Hannas Plats

När jag satt på pendeltåget ut till det färgglada betongparadiset idag och såg snölandskapet svischa förbi mig, kom jag på mig själv med att inte känna någon förvåning eller nyhetskänsla med den nya årstiden som har uppenbarat sig. Det tunna snötäcket på marken kändes inte som att det kom igår, utan som att det har legat sen förra vintern. Jag gick till och med och suckade i kylan idag över det bekanta över att gå runt helt påpälsad. Det känns som att det nyss var vinter eftersom förra vintern var så otroligt lång. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut. När den sen gjorde det kom sommaren på en gång och sen slog pendeln över till vinter igen. Det känns som att det har varit ett snötäcke över landskapet 90 % av det här året och därför känns det inte nytt. Annars brukar jag nog ta den nya årstiden, vilken den än må vara, med lite glädje och framför allt en känsla av något nytt. Det var bara så märkbart idag att det inte alls kändes nytt.  Som att frosten har legat över min hjärna sedan april.

Suck. Så här kommer det att vara nu. Jag tror jag helt missade sommaren för jag kan inte minnas hur den var. Förutom att jag slapp ha mössa och jacka på mig.

Suck.