Hannas Plats

Fick helt oväntat en nattlig gäst igår. Min vän M ringde i upplösningstillstånd från Slussen eftersom hon inte tog sig hem till sitt hus i skärgården. Så hon fick självklart krascha på min soffa. Den är väldigt kort och ganska obekväm, men det var nog ett plus mot att spendera hela natten på Gondolen eller Patricia. Det var ganska trevligt att få lite sällskap så där på kvällskanten. Vi satt och kollade på nyheterna och förbannade att det ska vara helt omöjligt att ta sig fram genom snö på 2000-talet. Det finns fortfarande ett överraskningsmoment i att det kommer ner vitt puder från himlen vid den här tiden på året.

Imorse läste jag i tidningen om stadsjeepar med endast en förare i som tagit sig hem, ut mot Nacka, utan att så mycket som titta på liftarna som stod ute i snön och frös. Är det inte väldigt typiskt svenskt också? Trots att ett väderosmlag lamslår hela vårt samhälle kan vi inte så mycket som att knäppa upp vår svenskhet och räcka ut en hand till nödställda. Det känns helt löjligt. Vad är vi så rädda för egentligen? Och hur kan vårt ego vara så stort? Även om alla sitter i samma båt kan vi bara tänka på oss själva och räds inte att kliva över några lik för att klara oss. Denna mentatlitet märks inte minst på tunnelbanan då det är dags att trängas. Alla kastar sig på utan att se vad de kliver över.

Själv hade jag inte ens märkt att vi fått så mycket snö igår. Jag satt hemma och skrev, skrev, skrev för fullt, lyckligt ovetandes om vad som försiggick ute. Ett stort plus med att studera. Att inte behöva ta sig hem med alla andra rovdjur.