Hannas Plats

Jag hade en sån där upplevelse igår igen. En sån där som gör att jag undrar om jag är den sista singeln eller bara ursingeln. Jag berättade för en i klassen var jag ska vara på min praktik. Hon lyste upp som om hon var solen själv och jag tänkte: "Vad nu? Visst är det jättekul, men är det verkligen så fantastiskt?" Men det var innan jag visste vad som försegick i hennes hjärna. Hon verkade försöka smälta det en microsekund för att sedan komma till det som hon egentligen ville säga. Återigen sa hon "Fan vad kul. And maybe she found love there" Jag tänkte att det skulle man väl kunna göra vad som helst. Jag skulle dock snart bli varse vad hon ville få sagt.

Hon hade en gammal bekant som jobbade där och det enda kriteriet han egentligen hade var att han på den tiden hon umgicks med honom var singel. Sen kom hon på sig själv med att han säkert inte var det längre eftersom han varit en aktiv sökare av livskamrat. Jag var tvungen att skratta högt åt att det var det första hon kom att tänka på när hon visste var jag skulle vara. Men egentligen så blir jag lika irriterad varje gång något sånt här händer. J var till och med tvungen att säga det högt: " Alltså Hanna, är du singel-Hanna eller?" Ja, det är en bra fråga. Och gör det att jag är ett potentiellt objekt för vem som helst? Varför känner människor så ofta att de behöver para ihop mig med någon? I det här fallet vet jag inte ens om det var en kille hon tyckte jag skulle passa ihop med, eller om det enda kriteriet han hade var att han varit singel på hennes tid. Jag är verkligen inte en person som någonsin beklagat mig över att jag är singel, tvärtom är det något självvalt. Det är det förstås ingen som förstår. Men dessutom undrar jag hur personer tänker när de tycker att det enda som krävs nog är att jag blir presenterad för några killar. Normalt sett blir jag ihopparad av människor som inte direkt känner mig. Uppenbarligen har de en bild av hur mina preferenser ser ut, vilket också är konstigt eftersom de aldrig sett mig tillsammans med någon. Men jag menar att även om jag verkligen sökte, skulle jag verkligen bli hjälpt av att bli presenterad för den ena och den andra? Alla verkar inte förstå hur svårt det faktist kan vara att träffa "rätt". Det handlar inte bara om att man ska vara liksinnade på något sätt, det är väl mycket mer som ska klaffa. Det handlar väl inte bara om att man är kräsen utan att det msåte finnas något mer än bara hypotetiskt "passande". Att bara träffa en massa olika personer hjälper inte om motivationen inte finns där. Och den brukar definitivt mattas av om jag blir ihopparad med någon som någon annan anser vara rätt för mig. Jag tror att jag helt enkelt blir lite extra bångstyrig för att jag inte vill att någon ska tro att de vet bättre än jag själv. Sen skulle man också kunna tycka att det var kul att bara få gå på en massa dejter med en den ena en den andra. Om de någonsin skulle fråga mig skulle de veta att jag inte gillar den typen av ickemottagaranpassat sökande. Jag tycker snarare att det är besvärande. Men det handlar också om vem man är - och uppenbarligen har dessa ihopparare ingen aning om vem jag är.

Men dessutom blir jag lite illa berörd av att jag inte tycks få vara jag bara och vara ok. Kan jag inte få vara singel och må bra utan att andra ska komma och lägga sig i och tro att de vet bättre. Ingen skulle någonsin komma på tanken att rada upp en massa potentiella killar för en tjej som redan hade en kille, men som de ansåg vara fel för henne. Det skulle gå emot allt och dessutom skulle tjejen i fråga aldrig acceptera ett sådant beteende. Varför ska jag det? Jag tror att jag gör det för att jag inte kan säga ifrån därför att jag skulle behöva förklara mig då. Det skulle antagligen bli ihoppararna som tog illa upp, när det i själva verket borde vara jag som tar illa upp över att inte bli accepterad som den jag är. Singel och stolt verkar vara disparata begrepp. Det gör mig ibland lite illa berörd, för jag har inga planer på att bryta upp från det.