Hannas Plats

Jag läser De apatiska av Gellert Tamas. Det känns kanske som old news om apatiska barn. Som att det var sånt som hände förut. Inte desto mindre gör det mig skräckslagen.

Jag trodde att jag fyllt min kvot med "världsåtaganden". Jag har mina genusintressen och jag har mina klimatintressen. Men efter att ha läst den här boken så har jag ett nytt intresse. Flyktingintresset kan vi väl kalla det för. Hur dessa apatiska barn har behandlats! Hur asylsökande behandlas! Jag trodde Sverige var en rättsstat. Att vi i alla fall hade vett nog att se till mänskliga rättigheter.

Men jag hade fel. Jag blir rädd för mitt eget land. För hur människor kan behandlas. Människor som kommit från land där de förföljts, utsatts för våld och sett sitt hem brännas ner. Människor som flytt hemifrån, från det det kallar hemma.

Det jag stilla undrar är hur människorna tänker som helt iskallt bestämt sig för att utvisa barn som inte ens kan gå, som är helt utanför den här världen i sinnet och som sätts på ett plan och spänts fast utan att få ha sina föräldrar i närheten. Är det Sverige eller är det Gestapo?

Jag sitter och fnyser, ryser. Tänker att vad är det för värld vi lever i. Om allt som betyder något är politik och ekonomi och nationsgränser. Att det går bra för oss, här där vi sitter i vårt överflöd. Hur kan vi iskallt skicka iväg människor som är på väg till ett land där de kommer att förföljas, där de inte kommer att få den vård de behöver, där de till och med kanske stryker med på resan. Hur kan någon strunta så i medmänniskor bara för att de kommer någon annanstansifrån? Iskallt rycka på axlarna och tänka att de "bara vill komma hit av ekonomiska intressen". Hur kan någon tro att människor simulerar sånt?

Ändå hör man nästan aldrig något om det här i media nu för tiden. Hur går det egentligen med migrationen i Sverige?