Hannas Plats

När jag går ner mig totalt beror det alltid på mitt eget inre snarare än något annat. Det blev väldigt tydligt idag. Jag gjorde en dragning för mina handledare om vad jag kommit fram till i min analys om interntidningen på förmiddagen. Det kändes bra och jag kände mig trygg och säker. Men när de började ställa frågor var det som att problematiken blev mer komplex. Det är nästan omöjligt att göra en analys helt själv. Man måste ha någon att diskutera med emellanåt. Efteråt kände jag mig lite nere, som att jag inte längre vet vad jag kan eller vad jag håller på med. Mitt inre kändes kaosartat men ändå tomt och mörkt. Jag hade själv släpat mig dit, som jag gör så bra.

Efter lunch kulminerade det hela när jag pratat med en kollega om hennes text. Efter det kändes det som att jag inte har koll på just någonting och att jag inte kan någonting. Jag var helt nere i dimman och ville bara gå hem och lägga mig. Tänkte att ingen här skulle märka något ändå, det är väl ingen som pratar med mig under dagarna.

När jag var på botten gick jag till nästa ö i vårt landskap för att tigga sällskap (jag sitter ensam vid en egen ö och jag tror att det hjälper till när det gäller att känna sig nere9. Genast fick jag fikasällskap. Och plötsligt blev livet lite ljusare igen. Jag fick möjlighet att diskutera runt några problem de hade med en text samtidigt och jag insåg att jag faktiskt ses lite som någon att räkna med i språksammanhang ändå.

När min självkänsla tryter blir allt mörker. Allt jag skulle behöva göra när det känns så där tungt är att se mig runt och prova på det här med att kontakta omvärlden. Det verkar alltid finnas folk som är villiga att hålla mig under armarna en stund tills livet känns lite stadigare. Tyvärr känns det oftast inte så när jag tumlar runt i sörjan av destruktivitet.

På bussen imorse satt jag inklämd mot väggen omgiven av parfym. Inte min egen - eftersom jag inte använder någon. Men det steg upp en odör av parfym runt mig. Jag hade panikkänsla större delen av färden. Jag tycker att det är helt vidrigt, särskilt som jag knappt kan andas - lätt allergisk som jag är. Människor borde kunna tänka efter lite innan de häller på sig en halv flaska parfym och sätter sig på bussen. Yuck!

Igår på lunchen diskuterade vi programmet Planeten som sändes i SVT i torsdags. Alla hade blivit illa berörda och tyckt att det var tungt att höra om hur många ton avfall i veckan vi skickar till Nigeria och hur snart det kommer att finnas miljarder klimatflyktingar och så vidare. Några ville gärna få konkreta tips på vad vi kunde göra för att minska detta. Själv känner jag att det kommer att kräva drastiska förändringar i vår livsstil. Vi kan inte hålla på att byta TV-apparater, datorer och mobiltelefoner varje år eftersom det genererar alldeles för mycket avfall - exempelvis. Det är något som måste ha ökat så mycket de senaste åren. Sen kanske det är dags att sluta köra bil - jag menar så gott som helt. Vår jord kan inte vara gjord för att ta emot så mycket avgaser.

Det gör att jag kommer in på lite mer existensiella frågor. Vi har förvaltat vår planet på ett sätt - vi människor. Vi har tagit tillvara (överutnyttjat) alla tillgångar som finns i stort sett: skog, vatten, fossila bränslen, mineraler etc. Vad var det egentligen meningen att vi skulle göra? Så här kan vi ju inte hålla på om vi vill ha kvar vår planet eftersom den inte klarar av det. Hur kunde vi ha utnyttjat naturtillgångarna utan att skada vår planet? Var det inte alls meningen att vi skulle uppfinna hjulet, så våra marker och bygga hus? Jag kan bli galen när jag börjar fundera på det. Vad är meningen egentligen?

Jag förstår inte varför mina helger blir så stressiga nu för tiden. Det är som att jag i veckorna försöker lägga allt krut på det viktigaste. När jag inte orkar det så flummar jag bara runt helt. På helgerna måste jag då göra alla måsten som inte blivit av under veckan. Idag innebär det mer än bara städa, jag måste skriva på i skolarbetet, baka matbröd, helst hinna träna (glömma det...) med mera. Ikväll kommer dessutom killarna i bandet hit för att snacka lite inför giget. Jag har lovat laga mat. Typiskt mig! Jag tänker alltid att det ändå är kul och att jag gör något enkelt. Det slutar alltid med att jag bestämmer mig för att baka bröd, koka ihop värstingmiddag, rusa runt efter det perfekta vinet och så vidare. Om jag nu bjuder på middag är det som att jag vill göra mitt yttersta.

Jag fattar varför duktiga människor går in i väggen. Jag önskar att jag kunde sluta vara så jäkla duktig hela tiden. Vem tackar mig för det egentligen? När jag har gått in i väggen menar jag. Jag tror det är bättre att hålla nere förväntningarna som finns på en. Då är det mindre risk för att inte misslyckas. Men det är som att jag alltid ska överträffa mig själv. Skärpning!

När jag satt på pendeltåget ut till det färgglada betongparadiset idag och såg snölandskapet svischa förbi mig, kom jag på mig själv med att inte känna någon förvåning eller nyhetskänsla med den nya årstiden som har uppenbarat sig. Det tunna snötäcket på marken kändes inte som att det kom igår, utan som att det har legat sen förra vintern. Jag gick till och med och suckade i kylan idag över det bekanta över att gå runt helt påpälsad. Det känns som att det nyss var vinter eftersom förra vintern var så otroligt lång. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut. När den sen gjorde det kom sommaren på en gång och sen slog pendeln över till vinter igen. Det känns som att det har varit ett snötäcke över landskapet 90 % av det här året och därför känns det inte nytt. Annars brukar jag nog ta den nya årstiden, vilken den än må vara, med lite glädje och framför allt en känsla av något nytt. Det var bara så märkbart idag att det inte alls kändes nytt.  Som att frosten har legat över min hjärna sedan april.

Suck. Så här kommer det att vara nu. Jag tror jag helt missade sommaren för jag kan inte minnas hur den var. Förutom att jag slapp ha mössa och jacka på mig.

Suck.

Jag kämpar hårt med mig själv just nu. Vet inte varför jag krisar riktigt. Idag har jag hunnit tänka så många negativa tankar om mig själv. Tankar om min näsa och mitt hår. Vad är det frågan om? Näsan har suttit i ansiktet hela mitt liv och jag kan inte göra något åt den. Varför plötsligt börja rata den? Det dök upp andra negativa tankar om både det ena och det andra och jag vet inte riktigt vad de vill. Mitt självförtroende verkar ha seglat iväg till nya breddgrader och lämnat min kropp kvar här i snön och kylan. Är det alltid så här på hösten eller håller jag på att förlora förståndet helt?

Dessutom sitter jag här och försöker analysera min skolgångs syn på skrivande. Det är inte precis uppmuntrande det heller.

Jaha, här sitter jag i mörkret. Måste börja skapa positiva cirklar men jag vet inte var jag ska börja. Jag har aldrig tidigare haft en så nedåtgående spiral till synes utan anledning.

Vart har min inre trygghet tagit vägen? Jag skakar i själen och det håller mig vaken om nätterna. Det är som att ajg håller på att tappa greppet. Varför sover jag inte ens när jag bara ska till skolan dagen efter. Det är som att sängen skakar och skaver på min kropp. Jag kan knappt ligga stilla när jag går och lägger mig. Det är något fel i min kropp och i min inre styrka. Den som jag alltid varit så stolt över.

Det positiva idag var att min handledare på praktiken ringde idag. Hon ville bara stämma av inför att jag börjar nästa vecka. Hon lät så rar och jag blev så rörd över att hon ringde. Hon ville ha lite detaljer och undrade om jag hade några frågor. Annars ville hon mest stämma av. Det kändes tryggt och skönt att hon inte glömt bort mig. Jag känner mig så välkommen nästa vecka.

Ska jag finna min inre trygghet igen?

Regn, blåst och trötta moln som jagar över himlen. En riktig höst dag i all sin vackerhet. Jag levde med hösten hela natten. Hörde regnet smattra mot rutan för att sedan bytas ut mot vinden som skallrade i fönsterrutorna. Visst låg jag vaken hela natten. Tror jag töcknade bort vid halv 6-tiden. För plötsligt vaknade jag och förstod ingenting. Det var kolmörkt och mina ögon var som torra brunnar. Var det verkligen så att jag skulle upp nu? Musiken stod på ganska högt och jag var förvirrad. Rumlade mig ur sängen och skulle sätta på kaffet. Det blev så ljust av kökslampan att jag var tvungen att blunda. Kunde inte vänja ögonen. Höll inte på att få i sladden till perkolatorn i eluttaget. Fiddlade länge med det där innan jag äntligen fick ställa mig i duschen och försöka vakna. Det var nästan omöjligt. Ändå hade jag lyckats hålla mig vaken hela natten. Trodde inte det var sant hur borta jag var och yr efter en natts vaka. Skulle jag ens klara av att komma till bussen?

Uppenbarligen gjorde jag det. Satt och stirrade på datorskärmen i åtta timmar också. Hade ångest, svår ångest. Mest för att jag var så trött att det var jobbigt att sitta där med huvudvärken molandes. Det var så jag visste att jag skulle må, det var därför jag hade svårt att somna. Grejen är bara att det var sömnbristen som gjorde att jag mådde så där. Rationellt tänkt. Men det är en ond cirkel av cirklar, så förvirrat att jag inte fattar vad jag håller på med.

Nu då? Jag sitter och lyssnar på vinden igen och försöker tina upp. Kanske tar ett glas vin och somnar någonstans obekvämt. Det låter ok. Helst skulle jag krypa ner i badet. Hittade en badbomb i badrumsskåpet. Ska mitt liv alltid behöva vara så här? Aldrig går jag säker från sömnätarmonstret. Rationellt tänk någon?

Jag har haft en liten småjobbig dag idag. Började att jag vaknade vid 6 med kraftiga magsmärtor. Så jag låg och vred mig till jag skulle gå upp vid 8. Kände mig helt slut då, och lite groggy av smärtan som började klinga av.

Så fick jag stå som en packad sill på pendeltåget. Det var ett långt tåg, men minst två av vagnarna var avstängda, så vi fick trängas i de övriga. Det var svettigt och klibbigt. En tjej höll på svimma på vägen och fick gå av. Jag hade nog kunnat elda upp mig lite ytterligare över min situation där. Men jag lugnade mig för att inte svettas ihjäl. Då stod jag ändå i T-shirt.

Dagen i skolan kändes lång, 6 timmar seminarier. Jag kände mig trött och orkade inte lyssna mer. Till slut tog så skoldagen slut. Då var jag tvungen att säga hejdå till Jenny helt abrupt på pendeln. Det kändes väldigt konstig. Hon sa dessutom: "Ska vi säga hejdå för alltid så här? Jo, men jag kommer ju tillbaka efter jul, definitivt." Det kändes som att det inte alls var helt säkert plötsligt. Jag valde att inte fundera mer över det. Då hade jag blivit allt för nedslagen. Var tvungen att lyssna på tung musik på väg till replokalen som för att trösta mig. Dessutom regnade det ganska hårt. Jag kände mig rätt svår.

Jag känner mig lite nere just nu. Ser på Lost in translation varje kväll för att peppa mig att sova. Älskar den filmen. Blir normalt sett gladare när jag ser på lite nedstämnda filmer också .

Det finns vissa aspekter av den här dagen som har gjort den helt meningslös. Ok, jag var hemma rån jobbet. Då var jag tvungen att straffa mig själv genom att inte göra något som helst vettigt på hela dagen. Hade tänkt att jag skulle sova, men med tanke på den kroppsstress jag hade inatt förstod jag att det skulle vara helt omöjligt. Mycket riktigt! Plugga kunde jag inte heller för att jag var för seg i kroppen. Inte hade jag någon egen bok att läsa heller. Nu sitter jag här med vallningar på grund av att mitt hjärta galloperar av all oro som studsar runt i min kropp. Det är som ett aerbicspass hela tiden och den som försökt frysa på ett sånt vet ju hur det brukar gå.

Nä, så här sitter jag nu med en kopp kaffe och undrar hur jag ska fördriva nästa timme. Att lägga mig i sängen är inte ens att tänka på. Jag börjar vrida på mig innan jag ens har lagt huvudet på kudden.

Jag hade mestämt med tjejerna på mitt gamla jobb att vi skulle ses idag. Det brukar vara helt omöjligt att hitta ett datum som passar alla, så jag ska iväg och träffa dem snart trots allt. Det kommer säkert att straffa sig. Bara jag känner mig hyfsat ok imorgon när jag ska ha middag här. Febern får gärna hålla sig borta. Svettas gör jag ändå.

När jag som mest behöver sömn är det klart att jag ska ligga vaken. Till 5 låg jag vaken men skenande hjärta och kände hur halsen blev tjockare och tjockare. Jag tror att min kropp mest av allt behöver den läkande vilan, men det blev inget med det. Det måste ha varit som ett aerobicspass med tanke på vilken hjärtfrekvens jag hade.

Jag blev faktiskt hemma från jobbet idag. De blev nog besvikna, men jag kände att jag inte orkar. Jag blir helt spattig i kroppen när jag har legat vaken en hel natt (nästan). Det i kombination med min hals gör mig inte till en rolig människa. Jag vet inte om jag har huvudvärk eller om det är trötthetsmolande som dunkar.

Jag ska äta fruksost och sen försöka se om jag kan få somna en stund. Det är vad jag mest av allt skulle vilja. Ska det vara så svårt då?

Idag kom det, efter ett och ett halvt år. Jag känner mig förkyld. Trött i hela kroppen och tjock i halsen. Det vore löjligt dåligt tajmat eftersom jag har bestämt massor med saker i helgen. Jag som annars är så ouppbokad. Jag har ju startat mitt nya sociala liv. Ja, så kommer detta. Jag vägrar, därför var jag och tränade som vanligt. Tror inte det blev bättre. Beklagade mig för mamsen i telefonen. Hon sa: "Klart du inte kommer att bli sjuk!" Så nu sitter jag här och värmer halsen med ett glas whiskey. Snart är det largesize tekanna som gäller. Satte i mig inlagd ingerfära som jag hittade i kylen, en halv burk. Kändes mycket bättre precis efteråt. Jag tror på ingerfärans kraft. Mycket! Snälla!

Några andra dunderkurer som fungerar? Jag vägrar verkligen!

Jag hade en sån där upplevelse igår igen. En sån där som gör att jag undrar om jag är den sista singeln eller bara ursingeln. Jag berättade för en i klassen var jag ska vara på min praktik. Hon lyste upp som om hon var solen själv och jag tänkte: "Vad nu? Visst är det jättekul, men är det verkligen så fantastiskt?" Men det var innan jag visste vad som försegick i hennes hjärna. Hon verkade försöka smälta det en microsekund för att sedan komma till det som hon egentligen ville säga. Återigen sa hon "Fan vad kul. And maybe she found love there" Jag tänkte att det skulle man väl kunna göra vad som helst. Jag skulle dock snart bli varse vad hon ville få sagt.

Hon hade en gammal bekant som jobbade där och det enda kriteriet han egentligen hade var att han på den tiden hon umgicks med honom var singel. Sen kom hon på sig själv med att han säkert inte var det längre eftersom han varit en aktiv sökare av livskamrat. Jag var tvungen att skratta högt åt att det var det första hon kom att tänka på när hon visste var jag skulle vara. Men egentligen så blir jag lika irriterad varje gång något sånt här händer. J var till och med tvungen att säga det högt: " Alltså Hanna, är du singel-Hanna eller?" Ja, det är en bra fråga. Och gör det att jag är ett potentiellt objekt för vem som helst? Varför känner människor så ofta att de behöver para ihop mig med någon? I det här fallet vet jag inte ens om det var en kille hon tyckte jag skulle passa ihop med, eller om det enda kriteriet han hade var att han varit singel på hennes tid. Jag är verkligen inte en person som någonsin beklagat mig över att jag är singel, tvärtom är det något självvalt. Det är det förstås ingen som förstår. Men dessutom undrar jag hur personer tänker när de tycker att det enda som krävs nog är att jag blir presenterad för några killar. Normalt sett blir jag ihopparad av människor som inte direkt känner mig. Uppenbarligen har de en bild av hur mina preferenser ser ut, vilket också är konstigt eftersom de aldrig sett mig tillsammans med någon. Men jag menar att även om jag verkligen sökte, skulle jag verkligen bli hjälpt av att bli presenterad för den ena och den andra? Alla verkar inte förstå hur svårt det faktist kan vara att träffa "rätt". Det handlar inte bara om att man ska vara liksinnade på något sätt, det är väl mycket mer som ska klaffa. Det handlar väl inte bara om att man är kräsen utan att det msåte finnas något mer än bara hypotetiskt "passande". Att bara träffa en massa olika personer hjälper inte om motivationen inte finns där. Och den brukar definitivt mattas av om jag blir ihopparad med någon som någon annan anser vara rätt för mig. Jag tror att jag helt enkelt blir lite extra bångstyrig för att jag inte vill att någon ska tro att de vet bättre än jag själv. Sen skulle man också kunna tycka att det var kul att bara få gå på en massa dejter med en den ena en den andra. Om de någonsin skulle fråga mig skulle de veta att jag inte gillar den typen av ickemottagaranpassat sökande. Jag tycker snarare att det är besvärande. Men det handlar också om vem man är - och uppenbarligen har dessa ihopparare ingen aning om vem jag är.

Men dessutom blir jag lite illa berörd av att jag inte tycks få vara jag bara och vara ok. Kan jag inte få vara singel och må bra utan att andra ska komma och lägga sig i och tro att de vet bättre. Ingen skulle någonsin komma på tanken att rada upp en massa potentiella killar för en tjej som redan hade en kille, men som de ansåg vara fel för henne. Det skulle gå emot allt och dessutom skulle tjejen i fråga aldrig acceptera ett sådant beteende. Varför ska jag det? Jag tror att jag gör det för att jag inte kan säga ifrån därför att jag skulle behöva förklara mig då. Det skulle antagligen bli ihoppararna som tog illa upp, när det i själva verket borde vara jag som tar illa upp över att inte bli accepterad som den jag är. Singel och stolt verkar vara disparata begrepp. Det gör mig ibland lite illa berörd, för jag har inga planer på att bryta upp från det.

Min dator höll på att packa ihop igår. Ja jo, jag vet, det har plockats hem en hel del saker det senaste halvåret. Men inte så mycket att minnet skulle vara fullt, det är ju helt osannolikt. Så jag började städa disken från skräp. Visst rymde jag ut lite yta av det, men det var fortfarande lite tight med plats. Jag funderade vidare vad det skulle kunna bero på. Då kom jag på att mitt administrerande av musik kan ha blivit lite platsoekonomiskt. Jag har all musik två gånger i olika kategoriseringar. Det var bara till att börja städa upp och ta bort. Nu känns det lite tryggare igen. Men jag tror att det är dags att börja se sig om efter en ny dator när möjlighet ges. Den här har verkligen ett par år på nacken. Jag har aldrig köpt en dator förut, så det ska bli kul. Jag får nog vänta till efter jul ändå och se om jag skaffar mig ett jobb.

Jag känner för övrigt att jag lever ganska mycket för efter jul. Det är då livet kommer att börja, hmmm. Förväntningarna jag har fått på hur det är att ha ett jobb kan ha blivit lite väl stora. Jag trivs ju egentligen väldigt bra med att plugga. Jag tror bara att den ekonomiska delen kommer att kännas lättare. Köpa en dator blir en möjlighet och inte ett ekonomisk självmord. Jag vet inte hur jag tänker egentligen. Jag är expert på att göra av med pengar och det spelar ingen roll hur mycket jag får in för allt kommer naturligtvis hinna gå åt innan månaden är slut. Förhoppningsvis kommer jag inte ha tid att göra av med så mycket pengar när jag jobbar.