Hannas Plats

Det blir lite metabloggande här. Bloggen vill fortfarane inte riktigt visa kommentarerna i själva bloggen. Så det är bara jag som får ta del av vissa. Det irriterar mig. Skärpning snart!

Annars är det en lite småtragisk fredagkväll med den alldeles för tragiska filmen Hundtricket på tv. Jag är ledsen, men Linus Wahlgren och Alexander Skarsgård framkallar inte minsta lilla känsla hos mig.

Dessutom känner jag att jag måste blogga i kapp i förväg. Nästa vecka kommer det att bli andra bullar. Inget fritt bloggande på dagarna. Det är som att jag bloggar nu i förebyggande syfte, med en svag känsla av panik i magen. Hur mycket abstinens ska jag ha nästa vecka när jag jobbar på dagarna?

Jag vill inte skriva fler inlägg om nedstämdhet. Men det blir nog ett till.

Jag antar att det är bättre att veta säkert än att leva i osäkerhet. Det är bättre att veta vad jag ska förvänta mig av morgondagen och veta hur jag kommer att må imorgon. Jag kan gå och lägga mig med obehag i kroppen och veta att jag kommer att vakna likadan. Men det kommer att lätta för varje morgon. Och till slut bli bra. Jag läker, alltså finns jag.

Min kropp har ingen energi längre just nu. Inga fler tårar. Bara ett stort lugn. Somna tryggt i min varma, mjuka säng på min egen arm och förhoppningsvis inte vakna tidigt av värk i magen och hjärtat. Imorgon kanske det har gått över.

Vad ska jag säga? Jag känner mig helt slut. Mina ögon känns torra och trasiga, min kropp trött liksom inombords och min näsa rinner konstant. Det är vår. Och jag medicinerar mot våren. Men vissa saker går inte att komma undan. I ögonen känns det som att jag var uppe 5 imorse och har sprungit maraton i motvind sedan dess, i kroppen också för den delen. Men jag fick faktiskt sova nästan till 8. Pollen, pollen... Det måste vara det, annars är min kropp på väg att krascha. Och det vill jag helt enkelt inte.

Stora skälvan återkom igår. Jag var trött som ett as men kunde inte riktigt tillåta kroppen att slappna av. Så en lång dag och ett hårt balettpass sitter fortfarande kvar i kroppen idag, fast det skulle varit bortsovet vid det här laget.

Får bära på det en dag till då.

Det är pensionärsvarning på mig idag. Har känt mig lite som Staffan. När jag gick till dansen kändes det som att jag hade håll hela tiden (i tio minuters promenad). När jag kom fram och det inte släppte insåg jag att det måste vara något annat.

Jag tror att jag sträckt över revbenen för det är helt ömt där. Jag fick gå extremt långsamt på väg hem, som en tant. Det är precis som ett håll som inte släpper. Jag var bara glad över att vi mest arbetade armar på poppingen idag. Om jag hade behövt studsa runt hade jag nog inte överlevt.

Det här påverkar liksom hela min torso. Och hela min kropp. Hur lyckades jag med detta mellan fotöljen och promenaden. När jag drog på mig jackan? När jag studsade ner för trapporna? - när jag knöt skorna?? Oavsett är det lite pensionärsvarning. Erkänn! Ingen skadar sig sååå lätt.

Jag har inte snusat på ett helt år nu, har inte köpt en dosa. Förut var jag en notorisk festsnusare i ganska många år. Men ibland önskar jag att jag hade en stor last att hänge mig åt. Jag skulle behöva en rejäl portion dekadens vissa kvällar för att riktigt komma ner på de där lågvattenmärkena. Då kanske jag skulle kunna uppskatta den här halvaktiga tiden jag går igenom just nu lite bättre.

Jag önskar att jag skulle vilja:
- sitta och kedjeröka mig igenom paket efter paket med cigaretter
- hälla i mig glas efter annat med whiskey och boffa cigariller i min ensamhet tills jag däckade på mattan
- snusa tills läppen kändes som läder
- käk godsaker så att jag inte kunde somna av allt socker i blodet och magen som stod i fyra hörn

Men jag har faktiskt inte sug efter något av det. Kanske jag ska ta som ett sundhetstecken. Det skulle bara vara skönt att få känna på lite dekadens ibland.

Jag har haft ett stort lugn i kroppen den senaste tiden. Det är nu som bortblåst. Ersatt med små myror som springer runt överallt och killar mig inombords. Igår var jag otroligt trött och det skulle inte bli några problem att somna. Men med för mycket socker i blodet, tankar i huvet och snor i hjärnan kan vem som helst med lätthet ligga vaken. När oron besätter min kropp blir jag som en tickande bomb. Igår tickade det så högt att jag inte kunde somna.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag känner mig otroligt osäker just nu. På allt. Är det verkligen läge att börja revidera allt jag är och allt jag står för just nu? Det måste väl finnas bättre saker att göra med min tid.

Kom att tänka på karma också i allt det här. En dag trodde jag att jag fick en guldstjärna i mitt karma för att jag gjort något bra. Men det är som att jag glömmer bort att karma räknar in ens handlingar i hela det stora och ska göra gott åt alla. Och i så fall borde min handling bli totalt förkastad och mitt karma vara på botten. Kanske förtjänar jag att må lite dåligt ändå.

Ibland så funderar jag över om jag inte borde strunta i allt här och ge mig iväg. Jag tror att jag har ett sånt där koppel med lång räckvidd och vinda så att jag kan springa fritt även om jag vet var jag hör hemma. I så fall kan jag väl bara få dra iväg ett tag och känna hur det känns och förtränga allt som är här. För det som är här är bara jobbigt just nu. Det finns liksom inget stabilt fundament som håller mig upprätt. Inget som är som det är vad som än händer.

Mitt liv just nu är som att sitta i en bubbla som det blåser i, och jag har stora högar med papper som jag ska försöka hålla fast, vilket är omöjligt eftersom jag bara har två händer och två fötter. Paprena börjar liksom blåsa runt i den där bubblan och skär mig hela tiden i ansiktet när de blåser förbi mig. Det är bara som ett stort kaos och högarna blir mindre och mindre och paprena i luften bara fler och fler.

På något vis måste jag ändå känna mig bekväm i bubblan eftersom jag fortfarande sitter kvar i den. Jag undrar fortfarande vad jag väntar på. Är det inte alls bättre utanför bubblan? Är det så här det är - i livet?

Varför nöjer jag mig med detta? Jag vet att det måste finnas bättre.

Huvudvärk, feber och halsont. Var det så jag skulle känna mig idag? Nej, vad jag minns var det inte beställt. Feberdrömmar inatt igen. Jag grät, förstås. Har blivit lite av en vana under nätterna. Jag ställde inte ens klockan imorse för att få sova tills jag vaknade. Jag vaknade ändå vid 9. För mycket oro i kroppen när man ska sova med halsont. Idag blir det nog en liten promenad till apoteket för att se va de har att erbjuda i halsavdomnande väg.

Det är nu jag önskar att jag var utomlands. I Israel på kibbutzen när man blev sjuk fick man gå till sjukstugan. Där fick man lite blåa eller gröna piller som man tog och sedan blev frisk. Mirakel varje gång. Lite såna piller skulle jag behöva nu. Undrar om det är för överdådigt att flyga dit för att fixa lite över dagen?

Bra saker:
- Alpint på tv - visserligen om några timmar, men ändå
- Lunchen är klar och bara att värma
- Jag är inne på dag tre, det borde enligt någon slags logik innebära att det snart är över
- Jag gjorde en punkt till men vet nu inte riktigt vad jag ska skriva, jo, jag har ännu inte utvecklat öroninflammation (även om det känns nära förestående när jag känner efter i örat)

Vaknade tidigt av att jag gråtit i en dröm - igen. Verkar hända ofta nu för tiden. Jag hade ont i halsen dessutom. Som att det var något som växte i den. Har inte känt något tidigare så det här känns mycket oväntat. Har absolut inte tiden att bli sjuk. Det gör inte lika ont nu, men den känns helt tjock.

Jag har inte varit sjuk på typ två år, så det är väl lite på tiden. Jag tycker bara det är dåligt tajmat. Ska på balett ikväll och det kan jag inte missa. Får hälla i mig te hela dagen. Eller gå och köpa strepsils att trycka i mig.

Vad är det frågan om?

Det är så typiskt mig att försöka fixa med saker, misslyckas och sedan inse att det förstör något större i hela kugghjulet.

Jag behöver ett foto på mig att ha på ett terminskort. Så jag tänkte att jag kunde skriva ut en bild på vanligt papper i skrivaren. Jag behövde bara fylla på färg i färgpatronerna. Hittade rent av färg till dem och skulle bara mecka i den.

Bänd upp locket med kniv och hammare. De kan inte mena allvar, tänkte jag. Men det var verkligen enda sättet, så jag satte mig med stämjärn och hammare och började banka loss det. Det såg inte ljust ut precis. Men till slut så lyckades jag faktiskt bända upp locket. Bara det att underlocket också bänts upp. Det var inte så att jag kunnat förutse det eftersom locket var solitt och alltså inte gick att se igenom. Jag gjorde bara mitt yttersta för att få bort det. Jag tänkte att det säkert inte spelade så stor roll utan satte mig med kanyler för att spruta i färg. Kände mig typ som en narkoman som gjorde rent kanylerna i skumgummi (inte för att jag har någon erfarenhet av det, men...). Jaha, och sen började färgen förstås att blanda sig mellan behållarna och jag blev tvungen att kasta bort allt.

Nåja, det får bli en bild i svartvitt, tänkte jag. Spelar väl ingen roll.

Nä, bara det att min skrivare vägrar fungera om den andra behållaren inte värmer dess själ. Så nu är jag utan skrivare. Inte hela världen, den är rätt gammal, begagnad och kass. Men den skrev i alla fall ut ibland om man vänslades lite med den. Nu gör den inte det. Blinkar bara error. Typiskt!

Jag känner mig helt matt. Skulle ha sett till att packa och ha mig inför imorgon, men det har liksom inte blivit av. Min kropp orkar just nu inte ta tag i någonting. Jag hoppas att det går över tills imorgon. Jag ska på bröllop!! Jag kan inte vara energilös. Det går inte! Puh, orkar inte skriva mer ens...

Ryktesvägen har jag fått veta att vår gitarrist är svårt magsjuk. Jag träffade honom igår...

Alltså, någon magsjuka har jag inte tid med!! Jag ska på bröllop i helgen!

Går runt och känner mig allmänt svag. Förmodligen psykosomatiskt. Hoppas jag. Om några dagar antar jag att jag vet i alla fall. Suck.

Jag drabbades nyss av en riktigt obehaglig känsla. Jag känner mig klar med den här dagen. Och det är massor med timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig. Jag vet inte hur jag ska fylla dem. Jag tror aldrig att jag har råkat ut för det förut. Inte är jag det minsta trött heller så att jag skulle kunna gå och lägga mig ändå. Fy, ska det vara så här?

Det bästa man kan göra med bakisdagar är att sova bort dem. Det är skönt, praktiskt och tar bort en massa obehag för en. Aldrig lider jag av så mycket ångest som när jag är bakis, även om jag inte mår fysiskt dåligt. Vad som helst kan anfalla mig och ta stora tuggor av min själ och det är nästan värre än huvudvärk och illamående. Dessutom är det det sista jag behöver just nu. Jag tror att jag lätt kan få ångest över  eller bli stressad över andra saker i min livssituation som det är nu.

Men så fort jag vaknar upp imorgon vet jag att allt kommer att vara bra igen.

Det var nog lite för mycket igår tror jag. Hade först svårt att komma till ro i hjärnan. Sen blev hela min kropp som en hel oroshärd. Jag kände nog en vag molande oro över rapporten som jag skickade in igår. Det var ändå skönt att bli av med den. Men det verkar finnas oklarheter i dess uppbygnad som det verkar. Sitter just nu här och kallsvettas i efterdyningarna av en jobbig och orolig natt. Drömde för övrigt att jag paddlade över vatten i en minimal och bara halv eka (som gjorde att jag mest låg i vatttnet) medan mina bröder hade en egen eka var. Mycket vatten i drömmarna just nu.

Som en liten extra bonus har jag mycket som jag måste hinna göra idag. Dessutom har lunchen tidigarelagt vilket gör att mitt schema rubbas lite. Kan ha varit lite av ett stressmoment inatt också.

Men det ska sägas, jag sov trots allt inatt. Det  är en stor källa till glädje. Jag kunde lika gärna ha legat vaken hela natten och det hade knappast gjort någon glad. Även orolig sömn är sömn. Jag känner mig helt ok idag, förutom kallsvettningarna och att ögonen känns spända.

Den är tillbaka, som ett brev på posten. Jag är inte det minsta stressad för något, men bara det att jag inte har några direkta hålltider på dagen gör att jag får sovångest. Det är helt löjligt.

När jag jobbade sov jag som en stock hela tiden. Men jag var också väldigt trött på kvällarna eftersom jag gick upp så tidigt. Igår kväll var jag inte det minsta trött, men kom ändå lätt till ro. Däremot vaknade jag och låg vaken vid flera tillfällen inatt. Det känns onödigt och något som jag sällan sysslar med.

Idag gick jag upp tidigare bara för att i alla fall vara lite tröttare på kvällen. Är jag bara trött vet jag att allt jag behöver göra är blunda. Så måste jag skaffa mig lite fler saker att göra på dagarna. Lite fler hålltider. Det är dåligt med dem just nu. Vilket jag egentligen gillar, men det är ju det här med sömnen. Prioritera. Sömn är underbart, i alla fall när den dyker upp. Det är svårt att hitta sysselsättning på nätterna dessutom. Verkar dock inte min granne ha problem med. Därifrån kommer det ljud alla tider på dygnet.

Jag känner mig helt medtagen idag. Jag kände mig glad när jag gick hem igår, men idag är det bara mörker. Det är något som har gått sönder och magin är borta. Det är spänt och obehagligt och vi kan inte alls prata längre. Jag märker det på honom också.

Fördelen: Jag har passat på att få bättre kontakt med andra på avdelningen. Min andra handledare har fått ett större förtroende från mig. Vi har haft en samtal idag och det har vi inte haft mycket sen jag började här. Jag har ju tytt mig till honom och han till mig.

Jag vet inte om det är för alltid, det här. Kanske hinner vi prata idag, men det känns inte som förut.

Jag registrerar bottennoteringar i självkänslan idag. Det har varit så tungt. Jag har ändå tänkt att jag ska tro på mig själv hela dagen, framför allt när jag pratar med folk. Det fungerar i ca 10 sekunder, sen faller jag tillbaka i gamla mönster.

Nu undrar jag om det är för att jag tänker på det hela tiden som det blir värre, eller om det är för att jag just nu jobbar på det (försöker i alla fall) som det sker en tillfällig försämring i självkänslan (för att sedan öka och bli fantastisk). För jag tror aldrig jag har känt mig så här värdelös och obekväm i mig själv. Är det hela grejen att vara i arbetslivet kanske? När jag började jobba som ekonomiassistent som 20-åring kände jag mig aldrig så här dålig. Jag var full av tillförlit till min kapacitet och min person. Jag måste ha gått ner mig totalt de senaste åren. Jag undrar bara hur det gick till och vad som hände? Var det själva skoltiden som gjorde det, eller var det brist på umgänge och stimulans under skoltiden?

Jag börjar nästan misströsta. Kommer jag någonsin att känna mig bra och värdefull tillsammans med andra? Jag vet att jag kan en massa saker och har en hel del att tillföra. Men det är något som saknas ändå. Det är som när jag inte kan sova på nätterna och till slut känner att jag ger upp och skiter i det och ligger och stirrar i taket istället.

Babysteps, men går det framåt eller bakåt?

Jag har stött på en ny trötthet som känns lite obekant. Jag är trött redan när jag vaknar på morgonen trots att jag sovit som en stock. Så till den milda grad att jag nickar till på bussen till jobbet. Sen segar sig dagen fram medan jag dagdrömmer och mjuka fluffiga täcken och lena lakan. Det är helt fruktansvärt. Vad gör man?

Mina kvällar går åt till att sålla bort allt oviktigt så att jag kan göra så lite som möjligt. Jag orkar knappt gå och lägga mig på grund av allt som föregår sänggåendet. Skärpning nu! Var ska jag hämta ny energi mitt i veckan.

Det blir gymmet ikväll. Jag hoppas på endorfinregn .