Hannas Plats

Dubbel. Svävande. På jakt.

 

Det finns något som jag har kommit att bli kräkfärdigt trött på: lagom medelålders och Stockholms-centrerade män som busar runt i lättsamma men smarta TV-program och får en hel halvtimmes programtid utan att bli avbrutna. Inte för att programmen är dåliga, tvärtom. Jag tycker att idéerna bakom Alla är fotografer, Historieätarna och Svett och etikett bland annat är både geniala och småputtriga. Vi lär oss något nytt samtidigt som vi blir lätt underhållna. Det jag undrar är: var finns samma programidéer där kvinnor eller får busa runt och vara tokroliga (inte i Stockholm), lagom utlämnande och samtidgt göra smart TV?

 

Nu tänker ni kanske: Men Lotta Lundgren i Historieätarna är ju kvinna i alla fall. Ja, och hon är fantastisk. Det är bara väldigt synd att Erik Haag ska vara med i samma program och tramsa sönder det och prata och störa när Lotta gör saker i rutan. 

 

Programmen med enbart kvinnor i samma typ av genre kanske finns. Kanske är det jag som genrebestämmer dem på andra sätt eller som helt enkelt missat dem?

 

Om de finns: tipsa mig gärna.

 

Om inte: please ta fram dem nu. Annars kan jag ge er några idéer, jag råkar ha massor på lager. 

 

 

De senaste veckorna har jag passat på att turista runt i hemstan. Jag har försökt se den från nya perspektiv och vinklar. Samma vyer är det ju i stort, av de uppenbara anledningarna. Men jag tycker ändå jag lyckats hitta lite nya platser och abrovinklar.

 

Hundar, älven, von oben och von unten verkar ha varit temat. Och evig sol förstås. 

 

I min ungdom var det mest alternativa människor som handlade på second hand. Jag var ibland på Myrorna och rekade, men lyckades nog aldrig riktigt hitta något. Det är svårt. Det kräver tålamod och någon form av strategi.

 

På senare tid har second hand blivit vintage, som låter lite mer flådigt. Men det har också blivit mer utspritt, både att handla och att lämna in till second hand-försäljning.

 

Och jag har blivit en bättre second hand-handlare. Så gott som alla möbler på senaste halvdecenniet har inhandlats i loppissammanhang. Dels för att jag gillar gamla möbler som är tunga och genuina, dels för att jag gillar tanken på återbruk. Faktum är att jag verkar ha tumme med loppisguden. Varje gång jag tillber den och ber om något tycks jag finna det också. Särskilt när det gäller möbler. 

 

Framför allt har jag blivit loppisbiten. Jag tycker själva jakten är kul. Jakten på fina saker. Jag tycker också att det känns okej att konsumera saker som redan är, så att säga, konsumerade. När jag hittar något så svider det inte i konsumtionssjälen om jag hittar det på loppis. Ångrar jag mig får det återgå i loppiskosmos. Hittar jag dessutom kläder som sitter bra så är det som att jag måste köpa. Jag har hittat två par byxor som sitter som en smäck, för runt 50-lappen styck. De ser nästan oanvända ut. Det är väl konsumtionens baksida för vår planet, att människor köper saker utan att sedan använda dem. Men för second hand-galningar som mig är det ju fyndläge.

 

Går det att leva hela sitt konsumerande liv i andrahandshandeln?

 

Jag har fått en ny bästis. Sofia II kallar jag henne. Hon har fått mig att överväga att bli modebloggare. 

 

Att leka med dockor är tydligen något som jag aldrig kommer bli för gammal för. Dockan har bara vuxit. Det är väldigt praktiskt eftersom det innebär att vi kan ha samma kläder, Sofia och jag. En annan lite lustig grej som slår mig är att min docka som barn hette (och heter fortfarande) Sofie. 

 

Temat på Hannas mode är egensytt, second hand och återbruk. 

 

När jag var i Istanbul såg jag rosa akustiska gitarrer i varje musikaffär jag passerade. I Sverige verkar det betydligt svårare att få tag på en rosa gitarr. Men jag har gjort ett tappert försök.

 

Den första jag blev anvisad hette Cupido. Den var mycket riktigt rosa och hålet till resonnanslådan hade formen av ett hjärta. Nej.

 

Med nästa gitarr jag blev anvisad medföljde klistermärken i form av fjärilar. Jaha?

 

Vem har misshandlat dessa gitarrer?

 

Varför måste färgen rosa vara detsamma som kärlek, hjärtan och fjärilar?

 

 

Och hur kommer det sig att det i musikaffären fanns gitarrer i lite alla möjliga färger, men inte i just rosa. 

 

Jag känner mig faktiskt lite förvånad över detta. Är rosa och gitarr så inkompatibelt? Framför allt: är rosa en så farlig färg? I Sverige 2015.

 

Ibland drar jag på mig min cylinderhatt och går ut som en kvinniska med hatt. 

 

När jag var liten brukade jag ägna julloven åt att bygga tändstickshus. Det var en tid då det fanns mycket tändstickor hemma antar jag, mycket tid och säkerligen en hel del innesittarväder. Så det var en perfekt sysselsättning att ägna sig åt i skrivbordslampans sken där på flickrummet.

 

Jag har alltid gillat att skapa hus. Jag hade ett dockhus och det bästa jag visste var att möblera om i det. Jag gjorde egna hus åt mina barbies. Jag hade lådvis med rutade kollegieblock som jag fyllde med ritningar av hus uppifrån. Det var nästan så att jag trodde att jag skulle bli arkitekt, så fascinerad var jag av hus av olika slag. 

 

Det här är något jag kände att jag behövde återuppta. Inte minst för att jag fick alldeles för få relevanta träffar när jag sökte på just tändstickshus. Så här har ni mitt bidrag. Mitt nutida tändstickshus. Jag känner att det finns utrymme för förfining. Men någonstans måste jag ju börja. 

 

2014 är till ända. Lika glad är jag för det. Som tidigare år (läs om 2013, 2012, 2011, 2010 och 2009) ska jag försöka sammanfatta det.

 

Det är ett år som har varit ganska tufft för mig, men också med inslag av mycket fint. Det har kantats av mer sjukdom än jag är van. Många resor till vackra platser. Möten med fina människor. Nya fina sociala sammanhang. Men också av tunga avsked. Bäst skulle det kanske kunna sammanfattas med en låtlista med Abba som har varit min följeslagare hela året. 

 

 

Under vintern såg jag stjärnor. 

 

Kreativiteten bubblade, gamla saker fick nytt liv och mina foton hamnade på väggarna

 

Inget kunde nog ha gjort min julafton mer magisk än att jag fick se norrskenet (samt förfrysa fingar och tår). Eller är det spåren efter tomens släde?

 

Det är vackert ute nu. Mycket vackrare än det var för ett år sedan. Då fann jag inga anledningar som helst att vara ute och fota. Nu är jag ute dagligen. Förfryser fingrarna och är ute och trampar i djupsnön för att hitta lustfyllda vinklar och perspektiv. 

 

Jag har julpysslat i år. Jag har gjort egna julklappar. Eftersom jag anpassat presenten färgmässigt till mottagaren blev den turkos. Det är märkligt, för egentligen är det en fin färg. Men den är verkligen inte min. Tygbitarna som blev kvar skaver just nu i min tygkista. 

 

Vilken är din favoritfärg?

 

Hösten har bjudit på en hel del fototillfällen. Här är några. Det går att urskilja vissa intressen när jag fotar. 

 

Jag har kommit att känna mig mycket nöjd med min nya hudvårdsserie, som jag kallar face-guck. Det är produkter som funkar, som är anpassade för min hud och som är naturliga. 

 

Goda är de, pepparkakorna. De luktar fantastiskt. Men pass på, för det är inte bra att äta för många. Inte ens om de ser ut som kängurur.