Hannas Plats

De senaste timmarna hade regnet vräkt ner. I omgångar hade det åskat. Himlen var jämngrå. Det var skönt att sitta inne. Tv:n stod på, men främst koncentrerade jag mig på boken. Var helt inne i den.

Plötsligt ser jag ett träd där ute som liksom ljusnat. Märkligt tänker jag. Men det är nog bara en synvilla. Ljuset blir starkare och jag blir tvungen att gå fram till fönstret och spana ner i skogen efter ljuskällan.

Där, ovanför trädtopparna, nästan bara över horisonten, har solen hittat en lucka i molntäcket. Den sprider det mest magiska ljus jag har sett. Magiskt och samtidigt helt spöklikt i den i övrigt mörka kvällen.

Jag greppar snabbt kameran och går ut. Inser att jag inte kommer att få några bilder här. Drar på mig stövlar och springer ut i regnet. Springer mot vattnet för att hinna innan träden på andra sidan helt slukar solen.

Väl nere vid vattnet är himmelen alldeles blålilarosagrå. Vattnet har tagit färg av den och allt blir en magisk sörja av färger. Aldrig har jag sett min barndoms strand så vacker.

---

Skrivlägret. Fia ville att jag skulle skriva om den mest fantastiska utsikt jag sett.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, Hannas plats, utsikt, spökkväll