Hannas Plats

På förmiddagsfikat bjöd en kollega på lakritschokladkulor, han varnade lite för ömma plomber innan vi tuggade i oss dem. Jag kände mig djärv. Har ju en bra tandläkare som till och med accepterar att jag biter henne i fingret.

En av de sista tuggorna smäller det till i käken så att kollegan på andra sidan bordet nästan hoppar till. Alla tittar oroligt på mig, medan jag glatt tuggar in i mål.

Min käke lever sitt eget liv. Det har den alltid gjort.

Jag minns en påsk i min tidiga tonår när jag glatt satte i mig påskgodis redan från morgonen. Käken låste sig vid ett par tillfällen, men jag lyckades knäcka upp den. Till sist orkade den inte längre och låste sig för resten av den dagen. Jag minns påskmiddagen som att jag tog mycket små tuggor eftersom jag knappt fick in gaffeln i munnen. Morgonen efter vaknade jag med att allt var "normalt" igen.

Alldeles nyss hade jag en ny smäll i käken. Jag väntar bara på att den ska behaga låsa sig. Inga fler sega kolor idag.