Hannas Plats

Hade en lite märklig upplevelse på tuben hem. Jag knatade ner i tuben i vetskap om att det var 8 minuter kvar. Därför tänkte jag gå igenom perrongen och upp på andra sidan för att se om bussen var snabbare. En bit in på perrongen ser jag en vän som är misstänkt lik Mannen i mitt liv. Jag tittar länge på honom och får en lång blick tillbaka. Sen sliter jag bicken till mig och kliver iväg med lika långa kliv som jag haft innan. Min hjärna arbetar för högtryck. Var det verkligen han? Kan jag ha sett fel? Skulle han ha missat att det var jag? Nu hade jag förvisso glasögon och mössa på mig som förvillade, men skulle han ha missat? Skulle han ha hejat om han varit säker?

Så fortsätter jag på väg till bussen. Orkar inte riktigt gå fram för att kolla när bussen går ens utan stapplar ner i tuben igen. Väl där märker jag hur glas krossas runt mig. Jag tänker inte mer på det utan tänker att ungdomarna säkert håller på att sparka på flaskor, inget nytt i det. Sen ser jag hur en man ställer sig och tittar intensivt på ungdomarna på bänken bredvid. Dessa ignorerar honom tydligt. I nästa sekund upptäcker jag att det står två poliser bredvid mig. Dessa verkar dock invänta att tuben ska komma in på perrongen. När den gör det kliver jag på. Poliserna går framåt på perrongen i jakt på vad det nu må vara. Jag antar att det är någon inne i tåget. Efter en stund ser jag dock hur de haffar huliganungdomarna på bänken. Jag tror verkligen inte att det var därför de var ditkommenderade. De verkar bara ha blivit surrogat för vad de kom för. Något måste de väl få med sig om de nu ändå rycker ut. Lite den mentaliteten.

Ja, och om det nu var Mannen i mitt liv, där på perrongen, så är jag väl inte lika taggad längre. För jag känner mig faktist ganska nöjd över att ha gått förbi honom - särksilt om han såg att det var jag. Typiskt mig. Jag ska då alltid ha "övertaget".

Jag har hunnit stressa runt även idag förstås. Men jag har också hunnit med allt jag skulle. Skrivit klart skolarbetet, så gott som i alla fall. Måste väl läsa igenom det ett par gånger till, det smyger sig alltid in konstigheter. Så hann jag till biblioteket och till min favoritaffär. Där lyckades jag slita med mig två underklänningar/kjolar innan jag mer eller mindre rusade hemmåt. Lyckades hamna i en bankomatkö. En tant stod och fiddlade i minst 10 minuter (kändes som en halvtimme för att jag var så stressad och så uppe i varv). Killen framför såg ut som att han skulle strypa tanten och själv svettades jag floder och suckade ljudligt. Jag antar att hon inte har någon internetbank och således utförde sina bankärenden där. Aaaah, det borde vara olagligt att antasta bankomaten så länge. Väl hemma hade jag ca 25 minuter på mig att göra mig i ordning, hitta den ultimata outfiten och dessutom kasta i mig mat. Sen rusade jag vidare till svägerskans 30-årstillställning. Jag hann busa en del med Skruttisen medan jag drack något glas vin. Vi flög flygplan tills hon utmattat loggade ut i pappas knä.

Nu är jag hos nästa svägerska och ska inta mer vin under kvällen. Det är nämligen vin/tjejkväll. Brorsan har påpassligt nog blivit sjuk, så han går runt här och hostar ömkligt. Han bad om nycklarna hem till mig så att han ska slippa dra runt på stan tills han är välkommen hem igen. :-) Det går väl bra. Tur att han inte sa det innan för då hade jag väl stressat runt och försökt hinna städa innan jag gick också. Nu får han ta det som det är.

Det var dags att utöka familjen igen. Vi har ju redan en liten Skruttis och jag tycker på något vis att det räcker. Men nu säger brorsan att det ska komma en till. Ska jag klara av att bli kär i ett barn till? Jag vet inte. Skruttisen är ju nummer ett i mitt hjärta och jag har svårt att se att det skulle förändras. De har sagt att de ska klämma fram ett helt fotbollslag så jag antar att de får lov att ligga i. De verkar definitivt göra det. Jag ser mest fram emot skräckscenarier på landet. Morgnarna kommer att bli ännu tidigare, kaoset runt omkring familjen ännu större. Sen gör det inte saken bättre att de bosätter sig på landet hela sommaren så att ingen annan kan få en lugn stund där riktigt. Förhoppningsvis skaffar de sig ett eget krypin. Men det skulle jag säkert också tycka vara trist. Då får jag ju inte se min favoritskruttis.

Jag tror att ångesten jag känner en släng av kan ha rent substansiella orsaker. Även lätt bakishet kan ta sig sådana uttryck. Har jag hört.

Vem behöver inte något uppvärmande och samtidigt renande dagar som dessa när det är så här kyligt ute. Jag har känt mig helt mosig nu på eftermiddagen, som om jag skulle ha haft en lång dags vandring över tundran och nu kommit in och satt mig framför öppna spisen. Jag var ute i femminuterspass så det känns helt löjligt. Hur som helst ska jag belöna mig själv med ett bad idag. Badkarsbad med badbomb. Vad kunde passa bättre? Till det, eventuellt lite levande ljus, Anna Ternheim i högtalarna och kanske en liten whiskeyrackare.

Vadan denna belöning? Jo, jag är faktiskt uppe i 10 sidor på min hemska examination i skrivdidaktiken. Jag ska fila på den och stöta och blöta lite till. Men förmodligen inte så mycket mer ikväll. Jag tror att dispositionen är tematisk efter hur min hjärna är disponerad, det vill säga ganksa godtyckligt och förvirrat. Det antar jag att jag måste lösa innan den ska in. Men det får nog bli en annan dag. Nu ska jag glida ner i många liter varmvatten.

När det är så här härliga vinterdagar som det varit idag kan jag ändå bli lite glad av vintern. Eller inte just av vintern, men jag kände en viss julförväntan. Det ska bli mysigt med jul och jag fick sån himla julstämning på väg hem från jobbet. Inte för att jag såg något som hade med jul att göra, utan bara själva känslan i luften. Det är härligt. Jag kan se fram emot julen även i år eftersom vi i familjen ska köra samma race som förra året. Bara en julklapp behöver jag köpa. Vi lottade förra helgen vem jag vi ska köpa till. Tyvärr fick jag storebrorsan i år igen. Han är den krångligaste och mest kräsna att köpa julklappar till. Aktar han sig inte stickar jag en julklapp åt honom. Det är ändå bättre att bara behöva rusa runt efter en julklapp än att behöva rusa runt efter sju julklappar.

Var in en sväng på Åhlle efter jobbet och insåg att de redan släpat fram julbestyren. Då sjönk mitt mod lite ändå. Visst är det mysigt med jul, men kan inte tidig november få vara heligt ändå? Jag kommer nog hinna tröttna på allt ändå till slut.

Äntligen har de fått fart på elementen i mitt hus. Det var väl för två år sen de skruvade bort reglagen och satte termostater på dem. Nu kan man inte få så varmt man vill, men framför allt inte när man vill. Jag har gått och undrat när det blir dags, men nu var det alltså det. Lite snö så fixar det sig. Inte för att jag precis gått runt och frusit, men jag jag ville gärna känna en trygghet i att jag skulle kunna vara varm oavsett vilket väder som bjuds därute. Jag undrar dessutom vad som är avgörande för när de slås på. Är det temperaturen ute eller datumet?

Fick inviga mina nya vinterskor idag. Det kändes mycket bra. Jag kände mig väldigt mysig i dem, men lite som en tomte. Särskilt med vinterjackan. Det är verkligen tomtvarning på mig i vinter. Å andra sidan stötte jag på en tjej i ärtgrön, hel vinterdress á la 70-tal. Den var tight och hon hade dessutom dragit upp luvan. Med de stora svarta solbrillorna hon hade på sig fick det lite effekten av att få henne att se ut som en gräshoppa. Men det kanske bara var min association. Såg i tidningen att Benjamin Syrsas släkt är på besök i stan. Har ingen aning vad det innebär, men det kanske var just henne jag stötte på.

Fick helt oväntat en nattlig gäst igår. Min vän M ringde i upplösningstillstånd från Slussen eftersom hon inte tog sig hem till sitt hus i skärgården. Så hon fick självklart krascha på min soffa. Den är väldigt kort och ganska obekväm, men det var nog ett plus mot att spendera hela natten på Gondolen eller Patricia. Det var ganska trevligt att få lite sällskap så där på kvällskanten. Vi satt och kollade på nyheterna och förbannade att det ska vara helt omöjligt att ta sig fram genom snö på 2000-talet. Det finns fortfarande ett överraskningsmoment i att det kommer ner vitt puder från himlen vid den här tiden på året.

Imorse läste jag i tidningen om stadsjeepar med endast en förare i som tagit sig hem, ut mot Nacka, utan att så mycket som titta på liftarna som stod ute i snön och frös. Är det inte väldigt typiskt svenskt också? Trots att ett väderosmlag lamslår hela vårt samhälle kan vi inte så mycket som att knäppa upp vår svenskhet och räcka ut en hand till nödställda. Det känns helt löjligt. Vad är vi så rädda för egentligen? Och hur kan vårt ego vara så stort? Även om alla sitter i samma båt kan vi bara tänka på oss själva och räds inte att kliva över några lik för att klara oss. Denna mentatlitet märks inte minst på tunnelbanan då det är dags att trängas. Alla kastar sig på utan att se vad de kliver över.

Själv hade jag inte ens märkt att vi fått så mycket snö igår. Jag satt hemma och skrev, skrev, skrev för fullt, lyckligt ovetandes om vad som försiggick ute. Ett stort plus med att studera. Att inte behöva ta sig hem med alla andra rovdjur.

Jag och Skruttis myser lite. Stora födelsedagskramen innebar att hänga på min rygg.

Jag vill göra min dag fantastisk. Men helst inte genom att göra inget, utan snarare genom att fylla den med något kul. Jag vet inte riktigt vad bara. Jag måste ändå tillbringa en del tid i köket - igen. Så resten av dagen borde vara något annat. Har ju fått en bonustimme idag också. Det känns helt underbart. Min dag blir extra lång.

Började läsa Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi igår. Ska nog fortsätta lite idag. Så skulle jag vilja få något i en påse också. Det vore mycket trevligt. Jag har bara inga som helst behov just nu. Får försöka gå till ett ställe där behov kan skapas. Hm, det låter helt bakvänt, jag vet. Men ibland är det bara så att man borde få. Idag borde jag få. 

Senare kommer la familia, då får jag busa med lilla skrutten. Jag ser fram emot det väldigt mycket. Hon kan säga mitt namn har jag hört ryktas om. Det känns stort!

Jag har strosat runt i staden i dag. Jag hade glömt hur mycket människor det finns i den. Löningslördag kanske är extrem, men jag tror inte jag har varit ute på en lördag på hur länge som helst. Jag blev lite förvånad över hur mycket sköna människor det finns. Jag brukar väl mest sitta instängd på lördagar, anrätta någon middag, städa, plugga eller annat.

Jag lyckades, om inte springa på, åtminstone se ett antal bekanta ansikten. Både av den lokala och den globala sorten (åtminstone regionala). Det var kändisar och gamla bekanta från hemstaden. Jag gick runt och kände mig helt isolerad i min egna värld. Jag hade mössa (annars fryser mina öron sönder och trillar av när det blåser och är så kallt som det är idag) och halsduk och gick med musik i öronen. Jag blev som i en egen kokong. Ändå lyckades jag alltså observera min omvärld. Det är helt otroligt.

På vägen hem tog jag en lite oväntad väg. Lyckades hitta ställen jag aldrig sett tidigare som ligger fem minuter från där jag bor. Borde kanske utforska min omgivning lite oftare.

Under eftermiddagen har jag i alla fall varit fast i köket. Det har blivit en chokladkaka med tryffel som såg väldigt trevlig ut. Tryffeln smakade också väldigt gott när jag slickade verktygen. Sen blev det sockerkringlor också. Får se hur de artar sig när de är sockrade. Nu väntar en lasagne på mig i ungnen. Är man husmor så är man.

De senaste dagarna har jag lyckats springa på, eller åtminstone se, ett antal killar from the past, så att säga. På gymmet i torsdags såg jag ICA-killen som jag tyckte var så söt. Det var minst fyra år sen han jobbade på ICA. Jag har inte sett honom sen han slutade där. Men nu plötsligt uppenbarar han sig på mitt gym. Mycket märkligt.

Idag såg jag en kille som jobbar som bartender på J:s och mitt gamla stamhak. Vi var där jämt och han jobbade jämt. J hade en ganska långvarig flört med honom som gick igenom ett antal faser men aldrig blev mer. Vi fantiserade om att han förmodligen var gift och skulle få barn när som helst. Idag såg jag honom i alla fall på gatan med en flicka i handen. Hon såg dock inte gravid ut och de såg inte heller ut som att de hade ett barn gömt under kläderna. Men vi har inte varit på "hans" hak på mer än ett år, och nu ser jag honom plötsligt.

På vägen hem från ICA såg jag en kille som var misstänkt lik en kille som jag umgicks med på en kryssning i vintras. Han tittade också ganska länge tillbaka. Det kan dock ha varit för att jag stirrade så på honom. Han såg ärligt talat lite besvärad ut. Men ändå.

Varför dyker plötsligt alla dessa semibekanta personer upp just nu? Har det att göra med att jag har glasögon på mig oftare och faktiskt ser människor och jag därför ser mig omkring snarare än att gå runt i min egen lilla värld. De kanske alltid har funnits runt omkring mig, utan att jag har sett dem. Jag kanske har sprungit förbi folk jag känner hela tiden utan att se dem. Jag tror att det finns en ganska stor risk att det är så. Nåja, i så fall får jag väl se denna nyupplevda värld som något positivt.

Nu minns jag varför jag så ogärna går ut nu för tiden. Det är den där långa ångestfyllda dagen som kommer efteråt som lägger sordin på stämningen. Det krävs ganska lite alkohol för att jag ska drabbas av den stora, molande bakisångesten dagen efter. Inte över något särskilt, men ändå som en stor klump i magen. Det jobbiga är att det oftast är en helt seg dag då jag inte orkar göra något. Igår läste jag mest och det var i och för sig skönt. Men jag hade det ganska svårt att koncentrera mig på det jag läste, tankarna ville inte fokusera på texten utan på helt andras saker som låg längre bort från verkligheten. Dessutom har jag svårt att komma i säng dessa dagar. Jag vet att mina tankar inte precis blir ljusare när jag ligger själv i mörkret och låter tankarna löpa fritt. Alltså drar jag mig i det längsta för att gå och lägga mig. Igår kom jag i säng strax efter 12.

Jag vet inte varför jag drar ut på plågan på det där sättet, för det är ju så skönt att vakna morgonen efter. Imorse kändes det så skönt att få vakna till en ny skön, dag fri från ångest. Fortfarande lätt dehydrerad, men i övrigt är spåren från natten på stan så gott som utraderade i min kropp. Nu har jag en ny, vackert oförstörd vecka framför mig.

Jag har haft den bästa helgen på länge. Jag har verkligen varit på bra humör och riktigt peppad på det jag gjort.

I fredags var vi på den lokal där vi ska ha vår spelning om en månad. Som för att reka, men mest för att dricka öl. Det var länge sen det var något arr där, så det var kul att återse lite bekanta ansikten. Jag hade glömt hur det var på den tiden man fick röka på krogen. De har inte infört rökförbudet där nere i sin källarlokal så det var bara att förlika mig med tanken på att behöva kasta kläderna så fort jag kom hem. Jag satt i baren och snackade med M:s pojkvän mest hela kvällen. Han var ganska rolig, för jag kom som vanligt in på språket och att ord glider i betydelse, pejoriseras. Han studsar till och säger: "Ja, men det är ju det du brukar prata om att benämningar på könsorganen har glidit i betydelse vilket gett dem negativa betydelser". Jag satt och gapade en stund och sa sen lyckligt: "Men David, du lyssnar ju på vad jag säger!" Han och jag har en tendens att komma in i ganska tjafisga konversationer som inte sällan handlar om manligt och kvinnligt. Men nu visade det sig att han dessutom lyssnat och kommit ihåg det jag sagt. Det tar jag som ett gott betyg. Vi hade hur som helst väldigt trevligt. Han sa det nästan förvånat efteråt, att det varit trevligt att prata med mig.

Jag var ändå inte bakis igår, det blev en tidig kväll. På kvällen drog jag till J och E på middag. Det var en stillsam bjudning, vi åt chili och drack vin. Men så kom vi igång med diskussioner och det blev mycket politik. Inte helt vanligt att vi pratar politik, men på något sätt har man fått en större anledning eftersom vi bytt regering. Det händer ju inte så ofta och kanske kommer det att ske större förändringar än på länge. Det var lätt att färgbestämma oss allihop, men det roligaste var att ingen precis är expert och alla bytte åsikter hela tiden. Man behöver inte hela tiden ha belägg utan det går bra att kasta ur sig nästan vad som helst.

Jag hade inte tänkt att vi skulle gå ut, men så gjorde vi det. Jag tänkte att det ändå skulle bli stillsamt och att jag skulle komma hem i god tid. Vi gick på Kvarnen och hann bara vara där en timme. Det gjorde att vi sen blev tvugna att gå viare till Patricia! Vi bestämde innan att om vi nu gick dit fick vi köra fullt ut, hela registret. Dansa från det att vi klev in till det att vi klev av. Vi lyckades på kort tid ta oss igenom den kö som var utanför. Vi använde en beprövad metod som gick ut på att låtsas känna alla i kön. Där stod vi och pratade med alla och hade snabbt avancerat i kön, genom att kliva på ett och annat huvud.

Väl inne blev J helt förtvivlad över den dåliga musiken. Så vi gled runt ett tag. Sen struntade vi i hur dåligt det var och körde bara fullt ös på dansgolvet. Folk tittade på oss och undrade om vi var allvarliga. Precis så ska det vara! Det kom fram ett och annat drägg under tiden och vi hann även stöta på folk som vi lärt känna i kön. Men plötsligt öppnade sig himlen och änglarna sjöng. I slow-motion ser jag Killen gå förbi. Där står jag och J medan en trist tönt försöker konversera oss och ger mig spydiga gliringar om hur ointresserad jag verkar vara över hans sällskap. J ler mest överseende och säger att hon är förvånad över hur länge han ändå orkar försöka. Jag ser Killen precis bakom tönten och måste se honom över axeln hela tiden. Till slut går Killen förbi och pekar på mig. Jag fattar inte riktigt, men jag och J passar på att lämna tönten bakom oss. Vet inte vart han blir av. Men Killen kommer i alla fall efter mig och jag vet på en gång att han är störtskön. Hur kan man veta sånt på en gång? Han hade en skön stil och snackade på som tusan och verkade lite galen. (Nu byter jag tempus.) Han hänger i alla fall med till dansgolvet och gör ett ganskas stort intryck även där. Sen hänger jag med honom till klockan är 5. Han visar sig vara den manliga versionen av mig och när han ska beskriva sig själv med några ord är det som att jag beskriver mig själv: flexibel, är inte mycket för fasader, gillar att vara galen spontan och göra oväntade saker, är normbrytare... Jag blir helt hängiven. Dessutom har han ett fint namn.

Efter landstigning äter vi hamburgare i Fredstrappan och hånar människor omkring oss. Han visar sig också vara humaniststudent. Jag kände under hela kvällen att jag skulle vilja se mer av den här killen. Redan efter fem minuter tänkte jag att "ja, sen när vi ses" eller "sen när han får veta det här om mig". Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande. Dessutom bodde han i närheten av mig, inte helt vanligt i storstaden. Samtidigt vet jag något annat. Jag har ingen aning om hur man gör. Jag vet att jag kommer att lämna honom bakom mig som alltid. Han kommer att vara ett väl bevarat minne för att jag inte vill förstöra det. Så blir det också. Jag grämer mig redan innan jag har hunnit lämna honom. Jag grämer mig hela bussresan hem när jag fryser som besatt bland damerna som redan är på väg till sitt jobb på SöS. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna somna under denna ångest. Men vid halv sjutiden på morgonen är det normalt sett inget problem. Ja, och jag grämer mig fortfarande. Känner mig konstigt sorgsen. Samtidigt som jag vet som det är den enda vägen att gå. Det går över om ett tag. Minnet är bevarat.