Hannas Plats

Jag känner att jag skulle vilja skriva något med lite substans. Med något slags mening. Här eller någon annanstans. Börja dra lite i en tråd, se vart det leder. Börja nysta i ena änden och se vad som händer på andra sidan tråden. Kan jag få ihop ett helt nystan?

Men mitt universum står stilla. Inuti mig rör sig allt som vanligt. Cellerna har en vanlig dag på kontoret, precis som magsäcken, hjärtat och de andra vitala delarna. Men vid ett EEG skulle aktiviteten visa sig rubbad, kanske helt jämnad med marken. Tankarna tycks följa med hårstråna ut i rufset. Förirra sig. Någonstans slår tankarna knut på sig.

Resultatet, mina vänner, är ingenting. Mina fingrar är förstoppade. Korvarna trängs där inne.

Här ute sitter jag. Och stirrar. På solen. På regnet. På dagarna som går. Och tänker:

Man kanske borde skriva något.

Läs även andra bloggares åsikter om förstoppning