Hannas Plats

I helgen ska jag umgås med min familj i kvadrat. Vi ska mysa på landet samtidigt som vi målar fönster. Jag lovar att bråk kommer att uppstå kring något och att männen (som är underrepresenterade rent kvantitativt) kommer att gå vinnande ur det på ett eller annat sätt. För trots att de är två och vi kvinnor fyra så vinner de när det gäller åsikter. Inte för att deras är bättre men för att de låts vinna. Inte av mig självklart, men av överheten, det vill säga mamma. Hon har störst förtroende för dem och det retar gallfeber på mig. Det är knappast på grund av sakkunskap - vi har alla jobbat i familjens färghandel många somrar. Det är något annat - att jag är yngst, tjej, singel eller student. Jag tror att det är för att jag är tjej. Jag får aldrig förtroendeuppdrag och ombeds aldrig om hjälp - såvida det inte gäller att diska, laga mat eller städa. Är inte det jäkligt märkligt? Jag har en massa andra kvaliteer och jag besitter en massa kunskap som inte de andra gör. Jag är faktiskt den enda i familjen som läst vidare. Men är det någonsin någon som ber mig om hjälp? Nej! Jag känner mig helt klart obehövd. Sen händer det att bröderna pustar och stönar om jag ber dem om hjälp någon gång. Men jag tror att de innerst inne tycker att det är skönt att jag behöver dem. Jag kan inte minnas att de någonsin bett mig om hjälp. Jo, när vi umgåtts, men då har det mer handlat om att de har uppmanat mig till att göra något i form av en fråga. Det är inte den typen av hjälp jag menar. Min svägerska bad min faktiskt om hjälp en gång när hon skulle skriva ett tal. Jag gjorde det gladerligen. Det är sånt jag älskar att göra och jag tror att hon blev behjälpt av mina svar. Är det för att de är män som de har svårt att be mig? Eller är det för att jag är kvinna?