Hannas Plats

Ibland så funderar jag över om jag inte borde strunta i allt här och ge mig iväg. Jag tror att jag har ett sånt där koppel med lång räckvidd och vinda så att jag kan springa fritt även om jag vet var jag hör hemma. I så fall kan jag väl bara få dra iväg ett tag och känna hur det känns och förtränga allt som är här. För det som är här är bara jobbigt just nu. Det finns liksom inget stabilt fundament som håller mig upprätt. Inget som är som det är vad som än händer.

Mitt liv just nu är som att sitta i en bubbla som det blåser i, och jag har stora högar med papper som jag ska försöka hålla fast, vilket är omöjligt eftersom jag bara har två händer och två fötter. Paprena börjar liksom blåsa runt i den där bubblan och skär mig hela tiden i ansiktet när de blåser förbi mig. Det är bara som ett stort kaos och högarna blir mindre och mindre och paprena i luften bara fler och fler.

På något vis måste jag ändå känna mig bekväm i bubblan eftersom jag fortfarande sitter kvar i den. Jag undrar fortfarande vad jag väntar på. Är det inte alls bättre utanför bubblan? Är det så här det är - i livet?

Varför nöjer jag mig med detta? Jag vet att det måste finnas bättre.