Pappas flicka
Eftermiddagen började lida mot kväll. Det märktes eftersom solen slog i trädtopparna. Skapade ett lite mattare ljus. Jag visste vad som väntade. Jag längtade.
Det var omöjligt att svara på vilken tid pappa skulle dyka upp. Som egen företagare kunde det bli i stort sett hur sent som helst. Jag satte mig på berget och lyssnade. Lyssnade efter det speciella ljudet av en bil som kommer på grusvägen.
Där! Jag hörde något. Helt säkert!
Falskt alarm. Igen. Tiden tycktes släpa sig fram. Jag vågade inte fråga mamma igen om pappa verkligen skulle komma ut ikväll. Han hade ju lovat att vi skulle ta kvällsdopp. Kanske hade något kommit ivägen. Igen. Klockan började verkligen bli mycket.
Berget började svalna eftersom solen inte nådde fram riktigt längre. Men jag misströstade inte. Inte än.
Plötsligt dyker det upp. Ett dovt ljud som fortplantar sig mellan träden längs grusvägen. Visst är det ljudet av en Duett. Jag ser hur den smutsvita bilen dyker upp på krönet och springer snabbt ner till parkeringen för att möta honom. Pappa hinner inte ur bilen innan jag kastar mig i hans famn.
Han har jordgubbar med sig som vi ska äta efter middagen. Jag tar pappa i handen och tittar upp på honom. Min pappa. Snabbt hämtar vi badkläderna. Sen går vi ner för att bada. Pappa i sin luggslitna badrock och med saltsjötvålen i handen. Jag vågar hoppa från bryggan medan solen nästan går ner. Pappa dyker, långt, långt ut i kanalen. Vi simmar och busar och tvålar in oss tills det är dags att gå upp och äta.
Skrivlägret. Jazzhoppan ville att jag skulle skriva om kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, kärlek
Det var omöjligt att svara på vilken tid pappa skulle dyka upp. Som egen företagare kunde det bli i stort sett hur sent som helst. Jag satte mig på berget och lyssnade. Lyssnade efter det speciella ljudet av en bil som kommer på grusvägen.
Där! Jag hörde något. Helt säkert!
Falskt alarm. Igen. Tiden tycktes släpa sig fram. Jag vågade inte fråga mamma igen om pappa verkligen skulle komma ut ikväll. Han hade ju lovat att vi skulle ta kvällsdopp. Kanske hade något kommit ivägen. Igen. Klockan började verkligen bli mycket.
Berget började svalna eftersom solen inte nådde fram riktigt längre. Men jag misströstade inte. Inte än.
Plötsligt dyker det upp. Ett dovt ljud som fortplantar sig mellan träden längs grusvägen. Visst är det ljudet av en Duett. Jag ser hur den smutsvita bilen dyker upp på krönet och springer snabbt ner till parkeringen för att möta honom. Pappa hinner inte ur bilen innan jag kastar mig i hans famn.
Han har jordgubbar med sig som vi ska äta efter middagen. Jag tar pappa i handen och tittar upp på honom. Min pappa. Snabbt hämtar vi badkläderna. Sen går vi ner för att bada. Pappa i sin luggslitna badrock och med saltsjötvålen i handen. Jag vågar hoppa från bryggan medan solen nästan går ner. Pappa dyker, långt, långt ut i kanalen. Vi simmar och busar och tvålar in oss tills det är dags att gå upp och äta.
Skrivlägret. Jazzhoppan ville att jag skulle skriva om kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, kärlek
Kommentarer
Postat av: Magnus
Var det en sån där tvål som flyter? Sån hade farsan alltid när vi kvällsdoppade.
Postat av: Hanna
Just en sån. Som ska löddra i saltvatten. Som jag aldrig sett löddra.
Postat av: Jazzhoppan
Villkorslös kärlek. Du skriver så att jag sitter och grinar.
Postat av: Beyonce
Fint.
Postat av: Ester
Vilken värme det är i de här orden.
Tack för att du delade med dig!
Trackback
