Slutsats
- Jag är precis lika förvirrad över mitt inre liv nu som då - redan då tyckte jag att jag var för gammal för att vara tonårsförvirrad. När jag var 20 liksom!
- Jag kommunicerade otroligt mycket med människor då. Via e-brev, brev, telefonsamtal och personligen. Nu för tiden är det en massa flöden, twitter, blogg, FB. Alla sitter och ropar ut på internet. En del blir hörda. Men det är sällan kommunikation direkt till andra människor. Man säger något och hoppas att någon annan vill svara. Vart är vi på väg?
- Jag hade betydligt mer människor runt omkring mig då. Jag sprang på människor bara jag gick utanför dörren. Folk ringde. Jag umgicks. Ändå kände jag mig mer ensam då än nu.
Vad är slutsatsen av detta?
Knappast att jag har kommit framåt i mitt liv.
måste man alltid komma framåt? Eller är det bara ännu en villfarelse om hur vi "bör leva våra liv"!?
tycker det verkar rätt schysst att gå bakåt. inte till tonåren, men typ till bäbistadiet. Då skulle jag vara nerbäddad i låda på sparken och bara ligga där och mysa.
Om man med framåt menar antal år så har jag kommit en bra bit. Annars är väl det där svårt att mäta? Och finns det nån poäng att göra det?
Jag hittade också mina gamla dagböcker igår på vinden :D
Lina: Jag gillar inte tanken på att stå och stampa på samma berg. Även om jag inte kommer framåt vill jag nog känna att jag är någon annanstans än när jag var 20. Det var inte en bra plats. Men visst, bebisstadiet vore skönt ibland.
Smultron: Antagligen inte. Det känns nog bara som att det är dags att bli vuxen. Åtminstone få känna sig lite vuxen.
Hella: En guldgruva!
Joho! Det tror jag säkert att du har! Dina resor har väl fått dig att utvecklas? Jag menar, du som är så driftig står väl inte precis på samma plätt o stampar.... eller?
:-)
