Hannas Plats

Jag fick för mig att vika om alla mina trosor. Därefter började en ny ordning ta form. Sortering efter märke.

Insikten som slog mig - herregud vad många trosor jag har! Problem med tvättdagar existerar inte. Enda anledningen till att jag inte skulle komma över ett fint par trosor är oredan.

Nu är det problemet utrett. Vi får se om det håller i sig. Den militäriska ordningen.



Frank Dandylängan råkar visst vara längst.

- Är det där en pojke eller en flicka, mamma?

Den lilla flickan står bredvid mig och pekar ogenerat upp på mig. Jag ler. Mamman har inget svar.

Först hade jag tänkt svara att jag är flicka. Sen kände jag att svaret inte är det viktigaste, frågan är viktigare. Lilltjejen har uppmärksammat en lucka i hur vi definierar flickor och pojkar. Jag föll inom ramen för den luckan.

Kanske inbillar jag mig, men sedan jag började trimma mitt hår själv har blickarna blivit fler. Kanske är det fler som har svårt med att könsbestämma mig.

Det känns som att jag bor i tropikerna för tillfället. Jag går runt barfota i linne inomhus. Precis tvärtemot hur det har varit de senaste veckorna då jag varit fullt påklädd och ändå frusit.

Från 16 grader inomhus till 28. Lite galet, minst sagt. Det visade sig att mitt element inte går att stänga av. Det är faktiskt löjligt varmt här inne. Jag vill inte klaga, samtidigt känns det onödigt att elda för kråkorna.

Eller mig.

Jag får ångest när jag tänker på att det våras. Våren är mitt sämsta. Det blir ljust och jag kan inte sova. Det blir pollen och jag blir supertrött. Alla är glada och vill vara sociala.

Jag vill krypa ihop i fosterställning och gömma mig i mörkret.

Men än är det vinter.

Min djupa och innerliga kärlek till SVT är knappast heller någon hemlighet för dem som hängt med ett tag. Den här kärleken känns tyvärr som att den är döende. Eller snarare objektet för min kärlek.

Regeringen vill minska SVT:s uppdrag och smalna av den inte att bara göra "viktiga" saker. Vilket kommer resultera i att det blir någon slags bikanal i djungeln av kommersiella kanaler.

Snälla regeringen, varför?

- Ingen annan kommer att göra de viktiga program av varierande smalhetsgrad som SVT gör nu.
- Ingen gör program med lika hög kvalitet som SVT
- Låt oss ha kvar reklamfri tv - vår Fria Television!

Tankarna på det här ger mig ångest dagligen. Tänk er att behöva se vintersport med andra kommentatorer än dem vi har nu, våra duktiga, klassiska kommentator. Tänk er att var och vartannat åk avbryts med reklam.

Jag säger bara: outhärdligt!

Men tänk även på allt annat viktigt som SVT gör. Alla fina serier de skapat och köpt in över åren som vi får se utan reklam. Alla nyhetsprogram, debattprogram men även olika typer av nöjen.

Låt oss ha SVT kvar! Kommersiell tv har mycket, men den har inte samma kvalitet. Vad någon än vill säga.

Jag är bra på att gå på hjärtat. Eller kanske snarare magen, det är där jag tror att min känsla bor. Magkänslan. Den där magkänslan brukar kunna ta mig långt. Magkänslan brukar säga vad jag borde göra, vilket beslut som är bäst. Oftast har den rätt.

Att lyssna på kroppen är jag tyvärr inte alls lika bra på. Det tar mig ofta till dåliga platser att negligera min kropps vilja.

Varför är det mycket svårare?

Den senaste veckan har jag varit otroligt poppis på jobbet. Människor vill ha mig. Det är så roligt att läsa deras e-brev, hur de formulerar sig för att få mig intresserad och välvillig.

Pärlor för svin. Jag är lättflirtad ibland. Att vara eftertraktad på det här sättet är inget jag är van vid. Jag blir djupt smickrad samtidigt som det är roliga saker jag gärna ställer upp på.

Men de får gärna fortsätta krumbukta sig lite. Även om de direkt märker hur lättköpt jag är. Ja, för de köper mig. För tid. Det visste ni kanske inte. Alltså att man kan få betalning i tid. Hårdvaluta. För tiden är som vi alla vet kort. Jag säljer min kropp för den.

Jag var utan dator fram till 16 idag, trots arbetsdag. Analog.

Det påverkade mig positivt. Jag kände mig mindre kommunikationsstressad. Fokus. Styrka. Energi.

Datortid innebär tyvärr oftast internettid för mig. Känner ibland att jag skulle behöva en rejäl detox. Typ sätta mig i skogen.

Bara för det längtar jag efter sommar och min helt och hållet analoga klippa vid Östersjön. En cykel. En stuga. Ett hav. Bara det.

Jag är i grund och botten en enkel människa.

Alla som följt mig/känner mig vet att jag avgudar DN. Min tidning på morgonen ska vara DN. På lördagar älskar jag korsordet. Jag blir mycket uppgiven när tidningen inte dyker upp på söndagarna och så vidare.

Imorse hittade jag tidningen, MIN tidning, i en snödriva utanför porten. Värre skulle det bli. Det drar ihop sig för att förnya prenumerationen. Så de ringde. Och berättade att jag betalar 30 % mer för prenumerationen nu än som stockholmare. Lite uppgiven känsla.

Men dessutom verkar de ha kortat min prenumerationstid med en månad. Jag ifrågasatte förstås. De menar att jag gjort uppehåll. Men det stämmer inte, jag gör aldrig uppehåll, däremot flyttar jag med mig tidningen till och från. Dessutom sa hon att det fanns ett klagomål registrerat. Ett!? Jag har anmält utebliven tidning ett antal gånger. Inte antecknat det själv eftersom jag i min naivitet hoppas att de håller koll.

Det går säkert att lösa med kundtjänst, men jag blir lite uppgiven på allt strul. Särskilt med tanke på vad man betalar för en pappersprenumeration.

Men jag gillar verkligen min tidning. Låt mig ha den ifred. Älska mig tillbaka Dagens Nyheter.

Jag vaknade imorse av att jag tappat känseln i axeln. Mitt sovrum håller en temperatur på 16 grader och axeln hade smitit utanför täcket. Därav det något köldslagna läget.

Min hyresvärd var här igår och tätade sovrumsfönstret. Temperaturen tycks inte ha stigit nämnvärt efter det. Men idag steg temperaturen något utomhus så jag har kunnat gå utan fleecen korta stunder, även om jag fortfarande förstås har minst dubbla strumpor (förfryser ändå tårna stundtals) och dubbla byxor.

Mina element står ändå på för allt vad tygen håller, ska tilläggas. Hur kan det bli så kallt?

Istiden är nära.

Idag har jag varit utan vatten under eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara helt utan vatten hemma i stan. På landet är jag van och vet var jag kan hämta i värsta fall. Till slut ställde de ut en liten tank med dricksvatten så att jag kunde hämta.

Nästa problem att jag har dåligt med vattenkontainrar. Kunde skaka fram en småäcklig hink. Inget för dricksvatten precis.

Tur att jag skulle äta ute ikväll. Nu är vattnet tillbaka. Och jag har två hinkar snuskvatten till godo.

Hoppas inte läckan på gatan innebar att de släppte in några parasiter.

Idag firar jag ett halvår som Västerbottning. Det känns stort. Ibland när jag knatar runt i Umet så slår det mig: Hur blev det Umet egentligen? Är det på riktigt? Bor jag verkligen här? Jag är åter "småstads"tjej.

Dagen firades med sushi och finsällskap på stan.

Och med -27 grader ute. 18 inne.



En solig dag som nybliven Västerbottning.

Det här är egentligen ingen nyhet för mig, men jag har åter slagits av ett mycket tydligt drag i min personlighet. Jag presterar bäst när ingen kräver av mig.

En sanning med modifikation. För jag behöver press för att alls få saker gjorda, saker jag måste göra. Typ jobb. Tidspress, ty jag är en mycket duktig prokrastinatör.

Men där jag förväntas prestera slår jag helt ifrån mig. Jag spelade piano i 9 år. Jag hörde saker om harmonilära, tragglade diverse stycken. Lärde mig stycken, de satte sig i muskelminnet. Men harmoniläran, jag orkade inte förstå mycket av den. Jag blev aldrig bra på piano. Det kändes kravfyllt varje gång jag satt vid pianot. Hade aldrig någon kreativitet.

I helgen har jag spenderat mycket tid vid pianot. Mer tid än jag gjorde på säkert 3-4 veckor under mina år som pianoelev. Och jag får aha-upplevelser hela tiden. Jag minns saker, jag tar reda på saker, jag lär mig nya grepp. För jag har ingen som helst press. Kreativiteten sprudlar.

Detsamma gäller mig och dansen, mig och skidorna, mig och bandet/låtskrivaren. Men inte mig och mitt arbete. Det är som att i allt där jag förväntas prestera fallerar jag.

Jag tror det är därför jag är så bra på att lära mig nya saker. Som nybörjare har jag inga krav på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationskrav, prokrastinera, piano

Jag hade en så klok handledare en gång. En person som jag önskar var min livsmentor. Hon sa något till mig som jag tror har påverkat mig mycket. Hon sa: "Hur vill du att människor ska komma ihåg dig? Människor du jobbat med, människor du inte träffar så ofta, eller människor som du träffar dagligen? Hur ska de tänka på dig?"

Det satte sina spår. Jag har sedan dess tänkt mycket på vilket budskap jag skickar utåt. Alltså om mig själv. Om vad som är viktigt för mig. Om vem jag är eller vill vara. Jag vet inte hur andra de facto tänker på mig.

Så nu undrar jag: Hur tänker du på mig? Hur skulle du minnas mig om vi inte längre hade kontakt? Ett ord, eller en tanke räcker. Men bara något. Hur ser du på mig? Hur tänker du att jag är? Typ: "Hanna är en person som..."

Med lite tur så ska jag senare berätta hur jag önskar att människor minns eller tänker på mig.



Läs även andra bloggares åsikter om ego, ethos, kärnvärden

Nu är mitt hem äntligen helt igen. Pianot vardar åter i det Hannaska palatset. Jag suger lika hårt nu som för 13 år sedan på att hantera det som Amadeus.

Men jag har ju egna låtar - och dessa, mina vänner, har faktiskt potential. Återkommer med demo.

Dessutom hjärtar jag numer boyband, och det lämpar sig mycket mycket väl för piano.

Dessvärre är pianot mycket ostämt. Höga C är tvåstämmigt. Om jag spelar tillräckligt högt gissar jag att grannarna snart kommer att gå ihop för att finansiera stämningen. Bara det inte är någon advokat inblandad.




Läs även andra bloggares åsikter om piano, stämning, bandet

Jag har normalt sett inga problem med att gå till doktorn och förnedras inför diverse olika undersökningar. Jag har varit med om lite allt möjligt på temat. Jag ser det som att jag visserligen är något hypokondriskt lagd, men att det är deras jobb att göra det där som de ska göra. Så jag låter mig förnedras med ro.

Idag har jag låtit en okänd man klämma på mina bröst. Jag vet inte om det är stockholmaren i mig, men jag vill helst inte ha ögonkontakt med en okänd man som ägnar sig åt sådant. Den här läkaren kände annorlunda. Han tittade ganska ingående på mig faktiskt. Han fortsatte också diskussionen medan jag satt där med bar överkropp efter att han kände sig färdig med sitt klämmande. Jag har inte så ofta förut känt mig besvärad i en läkarsituation. Det som undersöktes var så litet att han knappt hittade det och utbrast: "Det är ju riktigt bra gjort att du hittade det där!" Nåja, det sitter ju på min kropp, gillar inte saker som plötsligt dyker upp.

Läkaren var sannolikt relativt ny och svängde sig med en del termer. Tror att det lugnade honom att få ur sig dessa termer som jag inte förstod, men utgår från var bra saker. Han avrundade samtalet med att prata om min Kånken-ryggsäck. Det måste vara något norrländskt påfund. Läkarna jag träffat i Stockholm har varit väldigt avståndstagande, nästan så att det blivit obehagligt åt andra hållet.

Han var noga med att han gärna ville skicka iväg mig på mammografi. Det känns ju hur spännande som helst att få se hur de ska lyckas mammografera obefintliga bröst. Jag ser inte fram emot det, men det ska bli intressant att se hur de går tillväga.

Nu ska ni inte oroa er, jag litar på bedömningen att det inte är något. Kände ändå att jag ville dela med mig av den här inte allt för angenäma upplevelsen. Så, nu lägger vi den till handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, läkare, hypokondri

Den här sjukdomskänslan vägrar vika ner sig. Det stör mig. Kan inte minnas senast det varade så här länge. Så många i omgivningen både som jag träffar och som jag hör om verkar ha något liknande.

Har de senaste morgnarna vaknat och kännt - jag mår inte dåligt! En bra känsla. Men när jag tränade idag kände jag ändå skillnaden mellan att vara frisk och att inte vara det. Energin. Yrseln. Inombordssmärtan.

Jag borde förstås inte. Men jag längtar ihjäl mig!

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, träning

Jag har fått ny roomie på jobbet. Det har varit osannolikt skönt att ha ett rum för sig själv. Människor som hälsat på har också gett mig bittra kommentarer som: Vilket stort rum du har! Jag har snabbt fått förklara att jag delar rum med Mållgan, men snart kommer det någon ytterligare - och då blir vi ju tre.

Nu är det i alla fall slut på musikpoppande, sittdansande, självkonversationerna och allt det andra som stör. Jag blir tyst som en mus så fort någon flyttar in. I och med det brukar också kreativeteten och arbetslusten fly bort från mig. Ett dåligt omen.

En kollega påpekade att det verkar vara något med mig och ryssar. Det här är andra ryssen jag delar rum med nu sedan jag började här. Jag kan bara konstatera att, ja, det är något med mig och ryssar. Vad bör jag lära av detta? Är Ryssland mitt öde? Borde jag egentligen flytta dit?!

Läs även andra bloggares åsikter om rumskompis, Ryssland, öde

För en vecka sen öppnade jag en lyckokaka där det stod:

Now is the time to write that letter - Don't put it off.

Det fick mig att tänka på ett annat brev jag en gång skrev, som faktiskt förändrade mitt liv. Detta trots att jag aldrig skickade det. Ibland är det bara som att kosmos börjar röra på sig och får människor att mötas.

Hur som helst tänkte jag att jag faktiskt borde skriva ett brev, även om det inte direkt kändes självklart till vem. I veckan kom jag på det. Så idag skrev jag brevet, letade fram ett frimärke i en låda och la brevet på lådan. Helt utan ångest. Hur ofta skriver man brev? Det här är till en person jag inte haft någon som helst kontakt med på ett decennium. Det enkla med brev är att det blir så förutsättningsfritt. Förväntningarna på svar blir lägre. Jag menar, vem orkar sätta sig och författa för hand och sedan dessutom få det på lådan.

Men jag insåg några problematiska faktorer med analoga brev.

- det framgår inte direkt vem brevet är ifrån (som exempelvis meddelandet via e-post eller facebook) så jag måste vara tydlig i inledningen (hur tydlig kan man bli efter 10 år?)
- jag kan inte återkomma till det där brevet, skickat är skickat (jag fotade det för säkerhets skull)
- jag vet inte hur, när och om det kommer fram så jag kan inte ha så höga förväntningar på svar

Hur förväntningarna ser ut? Skyhöga förstås. Vad annars. Jag skrev i min anletes svett (inte riktigt, men ni fattar). Jag vet att jag ju borde ha panik eller i alla fall lite ångest/oro. Men jag har inte det. Brevet hade aldrig skrivits utan den där lyckokakan, och jag tror att saker händer av en anledning.

Fortsättning följer (kanske)...



Läs även andra bloggares åsikter om brev, handskrivet, förväntningar

Så här ser nya vintersportkitet ut. Idag kom det snö och graderna håller sig på minussidan. Nu längtar jag efter att kroppen ska ge klartecken. Sen är det dags att ge sig ut och prova kitet i skidspåret.

Avslagen coca cola påminner mig fortfarande om barndomens magsjuka. Och utlandet.

Vet inte varför jag drack den avslagen, men så kan det tydligen gå ibland.

Det är ett kärt besvär att ha rödmärken efter dans.



Mina senaste rödmärken på knäna från i somras har dock blivit delvis bestående. Snygga ärr.



Läs även andra bloggares åsikter om dans, rödmärken, ärr