Hannas Plats

Jag har haft en finfin helg med mamma och Kjelle här. Jag har pysslat om dem och Kjelle har pysslat om mitt hem - skruvat upp krokar, hängt upp lampor bytt sladd på morfarslampan och mekat cykel. En bra deal om ni frågar mig.

Jag har alltså äntligen lärt mig meka cykel. Så nu har jag två cyklar som fungerar (vad jag vet i alla fall). Men bäst av allt är att jag kan laga nästa punktering själv. Det känns så galet skönt. Inte för att det är så där jättekul, men för att det går fortare än att lämna in den. Dessutom finns här massor att tjäna om jag planerar ha punktering lika ofta som jag haft hittills. Vi snackar typ 250 kr per punktering. Kanske ska jag starta en punkteringsfond där alla sparade pengar hamnar.

Provade att cykla min gamla cykel idag. Även om den är väl låg är den otroligt lätt och lättcyklad. Den andra är betydligt tyngre. Vi kan väl säga att jag har en racercykel och en fincykel.

Nu är jag själv igen. Det känns ok, men det var skönt att ha lite liv och rörelse i hemmet också. Jag tror till slut att det börjar sjunka in nu. Alltså att jag ska bo här. Hela vintern. Hela sommaren. Ja, hela tiden helt enkelt.

Det går bra även att fylla 30+. Helt ok. Med mamsen i släptåg i alla fall.

Jag har en sån där handledare igen som ger mig energi, pepp och tro på mig själv. Det är av någon anledning bara kvinnliga handledare som gör det för mig.

Hade en gång en manlig handledare som återknöt till sin ungdom och av någon anledning kom alltid nakna kvinnor eller något annat olämpligt upp. Sedan dess har det gått utför med alla manliga handledare jag haft.

Ska jag ta det personligt att de dessutom verkar göra en grej av att göra sig helt otillgängliga?

Jazzen blev till salsa idag. Inte den ätbara sorten. Den dansanta.

Alltså det finns en anledning till att jag spenderade två veckor på Kuba utan att ta ett enda salsasteg. Nu drevs jag in i det ofrivilligt.

Jag gillar inte pardans. Jag gillar inte salsa.

Vår lärare fortsatte vidhålla: "Visst är det kul!" varpå en tystnad la sig i dansstudion.

Ge mig jazzen tillbaka!

Vissa dagar bubblar jag nästan över av glädje av människor som finns runt omkring mig. Både i min närhet, men kanske framför allt i min hörna av internet. Det finns så många som bryr sig och som peppar mig och som bara finns där. På ett sätt och med en närhet som jag aldrig riktigt tycks förmå att uppnå i verkligheten. För jag menar inte bara med människor som jag endast umgås med över nätet, utan alla. Det är som att jag kan uppskatta människor mer över nätet. Som att jag kan ta till mig av det jag får lättare, men också kanske har lättare för att ge.

Iverkliga livet är jag nästan lite blockerad. Kan inte ta till mig och kan inte heller ge på ett sätt som känns naturligt och normalt för mig. Det känns nästan lite tragiskt och verklighetsfrånvänt. Men vad gör man åt sånt?

En midvinterdag. Midhöstdag var det visst förresten.



På väg ner på stan



Visst blir man skidsugen av den där himlen, den där solen, den där snön.



Nära-snö-upplevelse



Umesk sundown

Blir helt glad i hjärtat av att se dans live. Särskilt som jag dansar så lite själv nu för tiden. Jag blir peppad, inspirerad och lycklig.

XPSD på Norrlandsoperan var helt fantastisk. Vilken energi och vilken otroligt gripande dans.

Måste se mer dans! Mer!

Jag har gått på adrenalin idag. Innan lunch fick jag frågan om jag ville vara med på radio för att prata om ungdomsspråk. Radiodebut som doktorand. Ja, tack! P4 Västernorrland, så visserligen lokalt, men ändå i etern. Live. Det gäller att försöka säga något klokt. Jag ska inte precis doktorera i ungdomsspråk heller så det är inte en spetskompetens. Däremot fick jag veta att det skulle handla om könsord och att använda nedsättande ord och svordomar mot andra och på det temat råkar jag ha jag en C-uppsats.

Dessutom skulle jag idag återse mina studenter för andra gången vilket också gav visst adrenalinpåslag. Jag hoppas att mina studenter tycker om mig även ifall jag var tvungen att lämna dem strax innan lektionen hann avslutas. Vad gör man inte för att få vara i etern?

Efteråt var jag hög på adrenalin. Jag hoppas att jag i alla fall kunde göra någon språkvetare där ute lite glad, även om inte varje formulering var perfekt på temat könsord och tabun i språket.

För att fira pimpade jag mig inför vintern. Här var -10 imorse och på väg hem snöade det ner julstämning. Halt var det med cykeln. Men nu är jag beredd på vinter. Eftersom jag var on fire idag lyckades jag pruta ganska bra också.

På förmiddagsfikat bjöd en kollega på lakritschokladkulor, han varnade lite för ömma plomber innan vi tuggade i oss dem. Jag kände mig djärv. Har ju en bra tandläkare som till och med accepterar att jag biter henne i fingret.

En av de sista tuggorna smäller det till i käken så att kollegan på andra sidan bordet nästan hoppar till. Alla tittar oroligt på mig, medan jag glatt tuggar in i mål.

Min käke lever sitt eget liv. Det har den alltid gjort.

Jag minns en påsk i min tidiga tonår när jag glatt satte i mig påskgodis redan från morgonen. Käken låste sig vid ett par tillfällen, men jag lyckades knäcka upp den. Till sist orkade den inte längre och låste sig för resten av den dagen. Jag minns påskmiddagen som att jag tog mycket små tuggor eftersom jag knappt fick in gaffeln i munnen. Morgonen efter vaknade jag med att allt var "normalt" igen.

Alldeles nyss hade jag en ny smäll i käken. Jag väntar bara på att den ska behaga låsa sig. Inga fler sega kolor idag.

Casa de Hanna är kallt idag. 17 grader för tillfället. Ute är det på minussidan. Tidigare idag föll det snöflingor stora som snöbollar (och kameran var hemma). De största jag sett. Inne är elementen iskalla.

Imorgon kanske de kommer igång igen. Om Aga vill.

Jag drabbas ofta av huvudvärk som smyger sig på under eftermiddagen. Nästan bara på jobbet eller under stress. Igår kulminerade den så till vida att jag inte kunde göra någonting på kvällen. Jag låg och pustade och led. Kände mig rent av illamående av smärta.

Någon tyckte att jag har migrän. Men jag tackade å det bestämdaste nej till det erbjudandet.

Jag gav ganska snabbt upp om dagen och la mig i min svala säng i ett mörkt rum. Det kändes som att jag plötsligt omgavs av bomull. Värken släppte snabbt.

Sen läste jag om vad som kan utlösa migrän:
- Alkoholhaltiga drycker som rödvin och vissa födoämnen, som choklad, citrusfrukter, mögelost eller andra starka ostar.

Återigen känner jag att det där inte alls är något för mig.

Nu undrar jag om det finns några fördelar med migrän? Jag undrar även vad skillnaden mellan den och spänningshuvudvärk är? Snälla Bullen, det här börjar verkligen bli en problematisk frågeställning.

Jag orkar knappt lyfta armarna efter mitt gympass idag - med PT (drar fortfarande på munnen bara jag hör ordet).

Det underdimensionerade omklädningsrummet är ett stort minus på mitt gym, jag måste bråka med så många medan jag byter om. Och avsaknaden av vindrutetorkare på glasögonen på vägen hem är ett minus i livet. De hinner bli väldigt blöta och nästan omöjliga att se genom i höstmörkret.

Nu kan jag inte skriva mer. Får se hur armarna känner sig imorgon.

Jag tog en spa-dag igår. Cyklade till Iksu och simmade några längder, kämpade mot hårstråna i poolen. Sen blev det lång bastu med efterföljande dusch. Jag fick verkligen upp värmen till skillnad från i min egen dusch. Mitt badrum är för kyligt för att alls hinna arbeta upp någon imma eller värme.

Hemma igen tog jag fotbad och ansiktspeeling.

Jag känner mig som ny, och kanske ett par kilo lättare efter att ha gjort mig av med hudavlagringarna.

Avslutade dagen med en kopp varm glögg. Är det jul då?

Fler spa-dagar av gratiskaraktär åt folket.



Peeling i badrummet

Igår var en stor dag. Jag hade min första inbjudna middagsgäst sen jag flyttade hit. Sen stack vi iväg på mingel.

Jag fick lite tonårskänsla när jag steg in i den av kroppar uppvärmda lägenheten. Det var fullt, människor stod och satt överallt. Nästan alla gäster kom från från universitetsmiljö så det blev en del jobbrelaterat snack. Jag inser att jag måste kunna presentera mitt arbete i kortversion. En partyversion, en hissversion, en mormorsversion (på finska i mitt fall - gah!), en femminutersversion och en diskussionsversion. Något att fundera på redan på måndagmorgon.

Jag arbetade en lördagkväll och känner mig helt nöjd med det. Kan det vara därför jag känner mig lite tung i huvudet idag?

Om gymmet låg närmare skulle jag hänga där dagligen. Jag älskar att vara där. Atmosfären, övningarna, bollarna, mattan, möjligheten att se människor, kunna ta ut mig helt.

Har jag gått och blivit träningsnarkoman. Markonan.

Det finns två små bus som bor i mitt hjärta och som jag saknar väldigt mycket ibland.











Hoppas jag snart får se dem igen.

Snö och blås och köldbitna kinder. Första snön. Det har varit snöstorm och drippdropp och snösjok och slask. Allt på samma dag.

Snart dags att köpa dubbdäck till cykeln.

Det verkar vara Anders man ska heta.

Fast jag tror att jag bestämt mig för Edin. Alltså som förnamn.

Ja, visst är det märkligt att kvinnor ska hålla sig hemma när våldtäktsmän härjar. Istället borde ju männen hålla sig hemma så att vi slipper bli våldtagna. Eller också skulle man gå man ur huse tills våldtäktsmannen är fast.

Men nä. Kvinnorna får bära ansvaret för våldtäkter.

Till skillnad från fulla män som blir nedslagna på gatan. Ingen uppmanar dem att hålla sig hemma.

Jämställdhet någon?

Jag tycks ha höst.



Min utsikt på morgonen.



Min utsikt på eftermiddagen



Min utsikt från sängen.

Sitter och tittar på en helt underbar dokumentär, som ni kanske redan sett. Om inte - gör det! Ångrarna, om två personer som bytt kön från man till kvinna och sedan tillbaka till man igen. Den ena lever nu som det tredje könet och "spelar rollen" som man eller kvinna beroende på hur han bemöts. Gender bender de lux.

Det finns så många intressanta perspektiv:

- om att inte vara tillfreds i sin kropp som den är utan att söka något annat när det egentligen är själen som har oro
- att alla borde få prova på att byta kön för att se hur man behandlas olika beroende på kön
- om kärlek och längtan efter ett bättre liv

Jag blir rörd, lycklig och olycklig i en salig blandning av den här dokumentären, av dialogen kärleken och tankarna.

Jag funderar på att ta mig ett manligt namn, att använda vid behov av makt. Några förslag? Hittills har jag på förslag Eskil (jag tänker på Tre Kärlekar), Göran (för att män med makt heter så), Elias, Emil eller Edin.

Mitt hjärta fylls av sorg när jag harvar runt på gymmet och plötsligt kommer att tänka på akro. Vad jag saknar akrobatiken - gemenskapen, läraren, vännerna och övningarna. Det blir en speciell träning när man endast har sin egen kropp som verktyg och man hela tiden utmanar sig själv och vänder sig upp-och-ner. Det går liksom inte att återskapa i gymmiljön (kan tilläggas att mattytan på gymmet är mycket liten).

Jag kan rent av skämmas över mänskligheten när jag tittar på maskinerna vi kräver för att motivera oss till att träna. Det är ju egentligen löjligt. Man borde ju kunna lyfta något vettigare än skrot. Eller är det bara min antimaterialistiska sida som gör sig hörd?

Skulle behöva en vän av akro eller en akrobatikgrupp här. Ganska snart.

Letar tyg. Kökssoffan ska bli som ny - och med min personliga touch. Efter att ha besökt två tygaffärer känner jag mig mycket nedslagen.

Det finns så mycket tyg. Men allt andas hemsytt. Och då menar jag inte Lena Ph utan snarare mammas 80-tal och min hela barndomsgarderob. Alltså det var fint och hade sin charm. Men jag vill inte ge den till min kökssoffa. Jag vill ha en fin färg och ett enfärgat tyg i lite grövre kvalitet. En omöjlig kombo tycks det. Färgerna är för grälla eller bara för fel. Varför får man inte sy med ljuslila tyg?

Indiska borde börja med tyger för gardiner hittar jag hur många som helst i rätt färg och kvalitet. Men jag har ingen gardinstång så gardiner kan jag ännu inte köpa.

Suck.

Jag fick blodad tand för det här med att hänga på hotell och spa samt vara utan internet i veckan. Jag längtar efter klor, fluffa runt i badrock, ta en ansiktsbehandling och inte ha tillgång till internet. Det är faktiskt en avslappning bara det sistanämnda.

Ska reka upp ett ställe där jag kan ha någon heldag i badrock. Because I'm worth it! Förhoppningsvis är det nära till älven så att jag kan ta mig ett älvbad när jag ändå är igång.

I hjärtat idag:

♥ älvbad
♥ nya bekantskaper i form av kollegor (alla vettiga människor verkar trängas inom akademien)
♥ prat om genus och politik (med ovan nämnda vettiga människor)
♥ nya vyer i Lappland
♥ mammas glada röst när jag sa att jag kommer till henne i jul
♥ ny lite gladare hårfätg

De senaste två höstarna har jag haft skrivfeber även kallat skrivlägret. Det har varit otroligt kul och inspirerande att få skrivuppgifter av andra, fria för mig att tolka. Det har blivit en del bra också (för den intresserade finns de att läsa i augusti 2009 under kategorin Språkfeber och september 2008 under samma kategori).

I år har jag gett mig själv en skrivuppgift. Den känns inte helt lätt. Men på något vis ska jag ta mig igenom min egen resa, se hur jag gick från ståckhålmare till schizofren norrlänning.

Allt började en solig marsdag när jag full av självtillit, energi och inspiration skickade in en ansökan...

---

Skrivlägret 2010. Jag skriver om min resa från ståckhålmare till norrlänning

Fastnade för en annons från en antikkonsult i tidningen. Gamla mynt köpes. Så jag letade snabbt upp mina gamla mynt för att se om jag hade något krängbart.

En enkrona från 1949 och en 50-öring från 1956. Fick dollartecken i ögonen och såg snabbt hur jag skulle kunna bli sentrik på mina findings. Gick tillbaka till listan för att se vad jag skulle få.

Totalt 10,5. Vi snackar kronor.

Det blir jobbet imorgon.

På familjesidan i DN brukar man önska en kändis grattis på en mer eller mindre jämn födelsedag. Idag Ellinor Persson. Under intressen står det: "är väldigt duktig på att ta semester."

Vad jag gillar såna människor! Det känns som att normen idag är att arbeta ihjäl sig. Vet inte hur många gånger människor har uppmanat mig att jag inte ska jobba ihjäl mig. Jag kan inte klandra dem, de känner mig ju inte. Men jag känner att det inte är någon större risk.

Men är det nästan inte lite tabu att vara duktig på att vara ledig, att ta vara på och prioritera sin fritid? Jag har ofta känt det. Förutom eventuellt om man har barn, då verkar det vara lite mer acceptabelt.

Vem skulle tacka mig för att jag arbetade ihjäl mig?

Jag önskar mig ett nytt skrivforum. Twitter är mitt dagliga samtal, bloggen min kvällsliga utandning. Känner att jag saknar att skriva lite längre. Visst kan jag skriva längre här på bloggen, alltså krönikelångt. Men vem orkar läsa det? Jag tror att det skulle bli ett bloggosfäriskt självmord.

När datorn först kom in i mitt liv började jag skriva krönikor. I massor. Skrev, sparade, skrev ut, satte i pärm. Jag har dem kvar. Men ingen annan än jag har ju läst dem. Och det är ett viktigt syfte med mitt skrivande nu för tiden. Att det jag skriver läses av någon.

Borde jag försöka få börja skriva krönikor i någon lokalblaska?

Alltså det bubblar i mig av de lite längre meningslösa analyserna. Men jag vet inte var jag ska göra av dem!