Hannas Plats

Jag har haft den bästa helgen på länge. Jag har verkligen varit på bra humör och riktigt peppad på det jag gjort.

I fredags var vi på den lokal där vi ska ha vår spelning om en månad. Som för att reka, men mest för att dricka öl. Det var länge sen det var något arr där, så det var kul att återse lite bekanta ansikten. Jag hade glömt hur det var på den tiden man fick röka på krogen. De har inte infört rökförbudet där nere i sin källarlokal så det var bara att förlika mig med tanken på att behöva kasta kläderna så fort jag kom hem. Jag satt i baren och snackade med M:s pojkvän mest hela kvällen. Han var ganska rolig, för jag kom som vanligt in på språket och att ord glider i betydelse, pejoriseras. Han studsar till och säger: "Ja, men det är ju det du brukar prata om att benämningar på könsorganen har glidit i betydelse vilket gett dem negativa betydelser". Jag satt och gapade en stund och sa sen lyckligt: "Men David, du lyssnar ju på vad jag säger!" Han och jag har en tendens att komma in i ganska tjafisga konversationer som inte sällan handlar om manligt och kvinnligt. Men nu visade det sig att han dessutom lyssnat och kommit ihåg det jag sagt. Det tar jag som ett gott betyg. Vi hade hur som helst väldigt trevligt. Han sa det nästan förvånat efteråt, att det varit trevligt att prata med mig.

Jag var ändå inte bakis igår, det blev en tidig kväll. På kvällen drog jag till J och E på middag. Det var en stillsam bjudning, vi åt chili och drack vin. Men så kom vi igång med diskussioner och det blev mycket politik. Inte helt vanligt att vi pratar politik, men på något sätt har man fått en större anledning eftersom vi bytt regering. Det händer ju inte så ofta och kanske kommer det att ske större förändringar än på länge. Det var lätt att färgbestämma oss allihop, men det roligaste var att ingen precis är expert och alla bytte åsikter hela tiden. Man behöver inte hela tiden ha belägg utan det går bra att kasta ur sig nästan vad som helst.

Jag hade inte tänkt att vi skulle gå ut, men så gjorde vi det. Jag tänkte att det ändå skulle bli stillsamt och att jag skulle komma hem i god tid. Vi gick på Kvarnen och hann bara vara där en timme. Det gjorde att vi sen blev tvugna att gå viare till Patricia! Vi bestämde innan att om vi nu gick dit fick vi köra fullt ut, hela registret. Dansa från det att vi klev in till det att vi klev av. Vi lyckades på kort tid ta oss igenom den kö som var utanför. Vi använde en beprövad metod som gick ut på att låtsas känna alla i kön. Där stod vi och pratade med alla och hade snabbt avancerat i kön, genom att kliva på ett och annat huvud.

Väl inne blev J helt förtvivlad över den dåliga musiken. Så vi gled runt ett tag. Sen struntade vi i hur dåligt det var och körde bara fullt ös på dansgolvet. Folk tittade på oss och undrade om vi var allvarliga. Precis så ska det vara! Det kom fram ett och annat drägg under tiden och vi hann även stöta på folk som vi lärt känna i kön. Men plötsligt öppnade sig himlen och änglarna sjöng. I slow-motion ser jag Killen gå förbi. Där står jag och J medan en trist tönt försöker konversera oss och ger mig spydiga gliringar om hur ointresserad jag verkar vara över hans sällskap. J ler mest överseende och säger att hon är förvånad över hur länge han ändå orkar försöka. Jag ser Killen precis bakom tönten och måste se honom över axeln hela tiden. Till slut går Killen förbi och pekar på mig. Jag fattar inte riktigt, men jag och J passar på att lämna tönten bakom oss. Vet inte vart han blir av. Men Killen kommer i alla fall efter mig och jag vet på en gång att han är störtskön. Hur kan man veta sånt på en gång? Han hade en skön stil och snackade på som tusan och verkade lite galen. (Nu byter jag tempus.) Han hänger i alla fall med till dansgolvet och gör ett ganskas stort intryck även där. Sen hänger jag med honom till klockan är 5. Han visar sig vara den manliga versionen av mig och när han ska beskriva sig själv med några ord är det som att jag beskriver mig själv: flexibel, är inte mycket för fasader, gillar att vara galen spontan och göra oväntade saker, är normbrytare... Jag blir helt hängiven. Dessutom har han ett fint namn.

Efter landstigning äter vi hamburgare i Fredstrappan och hånar människor omkring oss. Han visar sig också vara humaniststudent. Jag kände under hela kvällen att jag skulle vilja se mer av den här killen. Redan efter fem minuter tänkte jag att "ja, sen när vi ses" eller "sen när han får veta det här om mig". Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande. Dessutom bodde han i närheten av mig, inte helt vanligt i storstaden. Samtidigt vet jag något annat. Jag har ingen aning om hur man gör. Jag vet att jag kommer att lämna honom bakom mig som alltid. Han kommer att vara ett väl bevarat minne för att jag inte vill förstöra det. Så blir det också. Jag grämer mig redan innan jag har hunnit lämna honom. Jag grämer mig hela bussresan hem när jag fryser som besatt bland damerna som redan är på väg till sitt jobb på SöS. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna somna under denna ångest. Men vid halv sjutiden på morgonen är det normalt sett inget problem. Ja, och jag grämer mig fortfarande. Känner mig konstigt sorgsen. Samtidigt som jag vet som det är den enda vägen att gå. Det går över om ett tag. Minnet är bevarat.