Kväv mig icke
En sanning med modifikation. För jag behöver press för att alls få saker gjorda, saker jag måste göra. Typ jobb. Tidspress, ty jag är en mycket duktig prokrastinatör.
Men där jag förväntas prestera slår jag helt ifrån mig. Jag spelade piano i 9 år. Jag hörde saker om harmonilära, tragglade diverse stycken. Lärde mig stycken, de satte sig i muskelminnet. Men harmoniläran, jag orkade inte förstå mycket av den. Jag blev aldrig bra på piano. Det kändes kravfyllt varje gång jag satt vid pianot. Hade aldrig någon kreativitet.
I helgen har jag spenderat mycket tid vid pianot. Mer tid än jag gjorde på säkert 3-4 veckor under mina år som pianoelev. Och jag får aha-upplevelser hela tiden. Jag minns saker, jag tar reda på saker, jag lär mig nya grepp. För jag har ingen som helst press. Kreativiteten sprudlar.
Detsamma gäller mig och dansen, mig och skidorna, mig och bandet/låtskrivaren. Men inte mig och mitt arbete. Det är som att i allt där jag förväntas prestera fallerar jag.
Jag tror det är därför jag är så bra på att lära mig nya saker. Som nybörjare har jag inga krav på mig.
Läs även andra bloggares åsikter om prestationskrav, prokrastinera, piano
Jag måste vara hyfsat bra på en gång för att orka fortsätta. Seg kamp är inget för mig.
Jag tror att du presterar enormt även under krav, men att du jämför prestationerna med andras, eller med en idealbild du har. Så är det oftast för mig, inte förrän jag har avslutat ett projekt kan jag se vad jag egentligen har presterat och klarat av. Men jag instämmer att det är så mycket roligare att ta tag i nya saker och att man gärna lägger tid och energi på det som är nytt och spännande :) Och kanske just för att det INTE är jobb...
ovanstående kommentar kom från lilla mig...
Jag har alltid velat lära mig spela piano, men aldrig haft tillfälle/tagit mig för det.
Jag behöver nog lite press på mig för att bli inspirerad. På jobbet har jag de senaste åren avancerat och tycker själv att jag gjort ett bättre jobb ju mer ansvar jag har fått.
Frö: Samma här. Det blir även en ny tröskel när jag varit nybörjarbra ett tag.
Matilda: Kan vara så. Men känslan är ju alltid lite mer kampartad. I alla fall om den inte är praktisk och direkt avbockbar.
B: Piano är kul. Glad att jag höll på alla 9 år i min ungdom.
Herregud vad jag känner igen mig i det du skriver. Ibland "lurar" jag mig själv. Spelar ingen roll vad det är jag ska/vill göra egentligen. Även om jag verkligen vill lägga mig och läsa, blogga. Men så fort det blir ett "borde" med i bilden, så är motivationen som bortblåst. Försöker lösa detta nu i och med trumkursen som jag är riktigt taggad inför. Men så läraren att det kan vara bra att köpa ett par trumstockar på närmsta musikaffär. Och där kom ett krav! Så nu sitter jag istället framför Spotify med två längre svarta plastskedar, bara för att och det funkar. Trummar som en tok! Man får bara inte ta saker på så stort allvar. Det är då allt rinner ur en.
Hella: Det är en märklig grej. Och hur mycket annat man kan få gjort när man har minsta krav på sig i något annat.
