Hannas Plats

Går du runt och funderar på vad du ska bli när du blir stor eller undrar du om du är rätt ute?

Gör det här testet.

Tydligen borde jag satsa på att bli analytiker eller varumärkesvårdare. Dessutom ska jag försöka satsa på ett arbete där jag får möjlighet att inspirera andra, prata om mat eller hålla på med geologi. Jordbrukare kanske?

Det gör mig inte precis förvånad att jag fick 90 % träff på att bli affärbiträde baserat på vad som ger mig energi och på mina intressen. Även om det känns knäckande efter 4 år på uni. Jag hade en chef en gång som efter att ha sett mig i aktion tyckte att jag verkade älska det jag gjorde och såg ut att få energi av det. Hade hon rätt? Ja, definitivt just då. Men jag är inte jättesugen på att börja jobba på H&M. Alls.

Jag fick panik när jag skulle sova igår. Varför? Jo, för att någon håller på att dränka in Mexikanska golfen i olja. Helt galna mängder läcker ut där. Sånt ger mig panik. Så minns jag plötsligt att vi ska få vår egen gasledning genom Östersjön. Är det en bra idé verkligen?

Under tiden i Sverige. SL kommer på att de vill byta ut samtliga busskurer för några miljoner. Varför? För att alla ska ha en bra resa. I så fall föreslår jag att man lägger pengarna på själva trafiken hellre än busskurerna, där man bara ska stå och frysa i väntan på själva högtiden - det vill säga färden.

Vart är den här världen på väg? Varför är människor idioter?

Varje gång jag får snigelpost i brevlådan får jag ett ångesthugg i magen. Av någon anledning är det bara dåliga nyheter som förmedlas via snigelpost nu för tiden.

Det är sällan ett undantag. Särskilt inte om avsändaren heter CSN, Skatteverket, A-kassan eller någon annan statlig eller semistatlig myndighet.

Jag är i en ålder då jag borde ägna mig åt att klättra i lianer och bygga imperium. Det gör jag nu inte. Dagarna går. Och det blir mer och mer påtagligt. Egentligen är inte oron mitt största hot. Det är teflonhjärnan.

Jag slog just en lov i några butiker. Allt kändes tacky, dålig kvalitet. Inget väckte mitt begär. Minns inte när jag senast köpte något till mig själv som inte var träningskläder.

Innebär det här att jag är fri från konsumtionsbehovet, det illasittande habegäret?

Hoppas.

Systemet är korrupt.

Min egen dator har vänt sig emot mig. Jag är inte förvånad. Ena dagen vägrar den likt en trotsig treåring koppla upp sig mot nätverket. Nästa dag låtsas den att den kopplar upp sig mot nätverket, medan den i själva verket skiter i det, likt en trotsig tonåring som låtsas läsa läxorna medan de sitter och läser OKEJ.

Hur fostrar man egentligen de här liven? Hur vet man när det är dags att ge upp om dem och kasta ut dem på gatan? Helst vill jag förstås bara blåsa rent dess medvetande och börja helt från början. Men det är ju så svårt. Så många minnen man lagrat och så vidare.

Det är något slags tristess i min kropp, jag är så rastlös att jag håller på att gå åt. Så jag ägnar mig förstås åt retrospektion. Eller att tänka på vad jag gjorde för ett år sen, rättare sagt. Ja, då åkte jag linbana och hoppade från klippor. Det var inte för att visa upp mig i bikini som jag la upp den här bilden med andra ord.

Nu tänkte jag ägna mig åt att summera min tid i Australien på 1800 tecken. Den där fotoboken bör väl bli klar vilken dag som helst. Så dags att lägga rastlösheten på hyllan, ta fram glädjen, inspirationen och kreativiteten. Ungefär nu.

Nazilugg - även om den är ovanligt snäll här



Einstein - se så smart jag ser ut



Sen finns det några bra hårdagar också.

Vaknade många gånger. Till slut tänkte jag att det måste vara dags att gå upp. Tittade på klockan. 6.45. Nej, det är inte uppstigningstid. Ett rakblad i halsen varje gång jag svalde. Ett molande pirr i magen. Jag känner mig allmänt gnällig. Försökte mig på en promenad som slutade med både frossa och svettattacker.

Tror jag bäddar ner mig en stund istället.

Inte blir det någon dans heller. Gnäll.

Pratade med mamma igår som till slut tagit sig hem från Spanien. Lite matt, lite medtagen, men glad. Hon berättade om alla turer, om bussresan på 42 timmar genom Frankrike, Belgien och Tyskland, om vad de ätit, om hur de hittat bussen, om askan, om motsägelsefull information, om hur de kom med ett tidigare flyg från Köpenhamn till slut. Äventyret. Orden verkade aldrig sina. Allt skulle ut.

Jag kände igen den där känslan. När man har något att berätta. Och bearbeta. När allt ska ut. När någon bara måste lyssna. Det är en skön känsla.

Min nya rutin: en timmes eftermiddagslur.

Det går bra.

Det är våren. It's getting to me!

Jag har läst ett par böcker av Haruki Murakami det senaste året, Norweigan wood och Sputnikälskling. Jag gillar verkligen hans språk och den raka kommunikationen i dialogerna. Det är annorlunda än allt annat jag läst förut. Det tvistar lite med huvudet, tillför en ny dimension. Man märker en annan kultur i botten. Dessutom skildrar han alltid utanförskap, eller uddaskap kanske, på ett tilltalande sätt.

Idag hugger jag in på Kafka på stranden. En mindre tegelsten.

Jag läser 10 år gamla dagböcker och kommer till insikt.

- Jag är precis lika förvirrad över mitt inre liv nu som då - redan då tyckte jag att jag var för gammal för att vara tonårsförvirrad. När jag var 20 liksom!
- Jag kommunicerade otroligt mycket med människor då. Via e-brev, brev, telefonsamtal och personligen. Nu för tiden är det en massa flöden, twitter, blogg, FB. Alla sitter och ropar ut på internet. En del blir hörda. Men det är sällan kommunikation direkt till andra människor. Man säger något och hoppas att någon annan vill svara. Vart är vi på väg?
- Jag hade betydligt mer människor runt omkring mig då. Jag sprang på människor bara jag gick utanför dörren. Folk ringde. Jag umgicks. Ändå kände jag mig mer ensam då än nu.

Vad är slutsatsen av detta?

Knappast att jag har kommit framåt i mitt liv.

Försökte gå iväg till tvättstugan med skohorn istället för nyckel. Det hade nog funkat så där.

Lite tankspridd.

Jag har väldigt dåligt tålamod med att fixa håret. Jag blåser det och hoppas på det bästa.

Just nu finns två lägen:

- Einsteinrufs
- Nazilugg

Einstein verkar vinna. Jag ser iaf smart ut.

Det bästa med askmolnet kan vara att vi inser att vi inte kan lita på att vi kan hålla på att flacka över världen i ur och skur. Det är ett mervärde i sig, en potentiell lärdom. Det finns ju telefoner och internet. Varför åka?

Det sämsta med askmolnet är att jag inte vet hur länge min madre blir kvar i Malaga. Hoppas hon har det bra i alla fall.

Jag heter Hanna och jag har aldrig lämnat blod.

Det är något jag skäms lite över. Men första gången jag skulle lämna blod (för 10 år sen) blev jag ivägskickad utan att få ha tömt av mig på blod. De tyckte jag vägde för lite.

Förra året tänkte jag att jag skulle ta tag i det där. Men då hade jag vistats i Malariaområde och var tvungen att vänta ett par månader.

Jag undrar om det är dags nu?

Det börjar gå för långt på Ica nu.

Idag lyckades jag köra med en kille där. Jag hade glömt väga löken när jag stod färdigscannad så när som på just löken i snabbkassan. Jag bad honom gå och väga den åt mig. Han såg faktiskt irriterad ut.

Sen berättade jag för honom hur han skulle göra sitt jobb: "I snabbkassorna måste man hålla streckkoden en bit ifrån när man scannar". Han lyssnade vare sig första eller andra gången. Men sen höll han streckkoden en bit ifrån. Och det funkade finfint. Jag var tvungen att bita mig i kinderna på väg därifrån.

Jag brukar inte ha svårt för att sova in morgnarna. Men jag glömmer det här ljuset som våren består av. Det irriterar mina ögon och min sömn. Dessutom håller fåglarna på att boar som bäst i min luftventil och de är som mest aktiva när ljuset når deras små näbbar.

Så där ligger jag vaken en stund och undrar vad klockan kan tänkas vara. Tittar till och ser att den visar på 7.

Det känns lite onödigt. Men ändå skönt. Någon regnig mörk dag ska jag ta igen det och sova till 10.

Den här veckan har jag först drömt om en person, sedan har den på något vis uppenbarat sig för mig, via cyber, telefon eller i verkligheten. Mycket märkligt.

Inatt drömde jag om en gammal kursare som precis flytt Stockholm. Jag undrar om jag kommer att springa på henne idag. Dessutom börjar det nästan bli lite obehagligt med dessa predictions.

För några år sen köpte och recenserade jag menskoppen här på bloggen. Sedan dess har jag knappt nämnt den. Helt oförtjänt. Jag älskar min menskopp. Bästa som hänt sedan tygbindor.

Nu följer jag menskoppen på twitter och för ett tag sedan ville de ha in slogans. Något slagkraftigt som den engelska varianten "No strings, no wings". Jag följde upp med "Fågelfri utan vingar. Vinnare utan dragkamp. Ta en kopp utan fika." Visst jag klämde in tre på raken.

Som tack fick jag en menskoppentröja. Man kan inte annat än bli glad. Jag ska bära den med stolthet.

Nu är det bara att vänta på att se mina slogans i reklamen. För visst är det väldigt mycket reklam för menskoppen. Not! Här är lite gratisreklam. Det är den fantastiska produkten värd. När köper du din?



"En sund själ i en sund kropp". Det säger väl allt.

Jag har haft ett helt gäng blogginlägg i huvudet som väntat på att få spillas här. Men så bara händer livet och jag tappar bort allt.

Så kan det vara. När kosmos får microvärldar att krocka. Vansinnesgamla luckor att fyllas. Gamla tankar att krympa för att fyllas med bra. Det har hänt så mycket, som tycks som så litet, på så väldigt kort tid. Och jag är faktiskt värd det. På insidan har det hänt mycket senaste halvåret. Jag tror att det även får saker att hända i yttervärlden. Utan att jag till synes gör just nånting. Ibland räcker det att räcka ut en hand i kosmos för att någon ska hitta den på andra sidan.

Jag är på en väldigt behaglig våg av välmående just nu. Det tänker jag försöka njuta av. Jag vet hur lätt det är att trilla av.

Förresten gjorde jag min första flickis (baklängeshandvolt) igår. Galet. Vilken grej när man är 30 att komma på.

Min hjärna var inte med. Knappast kroppen heller. Men plötsligt stod jag där, ett varv senare. Hur gick det till?

25 böcker på 104 dagar i år. Vad säger ni. Hinner jag komma upp  100 i år?

DN har ringt. DN har ringt. DN har ringt. DN har ringt.

Äntligen!

Visst prioriterar jag min kära papperstidning framför exempelvis vin. Lätt. Vilken dag som helst. Jag har varit papperslös allt för länge.

Kärlek DN.

Dagens i-landsproblem. Semester. Det här med semester verkar skapa mer problem för människor i välfärdssamhället än att tillföra det som den är till för - att ta det lugnt och leva livet.

Nej, istället har människor ångest över att de inte har möjlighet att göra lika flådiga saker på semestern som grannen. Att de inte kan berätta om Thailand när de återkommer till jobbet.

Det gör mig förbannad att vi orkar bry oss så mycket om vad andra tycker. Min ultimata sommarsemester går ut på att insupa lugn, natur och Sverige. Jag skulle inte kunna åka iväg till Thailand (kanske någonsin) när sommaren är som vackrast i Svedala. Men det är väl bara jag.

Jag tycker ändå vi måste skärpa oss. Ta vara på semestern efter bästa förmåga istället för att oroa sig över vad andra gjort. Så typiskt västerländskt!



Jag och W äter bröd vi gjort själva på grillen och käbblar lite innan läggdags. Sommar när den är som bäst.

Idag börjar årets majblomma säljas.

Smaka på ordet majblomma. Jag tänker barndom och scouter.

När jag var liten var min samling mycket gedigen. Jag hade samtliga års majbommor (av mina levnadsår) och favoriten var vit och lila. Förstås.

Det här med majblomma känns viktigt eftersom det stöder fattiga barn. Ändå är det inte i närheten av lika viktigt att gå runt med en majblomma på kavajslaget som att gå runt med exempelvis rosa bandet. Inte får majblomman någon tv-sänd gala heller.

Undrar om jag ska köpa en majblomma i år? Det har jag aldrig gjort. Men jag har sålt dem.

Jag har börjar fila på en microrevolt. Som alltid revolterar jag i det tysta.

Nästa gång jag hittar formuleringen om att man gärna ser manliga sökanden för att få jämnare könsfördelning i en jobbannons ska jag fälla in följande stycke i min ansökan.

"Eftersom ni gärna ser manliga sökanden kan jag tänka mig att påbörja ett könsbyte, om det skulle stärka mina meriter. Som man kommer jag dock att kräva minst 10 % högre lön, samt bättre förmåner.

Hoppas på att träffas och berätta mer!"

Jag såg Marit igår. Hon sjöng på ryska. Fina, fina Marit Bergman under hot.

Någon gång måste ju vara den första. Alltså när man får nummer ett på garderobsbiljetten.

Då vet man att man är ute i tid. Först av alla. Och det är bäst, så att tant inte somnar ute på lokal.

Korsord. Letar ett ord. Vad är det, vad är det? Min hjärna har stiltje.

Semla, gröt, memma, cement, gröt, haggis, fårmage, gröt. Tänk, tänk, tänk! Vad heter den där jäkla skiten, den grå sörjan vi fick äta i skolan. Serveras med rödbetor.

Jag googlade haggis och fick svaret. Pölsa.

Glöm aldrig det.

Det ordet gick inte in i korsordet.

- Tänk på att tallriken är djup.

Kommentaren kom från min pappa. Jag var 5 år, vi var på landet. Jag skulle äta fil från vår Gröna Anna-tallrik. Det var likadant varje morgon. Varje morgon var jag lika förbryllad över kommentaren.

Vad var problemet? Om tallriken var djup, ja då kunde jag väl hälla upp fil utan att hälla över. Eller vad menade han? Den där kommentaren fick aldrig sin förklaring. Även om den kom, varje morgon.

Jag tycker det är väldigt intressant, både tekniskt och psykologiskt. Skulle jag förstå att det han menade var att tallriken var djup och att det därför rymde mycket fil. Antagligen mer än jag skulle orka äta. Därför skulle jag inte hälla upp så mycket. Det skulle uppfattas som mindre fil än det egentligen var eftersom tallriken var djup.

Varje morgon, samma sak. Jag tycker än idag att det inte alls är en särskilt upplysande kommentar. För en 5-åring särskilt. Varför inte bara säga: börja med lite. Eller: såja, det räcker.

Det har hänt något. Jag har börjat crava sociala sammanhang. Vad är nu detta? Beror det på påsklovets avsaknad av mitt kontinuerliga sociala sammanhanget som finns i dansen? Är det min långa avsaknad av att befinna mig i sociala sammanhang dagligen? Eller beror det på att jag fått smaka på den sociala källan och nu vill ha mer?

Jag vet inte. Men jag går i cirklar här på Söder i min jakt på någon att få snicksnacka med. Och de där tillfällena uppstår nästan aldrig. Det krävs något mer. Jag måste lägga upp någon slags plan för det här.

I dessa tider av bloggdöd går jag mot strömmen. Jag starta upp nya bloggar, som en strid syndaflod (det där med synd är väl ändå lite förlegat va), som att pissa i motvind (som om sånt någonsin skulle ha påverkat mig - eller någon annan kvinna), som en virtuell koloskopi (?).

Kolla gärna in dem.

Flexitarianliv
Svemester

För den som glömt vad fasen jag gjorde förra året egentligen kan återse min resa här

Jorden runt

Sluta undra hur jag får tiden att gå.

Det här med att klippa mig har kommit att bli något jag faktiskt gillar.



Minus alla hårstrån som kommer att sticka mig resten av dagen.

Mina brorsdöttrar blev intresserade av att ägna sig åt akrobatik. Så vi gjorde kullerbyttor i farmors soffa. 5-åringen filmar och jag assisterar den lilla huvudfotingen.

Det har hänt något på Ica. Jag kan butiken bättre än personalen. Idag var andra gången på kort tid jag hjälpte personalen visa var något fanns. Ofrågad förstås, ryckte jag in.

Undrar om man har handlat för mycket i en affär när man gör sånt? Eller är jag bara understimulerad?

Jag glömde slå på datorn idag. Tills nu. Något slags rekord.

Skönt.

Igår var jag på den finaste påskmiddagen på mycket länge. Den innehöll allt som en påskmiddag ska. Goda vänner, påskpyssel, god mat, skratt och diskussioner. Och Micke T lärde sig T9, typ. Han försökte i alla fall.

Det känns som att det håller på att bli vår på riktigt.

Visste ni förresten att hela världen får plats på ett ägg. Jo, så är det.

Jag läser De apatiska av Gellert Tamas. Det känns kanske som old news om apatiska barn. Som att det var sånt som hände förut. Inte desto mindre gör det mig skräckslagen.

Jag trodde att jag fyllt min kvot med "världsåtaganden". Jag har mina genusintressen och jag har mina klimatintressen. Men efter att ha läst den här boken så har jag ett nytt intresse. Flyktingintresset kan vi väl kalla det för. Hur dessa apatiska barn har behandlats! Hur asylsökande behandlas! Jag trodde Sverige var en rättsstat. Att vi i alla fall hade vett nog att se till mänskliga rättigheter.

Men jag hade fel. Jag blir rädd för mitt eget land. För hur människor kan behandlas. Människor som kommit från land där de förföljts, utsatts för våld och sett sitt hem brännas ner. Människor som flytt hemifrån, från det det kallar hemma.

Det jag stilla undrar är hur människorna tänker som helt iskallt bestämt sig för att utvisa barn som inte ens kan gå, som är helt utanför den här världen i sinnet och som sätts på ett plan och spänts fast utan att få ha sina föräldrar i närheten. Är det Sverige eller är det Gestapo?

Jag sitter och fnyser, ryser. Tänker att vad är det för värld vi lever i. Om allt som betyder något är politik och ekonomi och nationsgränser. Att det går bra för oss, här där vi sitter i vårt överflöd. Hur kan vi iskallt skicka iväg människor som är på väg till ett land där de kommer att förföljas, där de inte kommer att få den vård de behöver, där de till och med kanske stryker med på resan. Hur kan någon strunta så i medmänniskor bara för att de kommer någon annanstansifrån? Iskallt rycka på axlarna och tänka att de "bara vill komma hit av ekonomiska intressen". Hur kan någon tro att människor simulerar sånt?

Ändå hör man nästan aldrig något om det här i media nu för tiden. Hur går det egentligen med migrationen i Sverige?

Om du har dina revben kära är dagens tips att undvika såväl akrobatik som svanlyft.

Vänster sida av revbenen höll precis på att bli bra när någon skulle göra "svanlyftet" på mig igår. Jag kände något krasa till på höger sida.

Bröstkorgssmärtor brukar kulminera efter ungefär en vecka så det har inte börjat på riktigt än. Jag känner mig alltså ganska ok utom när jag ligger på höger sida eller ska sätta mig upp i sängen.

Jag har sagt att jag ska poppa champagnen när jag blir smärtfri. Frågan är om korken kommer att hinna ruttna tills dess. Nåja, vita perioder behöver ju inte betyda just månader. Det kan vara år också.

Min fråga nu, lider jag av benskörhet eller?

Jag har förstått att sportigt mode är på intåg.

Äntligen ska jag bli inne. Det kan komma att bli en hel del modebloggande framöver. Mina Adidas har som bekant vuxit fast.