Hannas Plats

Regn, blåst och trötta moln som jagar över himlen. En riktig höst dag i all sin vackerhet. Jag levde med hösten hela natten. Hörde regnet smattra mot rutan för att sedan bytas ut mot vinden som skallrade i fönsterrutorna. Visst låg jag vaken hela natten. Tror jag töcknade bort vid halv 6-tiden. För plötsligt vaknade jag och förstod ingenting. Det var kolmörkt och mina ögon var som torra brunnar. Var det verkligen så att jag skulle upp nu? Musiken stod på ganska högt och jag var förvirrad. Rumlade mig ur sängen och skulle sätta på kaffet. Det blev så ljust av kökslampan att jag var tvungen att blunda. Kunde inte vänja ögonen. Höll inte på att få i sladden till perkolatorn i eluttaget. Fiddlade länge med det där innan jag äntligen fick ställa mig i duschen och försöka vakna. Det var nästan omöjligt. Ändå hade jag lyckats hålla mig vaken hela natten. Trodde inte det var sant hur borta jag var och yr efter en natts vaka. Skulle jag ens klara av att komma till bussen?

Uppenbarligen gjorde jag det. Satt och stirrade på datorskärmen i åtta timmar också. Hade ångest, svår ångest. Mest för att jag var så trött att det var jobbigt att sitta där med huvudvärken molandes. Det var så jag visste att jag skulle må, det var därför jag hade svårt att somna. Grejen är bara att det var sömnbristen som gjorde att jag mådde så där. Rationellt tänkt. Men det är en ond cirkel av cirklar, så förvirrat att jag inte fattar vad jag håller på med.

Nu då? Jag sitter och lyssnar på vinden igen och försöker tina upp. Kanske tar ett glas vin och somnar någonstans obekvämt. Det låter ok. Helst skulle jag krypa ner i badet. Hittade en badbomb i badrumsskåpet. Ska mitt liv alltid behöva vara så här? Aldrig går jag säker från sömnätarmonstret. Rationellt tänk någon?