Search & destroy
Jag registrerar bottennoteringar i självkänslan idag. Det har varit så tungt. Jag har ändå tänkt att jag ska tro på mig själv hela dagen, framför allt när jag pratar med folk. Det fungerar i ca 10 sekunder, sen faller jag tillbaka i gamla mönster.
Nu undrar jag om det är för att jag tänker på det hela tiden som det blir värre, eller om det är för att jag just nu jobbar på det (försöker i alla fall) som det sker en tillfällig försämring i självkänslan (för att sedan öka och bli fantastisk). För jag tror aldrig jag har känt mig så här värdelös och obekväm i mig själv. Är det hela grejen att vara i arbetslivet kanske? När jag började jobba som ekonomiassistent som 20-åring kände jag mig aldrig så här dålig. Jag var full av tillförlit till min kapacitet och min person. Jag måste ha gått ner mig totalt de senaste åren. Jag undrar bara hur det gick till och vad som hände? Var det själva skoltiden som gjorde det, eller var det brist på umgänge och stimulans under skoltiden?
Jag börjar nästan misströsta. Kommer jag någonsin att känna mig bra och värdefull tillsammans med andra? Jag vet att jag kan en massa saker och har en hel del att tillföra. Men det är något som saknas ändå. Det är som när jag inte kan sova på nätterna och till slut känner att jag ger upp och skiter i det och ligger och stirrar i taket istället.
Babysteps, men går det framåt eller bakåt?
Nu undrar jag om det är för att jag tänker på det hela tiden som det blir värre, eller om det är för att jag just nu jobbar på det (försöker i alla fall) som det sker en tillfällig försämring i självkänslan (för att sedan öka och bli fantastisk). För jag tror aldrig jag har känt mig så här värdelös och obekväm i mig själv. Är det hela grejen att vara i arbetslivet kanske? När jag började jobba som ekonomiassistent som 20-åring kände jag mig aldrig så här dålig. Jag var full av tillförlit till min kapacitet och min person. Jag måste ha gått ner mig totalt de senaste åren. Jag undrar bara hur det gick till och vad som hände? Var det själva skoltiden som gjorde det, eller var det brist på umgänge och stimulans under skoltiden?
Jag börjar nästan misströsta. Kommer jag någonsin att känna mig bra och värdefull tillsammans med andra? Jag vet att jag kan en massa saker och har en hel del att tillföra. Men det är något som saknas ändå. Det är som när jag inte kan sova på nätterna och till slut känner att jag ger upp och skiter i det och ligger och stirrar i taket istället.
Babysteps, men går det framåt eller bakåt?
Kommentarer
Postat av: Honken
Klart det går framåt! *kramar om*
Postat av: Tinna
Du är inte ensam....Kan okå känna sä där ibland...Säg varför kan man inte köpa sig lite självförtroende i kiosken eller nåt.. Hur som helst, den måste ha tagit slut nån stans på vägen innan den skulle till vissa av oss =), somliga verkar ju uppenbarligen ha fått mer av den varan...Ha en trevlig helg. Dina saffransbullar vart säkert jätte smaskiga!
Trackback
