Hannas Plats

När jag går ner mig totalt beror det alltid på mitt eget inre snarare än något annat. Det blev väldigt tydligt idag. Jag gjorde en dragning för mina handledare om vad jag kommit fram till i min analys om interntidningen på förmiddagen. Det kändes bra och jag kände mig trygg och säker. Men när de började ställa frågor var det som att problematiken blev mer komplex. Det är nästan omöjligt att göra en analys helt själv. Man måste ha någon att diskutera med emellanåt. Efteråt kände jag mig lite nere, som att jag inte längre vet vad jag kan eller vad jag håller på med. Mitt inre kändes kaosartat men ändå tomt och mörkt. Jag hade själv släpat mig dit, som jag gör så bra.

Efter lunch kulminerade det hela när jag pratat med en kollega om hennes text. Efter det kändes det som att jag inte har koll på just någonting och att jag inte kan någonting. Jag var helt nere i dimman och ville bara gå hem och lägga mig. Tänkte att ingen här skulle märka något ändå, det är väl ingen som pratar med mig under dagarna.

När jag var på botten gick jag till nästa ö i vårt landskap för att tigga sällskap (jag sitter ensam vid en egen ö och jag tror att det hjälper till när det gäller att känna sig nere9. Genast fick jag fikasällskap. Och plötsligt blev livet lite ljusare igen. Jag fick möjlighet att diskutera runt några problem de hade med en text samtidigt och jag insåg att jag faktiskt ses lite som någon att räkna med i språksammanhang ändå.

När min självkänsla tryter blir allt mörker. Allt jag skulle behöva göra när det känns så där tungt är att se mig runt och prova på det här med att kontakta omvärlden. Det verkar alltid finnas folk som är villiga att hålla mig under armarna en stund tills livet känns lite stadigare. Tyvärr känns det oftast inte så när jag tumlar runt i sörjan av destruktivitet.