en egen rad med tältplatser. Jag delar tält med Hanna och Frida, de enda från min scoutgrupp som också är på lägret.

Jag går i lågstadiet. Har packat väskan själv. Det visar sig att både Hanna och Frida har lite snacks med sig. Tom & Jerry-kakor för stunder av sug. Jag har inget sånt, och tyvärr är Kerstin, vår käre scoutledare inte med. Hon brukar annars se till att smuggla till oss lite godis. När det som bäst behövs.

Första kvällen inser jag hur mörkt det blir. Väldigt mörkt. Jag får lite panik när jag ligger i tältet och inte ser handen framför mig. Mina tältkamrater sover redan gott. Det luktar konstigt i tältet, antagligen ledaren som inte duschat på dagar. Hon har ju varit här längre än oss. Fuktigt är det också.

Vi har samling hela lägret i en stor ring efter frukost. Vi sitter på stenar. Den här dagen ska vi ut och gå. Ganska långt. Jag säger att jag har ont i foten. Ledarna tror mig förstås inte. Tills de tittar på min fot och ser att jag är helt blåslagen över tårna. De undrar förstås vad jag gjort och mitt svar är vagt och undvikande. En ledare tror mig fortfarande inte, en annan tycker att jag kan åka med henne i bilen. Jag blänger lite osäkert på tantan som inte tror på mig och piper snabbt in i den lilla röda golfen.

Bilen verkar vara det bästa stället att spendera den här turen på. Vi hinner träffa och prata med alla. Höra allas historier. Ta del av vad folk hittat. En tjej har hittat en liten huggorm och samlat in den. Den rör sig inte. Antagligen död. För säkerhets skull lägger vi den i en liten genomskinlig plastask. Asken ligger framför mig i fönstret hela tiden. Jag spanar ständigt efter rörelse.

När vi äntligen kommer fram till destinationen, Länna kyrka, får vi mellanmål. Jag får äntligen hoppa ur bilen och sitter med de andra i gräset. I väntan på kyrkbåten. Sen lassas vi alla över sjön med hjälp av den stora kyrkbåten (gigantiska ekan).

Brorsan har inte sagt ett ord till mig på hela lägret. Inte ens när ledaren som körde bilen körde förbi och berättade om min fot. Jag var bara en lillplutt. Såna får klara sig själva.

Andra kvällen sitter vi vid sjön. Någon har dragit fram en gitarr. Jag lär mig nya låtar som Kumbayah och My bonny is over the ocean. Vi får något extra gott i kåsan.

Sista dagen inser jag hur lite jag sovit de senaste två nätterna. Vi badar och tar det lite lugnt. Mina tältkompisar är också trötta. De gråter över småsaker när föräldrarna äntligen dyker upp för att delta i sista samlingen.

När jag kommer hem åker mina föräldrar för att hämta andra brorsan på seglarläger. Jag lägger mig på mattan i hallen. Somnar omedelbart. Vaknar av att någon borstar mina tänder och bär mig till sängen. Innan det ens hunnit mörkna vaknar jag en andra gång av ett våldsamt tjatter från vardagsrummet. Inser att det är filmen som spelades in på lägret. Jag sätter mig trött i soffan för att se med andras ögon vad jag varit med om.

---

Skrivlägret. Blingbling ville att jag skulle skriva om ett barndomsminne.

Lite tjock i huvudet. Seg i hela kroppen. Ute regnar det. Riktigt så där så att det piskar mot rutan. Jag har glidit ner i soffan, på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Halvligger, knappt kontaktbar.

Sport på tv.

Inser att jag har vips hemma. Tänk om man skulle ta och vipsa lite grädde. Värma mjölk. Blanda kakao, socker och lite vips i en mugg. Hälla på den varma mjölken. Toppa med nyvipsat.

Givet.

Tv. Huvudtjocket. Varm choklad. På riktigt. Ute gör hösten entré.

Vilken vinnare.

---

Skrivlägret. Lennart ville att jag skulle skriva om dryckjom.

Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, varm choklad

Status: Konturlös och vag, med stadens baksida som fond.

Jag har börjat vandra igen, i staden. Det är ju vacker. Det är svårt att komma ifrån. Men ändå.

Jag har på allvar börjat ifrågasätta vad jag gör här. Det är uppenbart att jag inte vill. Jag rymmer så fort jag får chansen. När jag är här är det som att gå runt i en illasittande kostym. Jag får ticks. Det känns obekvämt. Jag känner blickarna. Som att jag inte hör hemma här.

Särskilt när jag kommer direkt från landet. Då känns det som att blickarna håller på att bränna hål i min hud. Som att alla ser att det här inte är min stad. Som att jag är turist. Kusinen från landet. På besök från Långtbortistan.

Samtidigt är beslutet svårt. Om man har en hel jord på sig att bosätta sig på, vad väljer man då? Särskilt om man inte är direkt kontant.

Hela tiden tänker jag: jag kan göra vad jag vill. Inget binder mig här. Inget alls. Det är befriande. Och sorgligt.

Jag frågar mig själv vad jag vill. Svaren bubblar ur mig. Jag snubblar på bokstäverna, kan inte få ur mig det fort nog.

Orden sinar. Rinner bort.

Ge mig ett imperium. Jag ska inte förvalta det väl. Jag ska ändra allt så att det passar mig.



Läs även andra bloggares åsikter om imperium, val, frihet

Jag är en orädd person. Kastar mig med liv och lust in det mesta.

Eller?

Omstart.

Jag är en livrädd person. Rädd för det mesta. Mest för att dö.

Jag kan nog bara lista mina rädslor rakt upp och ner:

- att flyga
- ohälsa
- att bli vansinnigt tjock
- att livet går mig förbi
- att misslyckas
- att jag helt har svalnat i vad jag tror på/trodde på
- att det aldrig ska bli något av mig
- att människor ska få veta vilken rädd skit jag är

Men urmodern av alla rädslor är ändå att släppa in människor i mitt liv. Människor som i slutändan ändå kommer att stampa på det som är jag.

Därför håller jag det mesta inom mig. Det är lättast så. Min ande blir fri och rädslan kan hållas stången.

---

Skrivlägret. Carin ville att jag skulle skriva om min rädsla, mina rädslor.

Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, skrivläger, rädslor

De senaste timmarna hade regnet vräkt ner. I omgångar hade det åskat. Himlen var jämngrå. Det var skönt att sitta inne. Tv:n stod på, men främst koncentrerade jag mig på boken. Var helt inne i den.

Plötsligt ser jag ett träd där ute som liksom ljusnat. Märkligt tänker jag. Men det är nog bara en synvilla. Ljuset blir starkare och jag blir tvungen att gå fram till fönstret och spana ner i skogen efter ljuskällan.

Där, ovanför trädtopparna, nästan bara över horisonten, har solen hittat en lucka i molntäcket. Den sprider det mest magiska ljus jag har sett. Magiskt och samtidigt helt spöklikt i den i övrigt mörka kvällen.

Jag greppar snabbt kameran och går ut. Inser att jag inte kommer att få några bilder här. Drar på mig stövlar och springer ut i regnet. Springer mot vattnet för att hinna innan träden på andra sidan helt slukar solen.

Väl nere vid vattnet är himmelen alldeles blålilarosagrå. Vattnet har tagit färg av den och allt blir en magisk sörja av färger. Aldrig har jag sett min barndoms strand så vacker.

---

Skrivlägret. Fia ville att jag skulle skriva om den mest fantastiska utsikt jag sett.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, Hannas plats, utsikt, spökkväll

Eftermiddagen började lida mot kväll. Det märktes eftersom solen slog i trädtopparna. Skapade ett lite mattare ljus. Jag visste vad som väntade. Jag längtade.

Det var omöjligt att svara på vilken tid pappa skulle dyka upp. Som egen företagare kunde det bli i stort sett hur sent som helst. Jag satte mig på berget och lyssnade. Lyssnade efter det speciella ljudet av en bil som kommer på grusvägen.

Där! Jag hörde något. Helt säkert!

Falskt alarm. Igen. Tiden tycktes släpa sig fram. Jag vågade inte fråga mamma igen om pappa verkligen skulle komma ut ikväll. Han hade ju lovat att vi skulle ta kvällsdopp. Kanske hade något kommit ivägen. Igen. Klockan började verkligen bli mycket.

Berget började svalna eftersom solen inte nådde fram riktigt längre. Men jag misströstade inte. Inte än.

Plötsligt dyker det upp. Ett dovt ljud som fortplantar sig mellan träden längs grusvägen. Visst är det ljudet av en Duett. Jag ser hur den smutsvita bilen dyker upp på krönet och springer snabbt ner till parkeringen för att möta honom. Pappa hinner inte ur bilen innan jag kastar mig i hans famn.

Han har jordgubbar med sig som vi ska äta efter middagen. Jag tar pappa i handen och tittar upp på honom. Min pappa. Snabbt hämtar vi badkläderna. Sen går vi ner för att bada. Pappa i sin luggslitna badrock och med saltsjötvålen i handen. Jag vågar hoppa från bryggan medan solen nästan går ner. Pappa dyker, långt, långt ut i kanalen. Vi simmar och busar och tvålar in oss tills det är dags att gå upp och äta.

---

Skrivlägret. Jazzhoppan ville att jag skulle skriva om kärlek.


Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, kärlek

Min plats här i världen, det är på landet. När hösten nalkas och alla börjat flytta hem till stan, då sitter jag fortfarande på altanen och blickar ut över min stilla härlighet.

Dagarna är väldigt inrutade och det är skönt. Jag har rutin här.

Att gå och handla är inte ett trist projekt utan en idyllisk cykeltur längs en grusväg. Eftersom det är en ganska bra bit hinner jag få upp pulsen och kan klassa turen även som motion.

Väl tillbaka skyndar jag mig ner till vattnet. Där syns inte en kotte. Vattnet är fortfarande så lågt att många ovanliga stenar har blottats vid strandkanten. På bryggan värmer solen och jag skyndar mig ner i vattnet. Eftersom det inte finns en människa så långt ögat kan nå blir det nakenbad. Termometern visar 16,5 grader och jag tar några snabba armtag. Sen torkar jag upp på den solvarma bryggan.

Efter lunch lyssnar jag som alltid på Sommar i solen. Det är så skönt att gå naken att jag ännu inte hunnit få på mig kläderna. Inte en granne i närheten som kan chockas, så jag fortsätter al naturelle.

När åskan börjar gå sätter jag igång att klippa gräset. Jag vill inte utmana ödet så kläderna har nu åkt på till slut. Även gräsklippningen är motion eftersom det är handjagande. Jag ser till att klippa ordentligt i kanterna också med häcksaxen. Väl klar har jag arbetat på en god timme, och det känns lite i armarna.

Jag häller upp lite chips i en skål, öppnar en folköl och sätter mig på altanen för att betrakta mitt verk.

Det här är livet. Inga människor. Hösten blåser ner björkrufs från träden och jag har fortfarande sommarlov.

Jag vill aldrig åka hem. Lämna det här. Lugnet och tryggheten. Även om mörkret tränger in i varje liten vrå av mitt medvetande om natten, och tystnaden är så kompakt att den nästan gör ont. Ingen vind. Inget regn. Ingenting rör sig. Allt väntar på nästa andetag. Det är då jag somnar gott i min säng.



Och imorgon börjar skrivlägret. Om du ännu inte lämnat in ditt bidrag gör du det lättast genom att skiva en kommentar här.

Läs även andra bloggares åsikter om Hannas plats, paradis, tystnad

De senate veckorna har jag slukat böcker som aldrig förut. Just nu håller jag på med en tegelsten. Emellanåt kom jag på att jag ville läsa ungdomsböcker för att bryta av. Så jag har läst om Tre deckares och Fem-gängets äventyr.

Det känns som att man missar något när man går från ungdomsböckerna till vuxenlitteraturen. I ungdomslitteraturen finns den där oförställda lyckan över småsaker. Det finns naturliga rädslor för saker som inte bara är genuin ondska, sånt vi tydligen lär oss hantera i vuxenlitteraturen som vardagsmat. Det finns också en vänskaplig värme som oftast förloras i vuxendeckare till förmån för trassliga kärleksrelationer som tycks ändlösa.

Hur hårda måste vi bli i vuxendeckarna?

Jag saknar ungdomslitteraturen. Den känns oförstörd och varmare att träda in i.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomslitteratur, Tre Deckare, Fem-gänget

Jag tänker mig att jag ska ge mig på ett nytt skrivläger.

Så nu får du åter välja vad jag ska skriva om. Inget ämne är för stort. Inget för litet. (Nåja, det får vi väl se...)

Du bestämmer! Välj förutsättningar eller ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivarstuga

Sömnen kommer som en vän när jag lever i symbios med mig själv och med naturen. När jag är där där jag vill vara.

Det var jag igår. Och jag ville aldrig aldrig lämna. Men verkligheten väntar här.

Så jag får längta lite till efter att få sitta i fred på min brygga, med en ny bok i handen, en tå i havet och låta kluckandet fylla mina öron. Plumsa ner i vattnet med jämna mellanrum och låta kroppen liksom meditativt få flyta runt, viklös i den svenska sommaren.

Jag önskar att jag alltid fick vara där.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, sommar, sommar

Jag förstår inte människor som kan skriva hela böcker som utspelar sig på 1800-talet. Hur vet man hur det såg ut, vad man hade på sig, hur saker fungerade och så vidare

Själv gillar jag att gräva där jag står. Det är så skönt att falla fritt. Nä, men lättare att skriva utifrån sin egen världsbild på något vis.

Som nu när det händer förhållandevis lite i mitt liv så är det knäpptyst här på bloggen.

Men i två dagar har jag i alla fall renoverat. Det vettigaste jag gjort på länge i arbetsväg. Och lekt förortsliv lite på låtsas. Andras barn. Andras tomt. Andras hus. Lite lagom light.

Jag tror jag är bra på låtsas. Ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om lite på låtsas

Det känns som att hösten börjat krypa sig på. Sånt ger mig alltid lite ångest. Även om samtliga årstider har sin lilla charm är det jobbigast att lämna sommaren bakom sig. Det är på något sätt ändå den man lever för. Då man lever upp.

Så det finns kanske en poäng att följa med solen.

Läs även andra bloggares åsikter om solfångare

Har ni tänkt på att man bajsar blått om man ätit mycket blåbär?

Läs även andra bloggares åsikter om blåbärsbajs