Hannas Plats

Varför gör hon det så bra? Det är som att jag fortfarande måste uppfostras. Eller i alla fall känns det precis som när jag var barn. Min mamma säger alltid nej när jag föreslår något nytt. Om det handlar om något nytt som ska bakas, lagas till, drickas eller bara företas så är det alltid ett besvärat "neej". Som att det vore det jobbigaste i hela världen. Inte konstigt att mitt liv som ung var väldigt enkelspårigt. Glass betydde top hat, pizza var calzone, chips var dillchips, något till fikat innebar mazarin, saft var hallonblandsaft. Tills jag var kanske 10 år hade jag aldirg ätit andra chips än dillchips. Jag visste inte heller att det fanns andra pizzor än calzone så jag blev yterligt förvånad när pizza senare kom att innebära capriciosa. Jag tror att denna enkelspårighet gjorde det lättare att leva för mina föräldrar, livsvalen blev färre och intrigerna likaså. Men livet blir ju så slätstruket om man aldrig provar något nytt. Min mamma är likadan än idag. När jag föreslår att vi ska laga till något som jag letat fram på nätet får jag alltid det där nejet. Sen brukar hon ringa upp igen efter ca 5 minuter och ha ångrat sig. Det är nästan det som fascinerar mig mest. Det är som att hon egentligen vill men inte vill uppmuntra mig. Eller så kommer hon på att det kanske vore kul ändå. Vore det inte roligare att säga ja och sedan inse att det var ett misstag efter att maten blivit misslyckad. Då har man i alla fall försökt. Eller åtminstone uppmuntra förslaget men inse att det finns probem att lösa i det. Jag vet att jag är likadan ibland, och det stör mig. Jag arbetar verkligen hårt med det. Ibland säger jag ja till saker fast jag vet att jag inte vill - bara för att inte säga nej till allt. Då får man ju aldrig uppleva något nytt.

En komips till mig tillagar alltid nya rätter hela tiden med recept hon hittar lite varstans. I början var jag så imponerad över att hon vågade prova allt möjligt nytt. Sen insåg jag att det var en del i min begränsade barndom som gjorde att jag inte såg det som en naturlig del i utvecklingen. Vi fick blodpudding hemma ca tre dagar i veckan. Första gången jag åt broccoli hemma hos en kompis blev jag helt lyrisk över denna lilla goda bukett grönsaker. Vem har sagt att barn inte gillar broccoli? Saken är den att jag äter nästan allt. Jag är väldigt okräsen. Till och med blodpudding får jag ner nu för tiden (efter ett uppehåll på ca 15 år). Däremot skulle jag aldrig tänka tanken på att ta en mazarin till kaffet. Inte ens om jag erbjöds en mazarin i något sammanhang (när det nu skulle vara, jag vet ingen som äter dem) skulle jag äta den. Men i övrigt äter jag nästan allt. Människor brukar tycka att det är kul att bjuda mig på mat för att jag äter precis allt. Det kanske beror på att mina smaklökar fick så begränsat med stimuli som barn. Men jag tror att jag varit lika glad i mat som liten om jag bara erbjudits lite variation. Jag minns att jag gillade att äta hos bekanta till mina föräldrar för att det alltid bjöds på så god mat.

Jaha, så jag önskar att jag kunde få lite fler ja. Framför allt hoppas jag att jag aldrig ska bli en notorisk nejsägare. Jag tycker verkligen att det suger att ständigt få de där nejen. Ja till förändring, ja till mat!