Hannas Plats

Måste passa på att kommentera programmet på 4:an idag om lyxiga skor. De påpekade att med högklackade skor blir kvinnan sexig och får makt och status. Ska det verklgien behövas högklackat och sex för att ge kvinnan makt och status? Det känns helt befängt och totalt sexistiskt. Jag säger inte att det inte är så det fungerar. Men i så fall är det väl verkligen dags att ändra på det. Själv tycker jag att stadiga skor ger mig större pondus än när jag vinglar runt 10 cm ovanför marken. Men vad sen omvärlden uppfattar av mig är en annan sak. Kanske ska vi börja tvinga på män högklackat i större utsträckning för att få lite jämlikhet i det här avseendet.

Ibland funkar det faktiskt. Att shoppa efter jobbet. Det är något jag sällan tvingas till eftersom jag kan shoppa på dagtid på terminerna. Det är det allra bästa med att plugga måste jag säga. Så lugnt och skönt och jag kan shoppa fritt i timmar. Samtidigt har stresshoppingen sin egen charm.

Eftersom jag rekade lite igår så visste jag vart jag skulle. Jag hade precis en och en halv timme på mig från att jag gick från jobbet tills min tvättid började. Jag körde på och började fråga ut skoförsäljerskan om min egentliga skostorlek. Min vänsterfot är aningen större än min högerfot vilket normalt resulterar i storlek 40 i skor. Det funkar så länge det är sneakers. Men andra skor glappar lätt om de är förstora. Hon tyckte att det  "inte spelade någon roll om de var lite små när det är läder". Mhm, intressant. För henne eller för min vänsterfot som får trängas tills skorna är utgådda. Jag kom i alla fall därifrån med ett par skor i storlek 39. Jag fick inse att det inte höll med 40-orna. Jag gillar mina fötter i storlek 39. De ser så små och nätta ut. Tyvärr var skorna vita. Skulle verkligen behöva ett par svarta lite mer rockiga skor. Men, inte den här gången heller...

Efter skoshoppingen gick jag vidare till Top Shop. Har inte varit där på ett bra tag. Men jag fick faktiskt möjlighet att utnyttja min studentrabbat med en grön top. Väldigt snygg färg måste jag säga. Den är dessutom väldigt somrig och kommer att bli skitsnygg med mina vita byxor. Det som känns lite tråkigt är att jag knappast kommer att klä upp mig i något av det nya imorgon eftersom jag ska direkt till landet sen. Det känns lite opraktiskt att komma i "nätta" skor eller vita byxor när jag ska springa i skogen. Men det är ju en vecka nästa vecka också. Jag gillar bara inte att vänta.

När jag och 20 % av det företag jag då jobbade på blev uppsagda för några år sen, fick vi gå på en kurs. Ja, man kan väl säga att det var en jobbslutarkurs. Hur som helst skulle vi berätta vad vi velat bli när vi var små. En kille sa att han velat bli sockerbagare. Alla tyckte att det var otroligt charmigt. Just nu kan jag också tänka mig att bli det. Man kan väl nästan säga att jag är det. Jag har bakat mitt eget bröd det senaste halvåret och det har även blivit en del annat. Det är kul att baka! Det är verkligen ett skapande. Samtidigt är det otroligt gott med hembakat bröd - särksilt när det fortfarande är varmt. När jag var liten och min mamma bakade svor jag att alltid äta "köpbröd" när jag själv fick välja. Jag kan iofs förstå att jag var trött på mammas bröd. Det fanns inte jättemånga varianter precis. Men nu tycker jag inte att det finns särskilt många varianter att köpa. Inte goda iaf. Det är dessutom svårt att hitta färskt bröd. Men ändå verkar det hålla. Jag undrar vad de pular i de där limporna egentligen. Jag hade glömt en bit bröd längst in i ett skåp en gång. När jag hittade det långt senare var det förvisso lite mögligt, men fortfarnade som färskt i konsistensen. I mitt bröd vet jag vad det är i åtminstone. Jag har några nybakta bröd på gallret i skrivande stund. Ska nog gå och ta mig en liten kvällsmacka. Mmmhmhm.

Nu frågar jag mig igen - vart tar mina dagar vägen. Jag skulle ju ha en massa tid att ta det lugnt på nu när jag jobbar istället för pluggar. Men istället kommer jag hem sent varje dag, eller har folk här sent. Sen är jag helt slut och somnar. Det positiva är i alla fall att jag sover gott om nätterna. Det är ju inte helt vanligt. Men å andra sidan är jag ändå helt trött på dagarna. Mina ögon känns som att de ska falla ihop hela tiden. Jag tror verkligen inte att jag är gjord för att jobba. Gå upp tidigt på morgnarna kan inte vara bra. Det fuckar liksom upp hela min dag. Jag går och lägger mig lika sent som när jag pluggar - det vill säga runt tolv. Men jag hinner ju aldrig sova mina åtta timmars skönhetssömn (vilket oftast brukar närma sig nio på terminerna). Just nu blir de snarare runt sex, sju. Men jag måste ändå säga att jag tar vara på helgerna. Åker till landet tidigt på fredagen och hem till la stada igen sent på söndagen. På landet kan man ju dessutom aldrig sova längre än till nio, då mamma senast går upp. Om brorsdottern är där blir det snarare halv åtta då hon ska äta frukost. Men där känns det inte så jobbigt. Ligga i solen tär inte så hårt :-) Jag vill ha helg nu!! Imorse vaknade jag och hade ingen aning om vilken dag det var. Jag önskade mig för brinnande livet att det inte skulle vara måndag bara. Onsdag är i alla fall halva veckan passerad. Snart helg! Jag längar efter en kall folle i solen på berget vid sjön. Jag sitter på ett berg vid en sjö på mitt land. På lördag i alla fall...

Vilket djurliv jag har haft idag. Det började med full dramatik redan vid nio imorse när jag skulle gå i skogen. Jag hör att det brakar till precis till höger om mig. När jag tittar upp rör sig buskar och träd och något stort kommer emot mig. Jag tänker "bara det inte är en älg" där jag står med en bit hushållspapper i näven, och börjar backa lite. Sedan tittar jag åt vänster där buskarna också rör på sig. Något utstöter ett varningläte som låter som ett tjut. Då ser jag rådjuret till höger som galopperar runt i cirkel osäker på vart det ska ta vägen. Till vänster inser jag i alla fall att det är en hund som springer och jag tänker att folk borde hålla sina hundar kopplade, eller i alla fall borta från vår tomt där de skrämmer upp våra rådjur. Rådjuret stannar upp och tittar på mig och jag pratar lite lugnande med det. Sedan springer det vidare emot hunden som lufsar efter. Jag står lite chokad och undrar om jag ska våga sätta mig ner eller om de tänker komma tillbaka igen.

Nedanför vår trapp precis efteråt hör jag hur något piper och jag tittar till och förväntar mig se en fågelunge som trillat ur boet. Istället kryper något väldigt litet, svart och "runt" förbi mig och in i det lite högre gräset. Jag undrar förvånat vad jag sett och inser att jag glömt ta på mig brillorna, vilket gör mig halvblind. Sedan inser jag att det måste varit en mus av något slag.

På eftermiddagen släpar mamma ner mig till ängen för att plocka blommor. Jag säger att jag inte är så mycket för sånt och låter henne plocka medan jag tjattrar på som sällskap. Då hör jag hur det prasslar till en bit ifrån mig och mamma ropar "orm". Jaha, det var det också. "De som har sick-sack på ryggen, är det de som är huggormar" frågar hon sen. Jag nickar tyst.

Till råga på allt lyckas jag riva upp ett antal myrbon när jag gräver runt bland grästuvorna på berget. De springer runt med sina ägg och när de precis lugnat sig lyckas jag gräva upp deras nya hem. Jag undrar för övrigt hur de gör när de ska hitta ett nytt hem. Och om någon hittar den perfekta gläntan att bygga bo i, hur kommunicerar han till de andra: "Hörrni killar, jag har hittat värsta platsen. Kom hit med ägg och lite barr så bygger vi!"

Nu är jag i alla fall åter i la stada och jag hoppas att jag inte fått med mig några husdjur hem. Inga fästingar i alla fall.

Det är verkligen väldigt trevligt på jobbet. Idag har jag gjort så sjukt tråkiga och enformiga saker som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Men ändå. Det är sköna människor som jobbar där. Det är bra stämning för det mesta. Dessutom är det skönt att sitta i ett rum med lite andra människor. Några sitter själva i rum. Jag fick ju dela med de bra personerna dessutom. Jag slapp den som snackar hur mycket som helst men aldrig lyssnar, jag slapp rökaren som luktar lite väl mycket just rök och jag slapp den som är lite väl trög när det gäller att förklara något. Så jag fick sitta med två sköna, trevliga personer. Idag fick vi sommarpresenter från chefen. Då fick jag ändå blommor när jag började i måndags och jag har med andra ord bara jobbat en vecka och föräras ändå med en sommarpresent. Vi fick böcker som var anpassade efter person. Jag fick en mycket uppskattad bok. Eric Ericson i "Brev till samhället" skriver brev till diverse företag och myndigheter med galna förslag eller helt enkelt bekräftelser på saker han tänker/ska göra eller något han sett eller hört. Dessa myndigheter svarar på breven helt allvarligt. Den är mycket underhållande att läsa. Den är lite som Hassan fast i bokform. Chefen var lite osäker på vad jag skulle gilla, men detta bokval var mycket bra.

Så överlag har det varit en bra dag. Jag har fortfarande inte klarhet i om jag kommer att komma fram till landet inatt dock. Jag hoppas att det inte ska vara allt för mycket köer in i Norrtan vid 22-tiden, för jag har bara 20 minuter tills min anslutande buss går. Men i värsta fall får jag väl sova på gatan.

Varför gör hon det så bra? Det är som att jag fortfarande måste uppfostras. Eller i alla fall känns det precis som när jag var barn. Min mamma säger alltid nej när jag föreslår något nytt. Om det handlar om något nytt som ska bakas, lagas till, drickas eller bara företas så är det alltid ett besvärat "neej". Som att det vore det jobbigaste i hela världen. Inte konstigt att mitt liv som ung var väldigt enkelspårigt. Glass betydde top hat, pizza var calzone, chips var dillchips, något till fikat innebar mazarin, saft var hallonblandsaft. Tills jag var kanske 10 år hade jag aldirg ätit andra chips än dillchips. Jag visste inte heller att det fanns andra pizzor än calzone så jag blev yterligt förvånad när pizza senare kom att innebära capriciosa. Jag tror att denna enkelspårighet gjorde det lättare att leva för mina föräldrar, livsvalen blev färre och intrigerna likaså. Men livet blir ju så slätstruket om man aldrig provar något nytt. Min mamma är likadan än idag. När jag föreslår att vi ska laga till något som jag letat fram på nätet får jag alltid det där nejet. Sen brukar hon ringa upp igen efter ca 5 minuter och ha ångrat sig. Det är nästan det som fascinerar mig mest. Det är som att hon egentligen vill men inte vill uppmuntra mig. Eller så kommer hon på att det kanske vore kul ändå. Vore det inte roligare att säga ja och sedan inse att det var ett misstag efter att maten blivit misslyckad. Då har man i alla fall försökt. Eller åtminstone uppmuntra förslaget men inse att det finns probem att lösa i det. Jag vet att jag är likadan ibland, och det stör mig. Jag arbetar verkligen hårt med det. Ibland säger jag ja till saker fast jag vet att jag inte vill - bara för att inte säga nej till allt. Då får man ju aldrig uppleva något nytt.

En komips till mig tillagar alltid nya rätter hela tiden med recept hon hittar lite varstans. I början var jag så imponerad över att hon vågade prova allt möjligt nytt. Sen insåg jag att det var en del i min begränsade barndom som gjorde att jag inte såg det som en naturlig del i utvecklingen. Vi fick blodpudding hemma ca tre dagar i veckan. Första gången jag åt broccoli hemma hos en kompis blev jag helt lyrisk över denna lilla goda bukett grönsaker. Vem har sagt att barn inte gillar broccoli? Saken är den att jag äter nästan allt. Jag är väldigt okräsen. Till och med blodpudding får jag ner nu för tiden (efter ett uppehåll på ca 15 år). Däremot skulle jag aldrig tänka tanken på att ta en mazarin till kaffet. Inte ens om jag erbjöds en mazarin i något sammanhang (när det nu skulle vara, jag vet ingen som äter dem) skulle jag äta den. Men i övrigt äter jag nästan allt. Människor brukar tycka att det är kul att bjuda mig på mat för att jag äter precis allt. Det kanske beror på att mina smaklökar fick så begränsat med stimuli som barn. Men jag tror att jag varit lika glad i mat som liten om jag bara erbjudits lite variation. Jag minns att jag gillade att äta hos bekanta till mina föräldrar för att det alltid bjöds på så god mat.

Jaha, så jag önskar att jag kunde få lite fler ja. Framför allt hoppas jag att jag aldrig ska bli en notorisk nejsägare. Jag tycker verkligen att det suger att ständigt få de där nejen. Ja till förändring, ja till mat!

Det känns som att jag har ett sommargym. På somrarna stänger nämligen "mitt" gym och då måste jag gå till det andra, stora, sommaröppna gymmet. Jag gillar det inte riktigt men det har ju sina fördelar. Det är många fler maskiner - framför allt vad gäller konditionsmaksiner som cyklar, löpband och trappmaskiner. Men något annat som är riktigt positivt är att det ligger som i en oas. När jag gick in (från sommarentrén förstås) så såg jag mig omkring. På den stora gräsmattan utanför ligger det två pooler med en gigantisk läktare till den ena. Ovanför den ser man bara träd och några hus som sticker fram. Husen har lite av en grekisk framtoning vilket gör att man verkligen skulle kunna tro att man är i Grekland. Själva badhuset är så stort att man inte ser den stora bilbron som går bakom den. I ryggen har jag dessutom vatten på riktigt. Det är rätt maffigt och himla mysigt när allt är prunkande grönt. Idag var det dessutom mulet och nästan åska i luften så det var fuktigt och kvavt. Det gjorde att träden kändes ännu grönare och atmosfären än mer grekisk. Jag kom alltså på att jag gillar mitt sommargym. Det ger mig kanske större anledning att vistas där lite mer än vad jag gjort tidigare somrar. Jag jobbar visserligen, men jag har ju inte ett enda måste efter jobbet nu när skolan är slut. Så att öka på muskelmassan i sommar tycker jag känns som ett bra mål.

Det är sol idag och äntligen kan jag faktiskt ta mig tid att njuta lite av den. Min första semesterdag kan man väl säga. Imorgon är min sista. Hmmm... Ja, man kan ju inte få allt. Sen ska det målas fönster på landet så det skvätter om det. Men det är ju ganska avkopplande iaf, dessutom får man vara ute.

Idag blir det sommaravslutning med bandet. Gosa lovade att köra en hård match med Jack. Det blev ju kul sist han gjorde det. Han klunkade i sig rätt ansenliga mängder och somnade sedan till på golvet. I taxin hem lyckades han paja diverse strängar på gitarren och sedan kliva av vid St Görans sjukhus istället för hemma i Vasastan. Det är sällan vi får se honom sådan, men det är alltid bra underhållning. Själv drack jag ju öl igår så jag kanske ska ta det lite lugnt. Sov dock bra ändå och vaknade dessutom utvilad och utan bakfylla. Det är helt godtyckligt hur jag kommer att må efter öl. Ibland är jag en väldigt slagen hjälte efter bara tre öl. Ibland klarar jag mer och mår hur bra som helst. Jag fattar inget. Men det har väl med dagsform, matintag och hydrering att göra. Jag vill ogärna vara bakis min sista lediga dag dock.

Äntligen är den inlämnad! Jag snackar förstås om uppsatsen. Min tillförordnade examinator lät väldigt glad över att jag var glad och lättad över att jag var lättad. Och jag har verkligen lyft stora stenar ur mitt system. Jag kan andas, mitt hjärta slår i normal frekvens, jag kan sova, jag kan äta, jag springer inte fram på gatorna. Jag är helt enkelt lugnad. Jag vet förvisso inte om jag blir godkänd, men det ligger inte heller i mina händer just nu. Nu ska jag förhoppningsvis aldrig behöva nämna den igen på den här bloggen. Allt jag behöver är att se ett litet G på kursweben.

Enough about that! Idag skulle jag äntligen i godan ro få ligga i solen. Då började det förstås att regna. Jag och Maria skulle gå på parkteater. Men vi fick hålla till godo med grekisk mat och öl. Inte fy skam. Ölen var f.ö. inte grekisk utan tjeckisk. Men god. Jag har dessutom passat på att städa idag. Det var minst tre veckor sen jag städade. Så skönt! Det tog inte särkskilt lång tid, men jag bara lät mig slippa ha ångest över annat. Jag har också haft tid att arrangera en låtlista idag. Det är mycket -93 just nu. I lördags definierade vi dansen för -94. Vi blev helt galna när vi kom på den. Helt grymt körde vi den i trio. Det verkar ha lett till en del skratt i alla fall. Vi definierade en del andra årtals dansrt också. Sånt är så grymt! Jag älskar definitioner.

Jag behöver inte tänkta på plugg på två månader nu. Jag borde ju vara helt överlycklig. Men det innebär samtidigt att jag måste jobba. Vilket är egentligen värst. Jag tänker ur sovsynpunkt. Det återstår att se....

Vad ska man säga? Dramatiken verkar fortsätta vad gäller mitt uppsatsskrivande i alla fall. Jag har försökt få tag på min examinator sen i torsdags för att försöka mjölka honom på kommentarer och om jag alls kommer att kunna bil godkänd. Idag åkte jag till skolan för att försöka få tag på honom. Då visade det sig att han dragit till andra sidan jorden. Jahapp! Han kommer inte tillbaka förrän i augusti. Nähäpp! Ska jag vänta tills dess innan jag kan få sova gott om nätterna och återfå min aptit. I don´t think so! Jag hittade lite oväntat min handledare istället och förökte mjölka honom på detaljer från betygsmötet. Han lät nästan arg när han sa "Ja, inte kommer du att bli underkänd i alla fall". Återigen invaggades jag i någon falsk trygghet. Men han verkade i alla fall stå upp för mitt arbete, vilket kändes skönt. Men när jag senare e-postade kursansvarig lärare så var det förstås andra tongångar. Jag blir godkänd med reservation. Det innebär att jag måste ändra det som min examinator påpekat. Saken är bara att det främst var min opponent som påpekade. Hennes kommentarer har jag använt som facit. De var fantastiska. Men examinatorn sa ju egentligen inte emot henne. Han blajjade lite vagt om topiker. När jag frågade hur han tyckte att jag skulle ta in dem så sa han bara att de var lite sådär vaga vilket kunde göra dem användbara. Det bekräftar bara det som jag lärt mig under min utbildning - retorik är vagt, flummig och utnyttjas med fördel i dunkla syften. Det är vad mina lärare fått mig att förstå. Retorik är så flummigt att de själva på institutionen är mycket oense om vad det egentligen är. Än mer är de oense om vad en uppsats i retorik bör innehålla, vilka metoder som är användbara, vilket material som är kompatibelt och huruvida respons faktiskt är viktigt när man skriver en uppsats. Ja, jag har i alla fall lärt mig väldigt mycket under den här kursen. Det kan jag inte sticka under stol med. Framför allt att jag längtar bort från deras retorikdoxa. Jag vill skapa en egen doxa där retoriken är vacker, oantastlig och ett verktyg för utveckling snarare än inveckling.

Det har inte varit en jättebra helg precis. I fredags satt jag och grät över hur mycket jobb jag skulle behöva lägga ner på uppsatsen de närmaste dagarna. När jag hade ömkat klart var det bara att hugga in. Jag jobbade 4 timmar på fredagen, till sena kvällen. Jag satt och var så kaffestinn att jag nästan inte kunde skriva. Igår, lördag, gick jag upp halv 9 efter en natt utan särskilt mycket sömn. Jag satt och skrev så fingrarna blödde tills jag skulle iväg på kvällen. Idag skulle jag ha fått ledigt på grund av bakfylla. Men någon som är värre än bakfylla är bakfylla i kombination med ångest. För att bota det senare satte jag mig alltså framför datorn igen. Trött och bakfull går det inte heller jättebra att skriva. Men jag har väl fått lite gjort i alla fall. Jag hoppas på att få några dagars ledighet i veckan och det är det som peppar mig. Däremot vet jag inte om det ens är realistiskt att jag kommer att få det här gamla uppsatshärket klart. Min examinator har ännu inte hört av sig och jag vet inte om han hade tänkt underkänna mig rakt av bara. Förhoppningsvis reder det ut sig lite imorgon. Det vore helt fruktansvärt om jag har suttit och gjort om hela mitt metod- och analysavsnitt for nothing. Jag hoppas jag ska kunna sova lite inatt i alla fall. Jag brukar komma på brister i uppsatsen och vakna upp med ett ryck. Det gjorde jag även innan slussen. Den fick mig att känna falsk trygghet. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Ge mig styrka!

Så var då den stora dagen här och förbi. O.p.p.o.s.i.t.i.o.n.s.d.a.g.e.n. Dagen D. Ångestdagen. Även okärt barn har många namn. Jag var så sjukt nervös inför min opposition. Anna, min opponent, satt och viskade saker till mig innan som inte precis var lugnande. "Hanna, det gick lite fort att skriva den här va?" Ja, jo det kan man säga. "Ingen skriver en C-uppsats på tre veckor", de bevingade ord som min käre handledare uttryckte innan jag kommit igång. "Hanna, det märktes med tanke på ditt ethos". Det var nästan det värsta. Mitt ethos är knäckt på grund av en halvers uppsats som jag skrev utan handledning. Det ethos jag arbetat så hårt på att upprätta och underhålla. Är allt förbi?

Ja, kommentarerna var många och ganska hårda, i alla fall för att vara mig. Jag är liksom inte en person som misslyckas. Om risken finns att jag ska det så åtar jag mig hellre inte en uppgift. Men räddningen verkar i alla fall finnas till hands. Det känns ju tryggt även om det innebär att jag inte kommer att vara ledig alls framöver. Som jag sett fram emot att slippa tänka på den här jäkla skiten. Jag undrar bara var min handledare fanns när jag behövde honom. Idag var han förstås lika lugn som alltid och log så omtänksamt mot mig. Han sågade för övrigt en annan persons uppsats vid knölarna verkligen. Det innebär ändå att han kan vara hård. Men varför var han inte det mot mig? Det är så dags att få de här kommentarerna nu. Det kunde ju ha fått ske lite tidigare.

Puh, den här dagen har verkligen varit tuff. Har varit i skolan från 9 till 15.30 och lyssnat på/deltagit i diverse oppositioner. Det var i och för sig bitvis kul och ganska givande, men det är riktigt jobbigt. Jag hoppas jag kommer sova tryggt inatt och inte gräma mig allt för mycket. Någon som har en bra idé om var jag kan hitta den ultimata definitionen av doxas innebörd? Ett ord jag älskar och använder frekvent. Men min definition är nog inte den mest vetenskapliga. Give me strength!

Landet - stan är en av de största dikotomierna i mitt liv.  När det är varmt och soligt är det ett svårt beslut om jag ska åka till landet eller inte. Det finns stora fördelar i att man kan vara ute hela tiden utan att göra något särskilt med någon särskild. Man behöver inte heller fundera på att packa med sig en massa grejer när man ska ut och det är inte ett problem vad man ska ha på sig. Det är bara att gå in i huset om man behöver något. Mycket enkel tillvaro dagtid. Nackdelarna är att resan tar mig nästan 3 timmar från dörr till dörr. Det innebär att jag antingen måste börja i ottan om jag vill vara där på dagen eller också åka senare på kvällen för att sikta på nästa dag. Det är olidligt att sitta i den där bussen mitt på dagen i den gassande solen. Andra nackdelar med själva tillvaron där är att jag har en obekväm säng som jag sover rätt dåligt i, jag har ingen möjlighet att handla själv vilket innebär att jag måste äta det som erbjuds av mamma (inte alltid det roligaste och det passar nästan aldrig den cykel jag för stunden befinner mig i) och dessutom jag måste hänga med mamma hela dagen - något som kan göra den lungaste människan galen. I övrigt gillar jag landet: tempot, konceptet, närheten till naturen. Fördelarna med stan är då de motsatta från det som är nackdelarna med landet: jag har världens skönaste säng, jag får äta vad och när jag vill, jag får vara själv och bestämma själv och jag har hela tiden nära till något jag kan tänkas behöva. Ok, jag vet. Jag är verkligen alldeles för bra på att vara själv. Men samtidigt är staden liksom som gjord för ensamtillvaron. Jag tror bara att jag har anpassat mig extremt bra till den.

Idag ska jag dock åka till landet. Hörs senare - läs: när jag inte står ut på landet längre.